Nobelpristagare:
Bara inte Grass
av Arne JärteliusNE-redaktör
Inte bara Grass… hette en bok av Thomas von Vegesack från 1970 som behandlade de tyska litteraturerna efter andra världskriget. Bokens titel och innehåll motiverades av att den svenska publiken vid den här tiden hade fått intrycket att det inte fanns så många andra författare än Günter Grass i den tyska efterkrigslitteraturen.
Bara inte Grass har man känt när än den ene, än den andre tyske författaren på senare tid trätt fram och berättat vad de gjorde i Hitlers tjänst under andra världskriget. Men inte ens Grass hade hållit sig borta. Tvärtom. Han hade deltagit med stark övertygelse och detta i inget mindre än det beryktade Waffen-SS. Och, vad värre var, under 60 långa år hållit detta förhållande under lock för en större allmänhet ända fram till i sensomras.
Det gör Günter Grass till den andre nobelpristagaren i litteratur – den andre är Knut Hamsun – att ha hyst starka känslor för en Führer vars läror strider mot allt vad ett fritt litterärt skapande heter.
 |
Katt- och råttalekBomben briserade efter en intervju i Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ) 11 augusti. Den var gjord tre veckor tidigare i samband med att Günter Grass förlag skickat ut en drös med förhandsexemplar – siffran 4 000 har nämnts – av Grass nya roman Beim häuten der Zwiebel (’När man skalar lök’). Man hade kanske kunnat hoppas att någon av de förhandsutvalda skulle ha sett det sprängstoff Grass memoarer rymmer, men därav intet.
I boken kan man i kapitlet Wie ich das Fürchten lernte: an der Front läsa: ”Die doppelte Rune am Uniformskragen war mir nicht anstößig.” (’Den dubbla runan [Waffen-SS-symbol] på uniformskragen var inte anstötlig för mig.’) I intervjun med FAZ svarar Grass så här på frågan varför han frivilligt anmälde sig till den tyska armén (Wehrmacht): ”För mig handlade det framför allt om att komma ut. Ut från det trånga, ut ur familjen. Det ville jag få slut på. Det är ju en märkvärdig sak: Jag anmälde mig när jag var en så där 15 år gammal, och har sedan glömt bort hur det gick till. På samma sätt var det med många i min årgång: vi hade arbetstjänst och sedan, ett år senare, låg inkallelseordern på bordet. Och det var kanske först i Dresden som jag blev klar över att det var Waffen-SS.” Således: Grass anmälde sig frivilligt till armén – först ville han komma till ett ubåtsförband men fick nobben – för att 17 år gammal vakna upp i pansardivisionen Frundsberg ingående i Himmlers privatarmé Schutzstaffeln (SS).
Det och lite till räckte för att medierna världen över skulle kasta sig över Grass, nobelpristagaren Grass, det tyska samvetet Grass, nationens skarprättare, tidsandans och –andens lojale väktare och kulturvänsterns specielle mysfarbror. Günter Grass i SS? GraSS! Ofattbart!!
”Lämna tillbaka nobelpriset!” ropade någon rubrik. ”Den mannen skulle jag inte köpa en begagnad bil av!” sade historikern Joachim Fest. Lech Walesa ville att han skulle lämna tillbaka sitt hedersmedborgarskap i Gdansk. ”Med detta har han förlorat all trovärdighet”, stod att läsa i Die Zeit. Och rubriken till texten om Grass i The Economist löd: ”Another hero lost” (’Ännu en hjälte förlorad’). Många såg också Grass senpåkomna självbiografiska öppenhet som inget annat än ett publicitetstrick för att hjälpa försäljningen av hans bok.
