Martin Lagerholm, litteraturkritiker
Den rumänsk-tyska författaren Herta Müller har i olika sammanhang givit uttryck för sin misstro mot själva språket. Det kan förstås tyckas anmärkningsvärt att en firad och respekterad författare och akademiledamot (Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung), och numera också nobelpristagare, med ett tjugotal titlar bakom sig så beredvilligt luftar sina betänkligheter mot sitt eget konstnärliga verktyg.
Müllers tvivel kan emellertid tolkas som en logisk konsekvens av den klyfta som obevekligt breder ut sig mellan hennes egna erfarenheter och det språk som fåfängt försöker gestalta dessa erfarenheter. Den här oöverkomliga men ständigt närvarande klyftan motiverar i så fall också det faktum att Müller i bok efter bok – många av dem glädjande nog tillgängliga på svenska – i praktiken har ägnat sig åt ett enda motiv, från debutromanen Flackland (1984) till hennes senaste roman, den hösten 2009 utkomna Andningsgunga: det totalitära samhällets inverkan på den enskilda individen. I hennes fall handlar det om Ceausescus kommunistiska Rumänien, med allt vad det innebar av förtryck, övergrepp, förhör, censur och korruption.
Som tillhörande landets tyskspråkiga minoritet i provinsen Banatet, där hon växte upp i den lilla byn Nitzkydorf, underkastades hon snart det dubbla utanförskapet: det politiska och det språkliga. Upplevelserna i den kommunistiska diktaturen löper som en röd tråd genom hela författarskapet och tvärs igenom det ”hemlöshetens landskap” som Svenska Akademien nämner i sin prismotivering.
Men Müller ser till att belysa detta tema ur många perspektiv och med olika ingångar till den hårda hjärtpunkten, ofta med tydligt självbiografiska inslag. Redan då var räven jägare (1992) utspelar sig vid tiden för Ceausescus fall och gestaltar mollstämt men sakligt effekterna av förräderi och spioneri inom en trängre bekantskapskrets; den centrala romanen Hjärtdjur (1994) beskriver hur några vänner på en och samma gång gör hemligt uppror mot och defaitistiskt anpassar sig till det totalitära förtrycket i landet; och i Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (1997) skildras inte minst den fruktade säkerhetstjänsten Securitates ändlösa förhör och hur förtryckets terror infekterar såväl folkets som individens självkänsla, allt mot fonden av hemliga drömmar om landsflykt.
År 1987, när de upprepade hetskampanjerna, hennes permanenta publiceringsförbud och andra kränkningar från de moraliskt korrupta myndigheterna blev för mycket, flydde hon slutligen själv till dåvarande Västtyskland och det Berlin där hon fortfarande är bosatt. Exiltemat utgör så det andra stora ledmotivet i Müllers författarskap, inte minst i essäsamlingen Kungen bugar och dödar (2003), där hon också beskriver den ”främmande blick” som hon tvingats utveckla i sitt nya hemland. Även här blir språket en besvärjelse och en strategi för överlevnad.
Müller har ett utpräglat pragmatiskt och sakligt förhållande till sitt skrivande, vilket utmärker sig i en detaljrik och konkret prosa. ”Jag har aldrig skrivit för att jag ville bli författare”, lyder en symtomatisk kommentar från en som skriver av nödvändighet och för sin existentiella, moraliska och själsliga överlevnad.
Däremot slår den prosaiska framställningen till följd av just hennes sorgfälliga detaljrikedom inte sällan över i ett direkt lyriskt språkbruk – ett slags transparent ”väsensskådande” som momentant förvandlar hennes texter till metaforladdade och närmast drömska skapelser med en stark poetisk lyskraft. Inte minst i Andningsgunga handlar det om upptäckten av världen i och genom språket.
I samarbete med sin rumänske landsman, poeten Oskar Pastior har Müller här skrivit en av få böcker som viker av från hennes ständiga huvudmotiv och som i stället befattar sig med de umbäranden som de rumänsk-tyska medborgare som 1945 tvångsdeporterades till sovjetiska arbetsläger fick utstå. Här har hon lyckats med konststycket att skriva en bok som på en gång är mer förtätad och mörk i motiven och mer transparent i den språkliga gestaltningen.
Det är som om romanfigurernas tröstlösa liv på tillvarons absoluta botten för balansens skull kräver den formstränga och närmast andaktsfulla stil som präglar berättelsen. Att Herta Müller nu alltså kröner sitt hittillsvarande författarskap med ett så övertygande verk vittnar om att hennes misstro mot orden lyckligtvis inte resulterat i ordens misstro mot henne.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2009
Nobelpriset 2009: Litteratur
http://www.ne.se/rep/nobelpriset-2009-litteratur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
