Martin Lagerholm
En av de uppenbara riskerna med att ge Elfriede Jelinek årets nobelpris i litteratur är att andra än hon själv tar åt sig heder och ära av utnämningen. Inte minst de officiella representanter för Österrike som vanligtvis fått agera måltavla för den rasande författarens beska utgjutelser, men som förstås måste stämma in i hyllningskören när det första österrikiska nobelpriset är ett faktum.
De stående ovationerna för den litterärt och politiskt omstörtande men privat skygga och fragila Jelinek kan därför uppfattas som både störande och kontraproduktiva. Att över en natt förvandlas från persona non grata till prinsessa kan hur som helst inte vara särskilt lätt.
Även om alltså priset helt och hållet tillerkänns Jelinek personligen – och detta enligt Akademiens motivering uteslutande på strikt litterära grunder – är det orimligt att inte i någon mån ta hänsyn till att prosaisten, dramatikern, poeten och debattören Jelinek är så medveten om sin roll i den österrikiska berättartraditionen att utmärkelsen i visst hänseende också får representera den moderna tvärsgående österrikiska litteraturen som helhet.
Banden till landets stora 1900-talsförfattare, med Karl Kraus och Thomas Bernhard som tydligaste bundsförvanter, är i alla händelser frapperande, även om Jelinek förvisso inte delar sina drastiska litterära uttryck och strategier med någon. Det innebär framför allt att hon i sin furiösa kritik av det egna landet inte ikläder sig rollen som ”offer” utan tvärtom förstärker det hon uppfattar som bisarrt och förljuget genom att själv utnyttja det bisarra och förljugna språket.
Så utmynnar stoff och motiv i hennes verk alltid i en misskundslös likvidation av de nationella självbedrägerierna. Metoden är symtomatisk och vore inte möjlig på någon annan plats i världen än i Österrike. Den har flitigt nyttjats av Jelinek, från prosadebuten med wir sind lockvögel baby! (’vi är lockfåglar baby!’, 1970), via romaner som Die Ausgesperrten (1980; ”De utestängda”), Lust (1989), Die Kinder der Toten (”De dödas barn”, 1995) och Gier (”Girighet”, 2002), till drabbande och manipulativa dramer som Stecken, Stab und Stangl (”Käpp, stav och stång”, 1996), Ein Sportstück (”Ett sportstycke”, 1998) och Bambiland (2003).
Jelinek uppvisar i sin litteratur ett slags motkultur till Österrikes politiska och kulturella hegemoni, men inte genom att ge utlopp för någon entydig indignation (som i själva verket vore verkningslös) utan genom att alltså underblåsa det auktoritära uttrycket, att ”härma” och överdriva det ondskefulla tills det blir befängt.
Ett av de tydligaste exemplen på denna skapande princip är den dramatiska s.k. Jörg Haider-monologen, Das Lebewohl (”Avskedet”), där den populistiske demagogens egen bombastiska och språkförintande retorik får tala för sig själv. På motsvarande sätt integrerar Jelinek populärkulturella referenser och olika schablonartade fraser och konstruerade pseudospråk från reklamvärlden med de egna litterära montagen. Det leder oftast till en total upplösning av de fiktiva figurernas egna röster och övergår i ett diaboliskt experiment där språkets egna skeva missljud i slutändan är det enda som återstår.
En barskare blandning av rysligheter och kallgrinande humor står nog inte att finna på den europeiska författarscenen. Det övergripande uppsåtet är hur som helst detsamma genom hela författarskapet: att visa upp det österrikiska samhällets dysfunktionella, patologiskt förnekande, patriarkala och fascistoida fundament. Men genom att emfatiskt betona inslagen av våld, död och perversion i sina verk, tangerar hon den affekterade satiren och passerar rentav gränserna för en rimlig kulturkritik i gängse mening.
För att göra Jelineks ordkonst begriplig tvingas man som läsare därför bedöma henne på rent formmässiga grunder. Då blir man också varse betydenheten i hennes estetiska uppenbarelser och sofistikerade berättartekniska grepp. Eftersom man lätt förblindas av den farliga furien och hänsynslösa hämndgudinnan Jelinek är det extra angeläget att faktiskt påminna sig om att denna rasande medborgare är ett intet om man avlägsnar henne från den hudlösa konstnären och inspirerade visionären Elfriede.
Externa länkar: ”Avsides”, Elfriede Jelineks nobelföreläsning
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2004
Nobelpriset 2004: Litteratur
http://www.ne.se/rep/nobelpriset-2004-litteratur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
