Ivo Holmqvist
2006 års nobelpristagare i litteratur hör med sina femtiofyra år till de yngre, bara ett dussin år äldre än pristagaren Kipling. I trettio år har Orhan Pamuk suttit vid sitt skrivbord, tio timmar om dagen. I drygt tjugo av dem har han kunnat försörja sig på sina böcker. Fram till dess fick han fickpengar av pappa som var arvinge till en framgångsrik industriman.
Familjen spelar stor roll för Pamuk, liksom hemstaden. Sånär som på några Amerikaår har han alltid bott i Istanbul. Med femton miljoner invånare och ett invecklat förflutet som huvudstad i två imperier – det bysantinska och det osmanska – och sin nutida roll som gräns mellan öst och väst och mellan kristendom och islam finns här stoff nog till ännu trettio års skriverier.
 |
|
Orhan Pamuk fotograferad 2004 i Istanbul, hemstaden som är tätt förbunden med Pamuks egen utveckling som författare. |
|
|
Sju romaner, en essäsamling och en minnesbok om staden och släkten: Pamuks böcker är inte många med tanke på hur länge han slavat med sin penna (han skriver för hand). Men det är ett tungt vägande författarskap, dessutom välkänt och omdiskuterat.
På svenska finns av Orhan Pamuk allt utom essäsamlingen från 1999 och debutromanen från 1982 om Herr Cevdet och hans söner, en släktkrönika om en stad och en familj, enligt uppgift inte olik Thomas Manns Lübeckkrönika om handelshuset Buddenbrooks uppgång och fall.
Läsefrukterna hos Pamuk är många och villigt erkända, bland andra Proust, Virgina Woolf, Faulkner, James Joyce och Thomas Mann. Ytterligare andra upptäcker läsaren snart: Flaubert, Kafka, Borges, Calvino...
Hans andra roman, Det tysta huset från 1983, är berättelsen om en familj på badortsbesök hos farmor som med sina skickliga synvinkelskiften – många berättare är i farten – kan påminna om Faulkners As I Lay Dying.
I bakgrunden till Den vita borgen två år senare anas Kafkas lantmätare som aldrig släpps in i sitt slott. Här handlar det om två identiteter på 1600-talet som smälter samman. Jagberättaren är en venetianare som tas tillfånga av pirater och säljs som slav till den lärde Hoja i Istanbul. Pesten drabbar staden, Döden i Venedig ligger nästgårds. Boken tar fasta på ett uppslag från Flaubert, ”en civiliserad västerlänning och en österländsk barbar som långsamt blir mer och mer lika varandra och till sist byter plats” (som Pamuk refererar i sin bok om Istanbul): ”Har ni två aldrig sett er i spegeln samman?” – kanske känner Pamuk också till Bergmans Persona.
Pamuks genombrottsroman Den svarta boken (1990) går på snitseljakt genom ett Istanbul lika topografiskt förtätat som James Joyces Dublin i Ulysses. Stephen Daedalus turkiska kusin är advokaten Galip vars hustru Ruya (ett namn som betyder dröm) förlöper honom. Samtidigt försvinner hans nära släkting Jelal, en berömd tidningsskribent vars mystifierande kåserier återges i vartannat kapitel. Efter hand utvecklas Galips odyssé också till en teckentydning av de texterna.
I Det nya livet (1996) förälskar sig en man och en kvinna över samma bok, som i Dantes Vita nuova (Rilkes Duinoelegier anas också i bakgrunden). De ger sig ut på en resa som kantas av katastrofer, hon försvinner, han fortsätter sökandet i en berättelse full av anspelningar, myter och mystifikationer som kanske skrivits av en annan figur i boken. Färgsymbolik spelar stor roll för Pamuk.
Nästa roman, Mitt namn är röd, berättas av ett lik på botten av en brunn, möjligen i en blinkning åt den Thomas Mann som inledde sin stora Josef-serie med ”Djup är det förgångnas brunn, kanske bottenlöst djup”. Det är en historia om kulturkollisioner, om miniatyrmålare som i sina bokilluminationer vill införa ett västerländskt perspektiv i den islamska konsten, förstås ett helgerån i en religion som inte tål avbildande konst. Till dels en deckare är den inte alldeles olikt Umberto Ecos Rosens namn.
Från det svarta över det röda till det vita: Snö från 2002. Det är den hittills mest klart uttalat politiska av Pamuks romaner. En radikal turkisk poet som av politiska skäl flytt hemlandet återvänder och får i uppdrag att undersöka varför en grupp skolflickor i en småstad på gränsen till Kurdistan och Armenien begått självmord. Det blir en avslöjande genomlysning av religiös fanatism och extrem nationalism, med spår av Dostojevskij (vars samlade skrifter på turkiska Pamuk skriver inledningarna till) och Joseph Conrad.
Huvudpersonen Ka (med drag av Kafkas Josef K) blir mördad, berättaren är i stället i fiktionen som i verkligheten Orhan. Så är det också i Pamuks självbiografiska Istanbul: Minnen av en stad, en fascinerande berättelse om hans burgna familjebakgrund med den filmstjärnevackra mamman, fadern som är en spelevink, och den något äldre brodern som han är indragen i ideliga slagsmål med. Där finns fröet till fiktionens identitetsbyten, har han avslöjat.
Med sin beskrivning av udda existenser och de detaljskarpa minnena av gator och torg, hus och båtar på Bosporen, allt invävt i melankolins ”hüzün” (en mängd nostalgiska svartvita fotografier finns med) påminner det om de minnesrika böcker som den alltför tidigt bortgångne W.G. Sebald skrev.
Pamuk, som var bland de första att protestera mot fatwadomen över Salman Rushdie (ska nobelpriset ses som en sen botgöring från Svenska Akademien?), har värjt sig mot att klassificeras som politisk författare och gillar inte heller allt tal om hur väst möter öst, en distansering som han för övrigt delar med Kipling.
Men när han i en tidningsintervju för två år sedan vidgick turkarnas folkmord på en miljon armenier och trettiotusen kurder 1915 drogs han inför domstol för förtal av den turkiska nationen, där man på officiellt håll hellre ägnar sig åt svårartad historierevisionism. Målet lades ner, åtminstone tills vidare.
Men kontroversiell kommer han att förbli i hemlandet, trots all ära och alla priser från utlandet, nu senast alltså nobelpriset för att han ”på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning”.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2006
Extern länk
Nobelpriset 2006: Litteratur
http://www.ne.se/rep/nobelpriset-2006-litteratur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
