Mats Bergquist
Martti Oiva Kalevi Ahtisaari, som i år tilldelats Nobels fredspris, är den andre finländaren sedan andra världskriget, efter kemisten A.I. Virtanen 1945, som krönts med denna värdighet.
|
Martti Ahtisaari vid ett CMI-seminarium 2008, bredvid honom till vänster Finlands statsminister Matti Vanhanen och till höger finansminister Jyrki Katainen. |
|
ANTTI AIMO-KOIVISTO/AFP/SCANPIX |
Ahtisaari föddes 1937 i Viborg, sedan medeltiden ett svenskt gränsfäste mot öster, senare en av det självständiga Finlands större städer, som emellertid förlorades i marsfreden 1940 efter vinterkriget. Hans familj, som f.ö. är av norskt ursprung och tidigare hette Adolfsen, valde som nästan alla innevånare i de avträdda områdena, att flytta till Finland. Med tiden hamnade Ahtisaaris familj i Uleåborg, där han gick i skola och sedermera efter värnplikten utbildade sig till lärare.
Det är inte många barn som haft förmånen att ha Martti Ahtisaari som lärare. Hans håg stod tidigt till internationellt arbete, och på detta fält har han verkat i stort sett sedan 1960 då han arbetade i Pakistan, för övrigt för det dåtida svenska biståndsorganet NIB. Efter tjänstgöring på det finländska utrikesministeriets biståndsbyrå 1965–1973, blev Ahtisaari ambassadör i Tanzania, varefter han 1977 trädde i FN:s tjänst.
I FN fungerade han som kommissionär för Namibia och i praktiken dess interimistiske statschef. Denna tidigare tyska koloni, som sedan 1919 varit ett sydafrikanskt mandat först under Nationernas Förbund, sedan under FN, fråntogs 1960 apartheidregimen i Pretoria. Det gällde nu att söka få ut sydafrikanerna ur landet och lotsa det till självständighet. I dessa mycket segslitna förhandlingar gjorde USA och FN en avgörande insats. Sedermera skulle Ahtisaari, efter en sejour som understatssekreterare för biståndsfrågor i finländska Utrikesministeriet, efter den 1988 omkomne svensken Bernt Carlsson, bli FN:s särskilde representant i landet.
När Ahtisaari ser tillbaka på sin karriär anser han, trots många andra uppdrag, att hans insatser i Namibia är det han är mest stolt över. Hans verksamhet där spelade säkerligen en stor roll då han 1993, till de flestas överraskning, av socialdemokraterna blev nominerad som presidentkandidat. I mars 1994 valdes han till president med 53 procent mot Svenska Folkpartiets Elisabeth Rehn, som fick 47 procent. Han blev därmed, kan man på sätt och vis säga, den enda person i mannaminne som jämte Vaclav Havel (Tjeckoslovakien respektive Tjeckien) varit statschef i två länder!
Ahtisaari tillträdde sitt ämbete utan någon egentlig erfarenhet av inrikespolitiken, vilket ibland bragte honom i konflikt med de stora politiska partierna, särskilt när det gällde presidentämbetets roll. Detta bidrog sannolikt till att han inte blev åternominerad av sitt parti och kom att sitta bara en period, 1994–2000. Han hade i sitt ämbete konkurrens av två viljestarka politiker, centerns Esko Aho och socialdemokraternas Paavo Lipponen, statsministrar 1991–1995 respektive 1995–2003.
Sedan Martti Ahtisaari lämnade presidentbostaden Talludden har han haft många internationella uppdrag. Han blev redan innan han avgick 1999 EU:s representant i kontakterna med den serbiska presidenten Slobodan Miloševic och deltog tillsammans men ryske tidigare premiärministern Viktor Tjernomyrdin i det samtal i Belgrad där den serbiske ledaren, efter NATO:s bombningar av landet, till sist signalerade sin beredskap att dra tillbaka sina trupper från Kosovo.
Det var således inte förvånande att Ahtisaari sedermera blev FN:s representant i Kosovo. Under större delen av 2005 ledde han de överläggningar som skulle få slut på den trettio år långa konflikten mellan Indonesiens regering och den muslimska Acehprovinsens separatister. Båda parter han prisat hans insats i dessa förhandlingar.
Därefter återvände Ahtisaari således till Kosovofrågan. Han skulle snart komma till slutsatsen att tiden ridit förbi tanken på ett autonomt Kosovo inom Serbiens ram, och han lämnade sitt uppdrag 2007. Kosovo har nu fått ett slags övervakad självständighet, vilken erkänts av många stater, bl.a. Sverige. Serbien godtar emellertid inte denna lösning och hävdar envist att den tidigare autonoma provinsen måste förbli en del av detta land.
Martti Ahtisaari, som nu alltså är över 70, har som framgått blivit en mycket anlitad och framgångsrik medlare i internationella konflikter. Han säger sig inte godta att några konflikter är olösbara och har uppenbarligen det tålamod och den känsla för ”timing” som krävs jämte en förmåga att skapa ett förtroende hos parterna i de konflikter där han varit inblandad. Ahtisaaris många svenska vänner och bekanta, dit jag gärna räknar mig, kan vittna om hans vänfasthet och hans chosefria och humoristiska sinnelag, egenskaper som säkert varit honom till nytta i hans fredsmäklande.
Ahtisaari bildade efter sin avgång från presidentämbetet Crisis Management Initiative (CMI), där han alltjämt är ordförande. Denna organisation, som utnyttjar Ahtisaaris omfattande internationella kontaktnät, verkar inom det fredsmäklande området.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2008
Nobelpriset 2008: Fredspriset
http://www.ne.se/rep/nobelpriset-2008-fredspriset
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
