Erika Bjerström
Wangari Maathai är en trefaldig pionjär. Hon har grundat trädplanteringsrörelsen Green Belt Movement, som har spritts ut över Kenyas gränser och som nu finns i en rad afrikanska länder. Hon är den första kvinnan i Central- och Östafrika som har doktorerat. Och hon är den första afrikanska kvinna som tilldelats Nobels fredspris.
”Vi är så stolta, så glada, vi har inte ord för vad vi känner”, säger Luc Mutua, som driver en liten handelsträdgård vid landsvägen utanför Nairobi. Han sitter på huk bland plantor satta i konservburkar. Numera är handelsträdgårdar ett vanligt inslag längs med vägarna i Kenya, och behovet av statliga plantskolor har minskat.
Dagarna efter att det hade tillkännagivits att Maathai tilldelats fredspriset tävlar Kenyas dagspress i att överträffa varandra i formuleringar:
”Välförtjänt pris till Kenyas järnlady” och ”professor Maathais triumf var ett av dessa ögonblick då kenyaner från alla bakgrunder glömde sina politiska och etniska meningsskiljaktigheter och deltog i firandet av nationen, av Afrika och all världens kvinnor”. Överallt syns bilderna på Wangari Maathai med sitt berömda leende, hon tycks ålderslös, lika vacker i dag vid 64 års ålder som för 20 år sedan då hon kom till Stockholm för att ta emot Right Livelihood Award, det s.k. alternativa nobelpriset.
Hennes politiska bana har kantats av kontroverser. Hon har kastats i fängelse oräkneliga gånger för sitt motstånd mot den förra regeringen och dess ledare, president Daniel Arap Moi under dennes 24 år långa styre. Under ett korrupt styre som gynnade släktingar och vänner skänktes stora landområden bort, däribland de sista skärvorna av Kenyas skog. Wangari Maathai protesterade, hon och tusentals kvinnor på landsbygden planterade träd, varje träd en miljöhandling eftersom det skänker skördar, ger skugga, håller matjorden på plats men också är en symbol för den sköra demokratin.
Sedan två år sitter hon själv i regeringen sedan regnbågskoalitionen 2002 besegrat president Moi. Nu är hon, som alltid varit i opposition, vice miljöminister, en roll hon inte har helt lätt att hantera.
Och även nu, när hon tilldelats det prestigefyllda priset, blir det debatt. I Norge var det flera som hade invändningar mot Nobelkommitténs val av pristagare, bland annat före detta biträdande utrikesminister Espen Barth Eide som menade att fredspriset riskerar att urholkas när det går till en miljöaktivist. I en tid då global säkerhet och kampen mot terrorism är den stora frågan borde priset ha gått till en person aktiv inom det området. Andra har hyllat kommittén för ett modernt val av pristagare, eftersom det uppmärksammar sambandet mellan livskraftig miljö och fredlig samhällsutveckling. I ett e-brev gratulerade USA:s före detta president Jimmy Carter ”Afrikas hjältinna som slagits för miljö och mänskliga rättigheter i en tid då regeringen försökt tysta henne”.
Dagarna efter att priset tillkännagivits står världens medier på kö för att intervjua Wangari Maathai. Hon planterar träd tillsammans med Norges statsminister Bondevik på FN:s inhägnade gräsmattor utanför Nairobi, strax intill ett träd tillägnat avlidne svenske miljöministern Kjell Larssons minne. Och när Sveriges Television ska få sin intervju med den vid det här laget hesa pristagaren, bara 10 minuter innan det afrikanska mörkret ska sänka sig, så kommer en inhyrd, amerikansk presstalesman fram till Wangari Maathai och säger med kontrollerande röst: ”VI behöver inte acceptera att ställa upp på en intervju till, professor Maathai, VI kan gott säga nej till det här TV-teamet.” Då blixtrar det till i Wangari Maathais ögon, och SVT får sin exklusiva intervju, på betryggande avstånd från amerikanskan.
Wangari Maathai tillåter ingen att ta befälet över henne. Hon växte upp i byn Tetu vid foten av Mount Kenya. Där finns Kenyas sista orörda urskog, Aberdaireskogen, som undan för undan huggs ned av illegala avverkare och jordlösa bönder på jakt efter mark att odla upp. Hon har beskrivit sin barndom som vanlig, hon sprang och hämtade ved och vatten i skogen åt sin mamma och närheten till skogen gjorde henne varse att något höll på att hända.
I dag ägnar Green Belt Movement mycket kraft åt att försöka återplantera de träd som försvinner från Aberdaireskogen. Det är mycket som står på spel. Skogen fungerar som en tvättsvamp som håller kvar vattnet som sedan rinner i flera floder mot Nairobi och vidare mot Mombasa och Indiska oceanen. Om Aberdaireskogen skulle försvinna försvinner basen för Nairobis vatten- och elförsörjning. Det här räknas i dag som ett av Kenyas största miljöhot.
”Om de hade lyssnat på mig för 30 år sedan hade det aldrig behövt hända”, konstaterar Wangari Maathai.
Hon avfärdar också kritiken att Nobels fredspris inte borde gå till en miljöaktivist. Jag vet inte en enda väpnad konflikt i världen där det inte finns ett inslag av strid om naturresurser, menar hon.
I Kenya blir det regelbundet konflikter mellan bönder och massajer, som är boskapsskötare. Striden om färskvatten blir alltmer infekterad. Men det finns hopp. Tio procent av landets yta är numera täckt av skog, och ytan krymper inte längre utan växer för varje år, enligt Kenyas skogsstyrelse. Detta är delvis tack vare Green Belt Movement. Sedan starten 1977 har 30 miljoner träd planterats. 6 000 plantskolor drivs i GBM:s regi, och i dag har projektet utvecklats till en social rörelse. Kvinnor kan få cyklar och bikupor mot att de planterar träd för motsvarande värde. GBM anlägger också köksträdgårdar hemma hos aidssjuka familjer.
Och trots kritik, senast för hennes kontroversiella uttalanden om att HIV och därmed aids skulle vara skapat av den vite mannen för att utplåna Afrikas folk, förblir Wangari Maathai en förebild för hela den afrikanska kontinenten, en av de pionjärer och inspiratörer som ingjuter välbehövligt hopp.
Artikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2004
Nobelpriset 2004: Fredspriset
http://www.ne.se/rep/nobelpriset-2004-fredspriset
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