HundårenAtt Günter Grass tjänstgjort i den tyska armén har länge varit känt. Det var ett mer eller mindre nödvändigt för män i hans årgång (Grass är född 1927) – luftvärnsmedhjälparna kallade – för att undvika ett värre öde. Men därifrån till att ställa upp i diktatorns elitförband är steget långt, och det steget känns inte mindre när det skulle ta hela 61 år innan det blev offentligt. Varför denna senkomna bekännelse? frågade FAZ i sin intervju. Grass svarade: ”Det har tyngt ner mig. Min tystnad genom alla dessa år är ett av skälen till att jag skrivit mina memoarer. Det måste ut, äntligen…”
För den som läst sin Grass lite noggrannare genom åren var det kanske inte riktigt en så stor överraskning att han deltagit så pass intimt i kriget. (Sägas i sammanhanget bör att han inte avlossade ett skott under sin korta tid i Frundsbergsdivisionen och att det inte finns några misstankar mot vare sig den eller honom om några oegentligheter mot vare sig vän eller fiende.) I ett inlägg i Svenska Dagbladet skriver en gång professorn i tyska Synnöve Clason: ”Den som har novellen Katt och råtta och romanen Hundår presenta behöver inte göra någon omläsning. Eller för den delen frukta något. Allt finns redan där, fast inte öppet uttalat – vilket är diktarens rätt.”
Michael Harscheidt, disputerad med avhandlingen Wort, Zahl und Gott bei Günter Grass (1976), är inne på samma linje när han i en artikel skriver: ”Med hjälp av romanfigurer som Oskar (Blecktrumman), underofficeren Mahnke (Katt och råtta) samt den 17-årige Harry Liebanau och SA-mannen Walter Matern (Hundår) visas läsaren på ett hudnära sätt till endogena zoner, som är personligt knutna till författarens empiriskt beläggbara nationalsocialistiska realitet.”
Ytterligare ett bidrag som försöker visa samma sak finns i en längre artikel av Hermann Kurzke i tidskriften Bücher. Sammantaget gäller: oavsett vilken uppfattning man har om Grass avslöjande om vad han gjorde under kriget så kan det på ett konstruktivt sätt bidra till att läsa hans böcker med nya ögon. (Något liknande gällde exempelvis när det framkom att Thomas Mann hade homoerotiska böjelser.)
BlecktrummarenMed sina memoarer har Günter Grass likt Oskar i Blecktrumman trummat samman tyskarna för ännu en debatt på tidningssidorna och diskussion i öltälten om historieförträngning, självrättfärdigande och hur man kommer i kapp det förgångna. Visst hade det varit klädsamt om Grass lite tidigare tagit bladet från munnen. Han hade ett gyllene tillfälle 1985 när den dåvarande kanslern Helmut Kohl tillsammans med USA:s president Ronald Reagan lade ner en krans på soldatkyrkogården i Bitburg. En skandal! menade då Grass eftersom det där även ligger SS-soldater begravda. Ett självavslöjande: Jag hade kunnat vara en av dem, hade kunnat lösa många knutar.
I Krabbans gång (2002) har Grass ett påstående som föregriper både hans memoarer och reaktionen på desamma: ”Historien är en igenstoppad toalett. Vi spolar och spolar, men skiten kommer ändå upp.” Sedan kan man fråga sig om det är skiten eller historien som kommit upp med Grass avslöjanden. Han är ju på intet sätt ensam med dem. Med sina memoarer – där han visar att han själv är en del av problemet – har han stuckit ett finger i ett fortfarande inflammerat tyskt sår – den tillfälliga euforin i samband med sommarens fotbolls-VM var övergående – som visar att det finns mycket kvar att spola bort.
Mats Wiklund, ledarskribent på Dagens Nyheter, kom med följande mycket insiktsfulla påstående (DN.se 19 augusti i år): ”Att håna och förskjuta den man som inte höll måttet är att göra det för enkelt för sig. Det är också att blunda för de insikter som Grass, i sitt författarskap och nu även genom sitt personliga misslyckande, förmedlat. Han har haft mer rätt än han kanske till och med själv förstod. Det är en sanning som många upprörda tyskar nu verkar värja sig emot. De förtjänar fortfarande Günter Grass.”
(Artikeln publicerad 2006-12-08)
Nobelpristagare: Bara inte Grass
http://www.ne.se/rep/nobelpristagare-bara-inte-grass
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
