Peter Landelius, översättare
2010 års nobelpristagare i litteratur är den peruanska författaren Mario Vargas Llosa. Svenska Akademiens motivering till nobelpriset lyder: "För hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag."
Alltifrån debuten 1959 har Mario Vargas Llosa visat en enastående produktivitet. Han inledde sin författarverksamhet tidigt, framför allt som radskrivare för radiostationer och nyhetsbyråer. Det tidigaste verk som han känns vid, pjäsen La huida del inca (’Inkans flykt’), uppfördes när han var 15. Det skulle bli åtskilliga pjäser genom åren, och flera av dem har blivit uppförda med goda resultat. Författaren själv är en talangfull estradör som gärna deltar i uppläsningar tillsammans med professionella skådespelare.
Mänsklighetens livsluft
Gemensam för Vargas Llosas böcker är övertygelsen att skönlitteratur ska vara underhållande. Fiktionen är mänsklighetens livsluft, menar Vargas Llosa, det är den som gör det möjligt att nå utanför de egna omständigheternas begränsningar och att uppleva inte bara ett utan många liv. Om sådant skriver han i essäsamlingar som La verdad de las mentiras (1990, ’Lögnernas sanning’), El lenguaje de la pasión (2001, ’Lidelsens språk’) och La tentación de lo imposible (2004, ’Det omöjligas frestelse’). Därför drar han också gärna en lans för den ”lättare” litteraturen, och bland sina beundrade föregångare — Cervantes, Victor Hugo, Flaubert — föredrar han sådana som vet att locka sina läsare med spänning, humor och engagemang. Han har också skrivit med uppskattning om latinamerikanska samtida som Jorge Luis Borges, Gabriel García Márquez och Juan Carlos Onetti. Till hans egna lättare verk får man kanske räkna skrönan om Pantaleon och soldatbordellen (1973) och ett par små erotiska romaner från 1980- och 90-talen — Till styvmoderns lov (1988) och Don Rigobertos anteckningsböcker (1997).
Vargas Llosas viktigaste romaner handlar om makt och moral, men lika lite som sin förebild Gustave Flaubert — som han skrev sin doktorsavhandling om — gör han sina romaner till ideologiska pamfletter. Hans Samtal i Katedralen (1969) inleds på en bar i Lima och utgör en eftertänksam rundmålning av Perus efterkrigshistoria. Kriget vid världens ände (1981) beskriver ett dödsdömt upprorsförsök bland fattigbönder ledda av en karismatisk fanatiker i det sena 1800-talets Brasilien och blir en sorgesång om människans villkor. I Bockfesten (2000) följer han mordet på den dominikanska diktatorn Trujillo från de första förberedelserna till dess yttersta konsekvenser; det är en fruktansvärd thriller och en studie i maktens ondska. Det peruanska samhället levandegörs utan pekpinnar av enskilda öden i genombrottsboken Staden och hundarna (1963), byggd på författarens gymnasietid vid Limas militära läroverk, och Det gröna huset (1966), som utspelas på en bordell i en landsortsstad.
Kamp för konsten
I Tant Julia och författaren (1977) berättar Mario Vargas Llosa om en artonåring som förälskar sig i sin ingifta moster Julia. Hon är trettio och har just skilt sig från hans morbror. Det blir en både romantisk och dramatisk kärlekshistoria, och den bygger på självbiografiskt material. Bokens tonåring får sina drömmar uppfyllda: han gifter sig med tant Julia och flyttar till Paris och blir författare. Precis som Vargas Llosa.
Men bokens titel syftar inte på honom. Romanen har också en antihjälte, en boliviansk författare av såpoperor för den tidens radioteater. Om dennes hängivna kamp för konsten och alltmer prekära förhållande till den triviala verkligheten handlar en tragikomisk berättelse som löper parallellt med det unga parets romans.
 |
|
Mario Vargas Llosas verk har ett socialt patos, men samtidigt anser han att en författare av ideologiska skäl aldrig får kompromissa med de konstnärliga syftena. Foto från 2007. |
|
©GRAEME ROBERTSON/EYEVINE/IBL |
Flitig samhällsdebattör
Till nobelpristagarens mest intressanta böcker hör hans självbiografi från 1993, El pez en el agua (’Fisken i vattnet’). Där finns inblickar i både hans förhållande till den kubanska regimen, som han ursprungligen stödde efter Castros revolution, och hans periodiska inhopp i den peruanska inrikespolitiken.
Mario växte upp på Bolivias landsbygd, i en peruansk landsortsstad och i Limas medelklasskvarter. En i barndomen frånvarande pappa blev plötsligt och plågsamt närvarande för tonåringen, som kände sig desto mer välkommen hos släkten på morssidan. Han läste juridik av plikt, historia och litteratur med lust och iver. Efter skilsmässan med ”Julia” gifte han om sig med sin kusin Patricia Llosa. De har tre vuxna barn, av vilka det äldsta är en syndikerad liberal kolumnist med en långt skarpare ideologisk profil än sin far.
Vargas Llosas berättelser har många bottnar. De bygger nästan alltid på en synlig extern verklighet — egna upplevelser eller dokumentärt material — men författaren tar sig utan undantag den frihet som är fiktionens. Därför slår det nästan alltid slint när ytliga kritiker vill fånga Vargas Llosa i en ideologisk fålla och identifiera författaren Mario Varga Llosa med hans namne, den lika flitiga samhällsdebattören.
Som kolumnist i spanska El País och en rad latinamerikanska morgontidningar publicerar han artiklar och essäer var fjortonde dag sedan många år tillbaka. Deras ämne, form och kvalitet växlar, men där finns mycket att hämta för den som likt Mario Vargas Llosa intresserar sig för all världens kultur och samhällsförhållanden.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2010
Nobelpriset 2010: Litteratur
http://www.ne.se/rep/nobelpriset-2010-litteratur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
