Lars-Håkan Svensson
Årets nobelpristagare i litteratur, sydafrikanen J.M. Coetzee, har ingen stor produktion bakom sig: nio medellånga romaner, två volymer självbiografi och fyra essäböcker. Inte heller väcker den uppmärksamhet genom yttre åthävor. Coetzee skriver en avskalad, klassiskt ren prosa och framstår ofta nästan som en traditionell berättare. Men skenet bedrar. Den enkla, tillgängliga formen rymmer i själva verket ett av vår tids mest komplexa författarskap.
Coetzee föddes 1940 i en vit medelklassfamilj bosatt inte långt från Kapstaden. Fadern var advokat, modern lärarinna. Efter studier vid universitetet i Kapstaden arbetade Coetzee några år som programmerare i Storbritannien. År 1965 flyttade han till USA, skrev en doktorsavhandling om irländaren Samuel Becketts språk och fick anställning som universitetslärare. År 1972 återvände han till Sydafrika och var länge professor i engelsk litteratur i Kapstaden. Numera undervisar han i både Chicago och Adelaide.
Coetzee är alltså nästan jämnårig med apartheidsystemet som infördes 1948. Sydafrikas dramatiska samtidshistoria genljuder på olika sätt i hans författarskap. Till skillnad från andra sydafrikanska författare har Coetzee emellertid från första början avstått från realismens skrivsätt och skildrar i stället den explosiva situationen i hemlandet indirekt eller i allegorisk form. (Ett undantag är möjligen Järnålder från 1990, i vilken en dödssjuk kvinna gör upp räkningen med sig själv och sitt land.) Gestalterna i hans böcker är ofta obetydliga och maktlösa vittnen, som framlever sina liv i utkanten av stora skeenden som de inte kan påverka. Denna hållning har lett till att Coetzee har kritiserats för att vara mer inriktad på att demonstrera sin förtrogenhet med den postmoderna romanens formproblem än på att som författare engagera sig i det aktuella skeendet.
Hur det än förhåller sig med den saken är det likväl uppenbart att situationen i Sydafrika utgör resonansbotten för många av hans romaner. Redan de två första böckerna (som inte har översatts till svenska) analyserar arten av den delaktighet i förtrycket av de svarta som vita liberaler med Coetzees bakgrund inte kan undgå. I den tredje romanen, I väntan på barbarerna (1980), vidgas och konkretiseras denna problematik. Huvudpersonen är en fredsdomare i ett inte namngivet men om Sydafrika erinrande land. Genom sitt ämbete dras han in i jakten på infödda ”barbarer” som misstänks förbereda ett uppror. Den blide fredsdomaren inser att han måste välja sida.
I väntan på barbarerna får en särskild djupverkan genom att den anspelar på en dikt med samma titel av greken Konstantinos Kavafis. Liknande allusioner förekommer i flera andra verk. Huvudpersonen i Historien om Michael K. (1983) kan ses som en sydafrikansk motsvarighet till Josef K. i Kafkas Processen, medan Mr Foe (1986) handlar om hur Defoe skriver sin berömda roman om Robinson Crusoe. Mästaren från Sankt Petersburg (1994) skildrar suggestivt hur Dostojevskij ansätts av både polis och revolutionärer och hamnar i en situation som inte saknar likhet med vita liberalers belägenhet i Sydafrika.
Coetzees mest lovprisade roman hittills är Onåd (1999), som ställer en kuslig, nästan misantropisk diagnos på tillståndet i Sydafrika efter apartheid. Huvudpersonen, en vit medelålders professor, bevittnar hur den tidigare förtryckta svarta befolkningen nu med alla medel tvingar in sina tidigare plågoandar i ett alltmer ohållbart underläge.
Coetzee har också utgett två självbiografiska berättelser, Pojkår (1997) och Ungdom (2002), som skildrar hans barndom och åren i Storbritannien. Det allra senaste verket, Elizabeth Costello (2003), som i original bär underrubriken ”Eight Lessons” (’Åtta lektioner’), handlar om – och består delvis av – föredrag som den fiktiva Elizabeth Costello håller. Är det en roman eller en debattskrift? Är det Coetzee eller Costello som talar? Vem riktar sig lektionerna till? Kritikernas svar växlar, men det genreöverskridande verket visar att Coetzee ännu befinner sig i fruktbar utveckling.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2003
Nobelpriset 2003: Litteratur
http://www.ne.se/rep/nobelpriset-2003-litteratur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
