Noblesse oblige

Arne Järtelius, nyhetsredaktör

Bo Eriksson inleder sin bok om adelns historia i Sverige med att skriva att ”det vilar ett lockande skimmer över adeln. Adelskap ger tillträde till en förtrollad värld som är få förunnad: de som inte kommer in får nöja sig med att spegla sig i glansen. Adel har klang. En känsla av att vara annorlunda.”

Men det är uppenbarligen bara den ena sidan av adelskapet. Knappt en sida längre ned i sin bok säger författaren: ”Lika lätt som det är att bli förälskad i adeln är det att känna avundsjukan bubbla upp inombords. Varför ska de ha allt, medan andra vanliga dödliga får – ingenting? […] Att adeln varit utsugare är väl ett historiskt faktum; eller?”

Per Brahe d.ä., Marie de la Gardie och Axel Oxenstierna – idel ädel adel.

NATIONALMUSEUM

Adelshistoriker

Bo Eriksson (född 1970) är fil.dr i historia och verksam vid Stockholms universitet. Han har utkommit med bland annat två böcker om Per Brahe d.ä., och tillsammans med Dick Harrison har han skrivit del 3 i serien Sveriges historia. När NE:s utsände träffar honom på ett småbullrigt men ack så trevligt konditori – det börjar att bli ont om dem i huvudkommunen – i centrala Stockholm är det för hans senaste bok Svenska adelns historia. Bo Eriksson är medeltidshistoriker och ser sig själv som adelsforskare, varför inledningsfrågan självklart blir: varför en hel bok om adelns historia?

– Jag har haft ett brinnande intresse för adeln under mer än 15 år. När jag började intressera mig för den var det ett djupt konservativt ämne, och skulle man mot alla regler ändå intressera sig för denna folkspillra så skulle den i så fall betraktas med strikt genushistoriska ögon. Men själv tyckte jag att ståndssamhället var mer intressant än klassamhället, och när jag började med min bok om adelns historia för fem år sedan så var adeln plötsligt väldigt intressant. Den hade mot varje tidigare förmodan blivit modern igen.

Svenska adelns historia är till det yttre en 450 sidor omfattande och alldeles för bildfattig genomgång av adelns historia i Sverige från, håll i er nu, 400-tal till tidigt 1900-tal. När adeln skildras brukar man ju ta sin början med Alsnö möte i slutet av 1200-talet, men här får vi följa den ytterligare 800 år. Varför nu detta?

– Någonstans bör man dra gränsen. Vi har alltid haft någon form av överklass i det som i dag är Sverige, men spår och antydningar åt det håll som blev adeln med Alsnö stadga fick den, som jag ser det, redan på 500-talet. Vid den tiden fick vi den tidiga asatron i Sverige. Enligt den skulle det gudomligt motiverade livet i Valhall med krigaren och hans soldater återspeglas i vardagen. Hallens stormän och storkvinnor samlade en grupp krigare kring sig, och med dem knöt man ett förbund. Kännetecknande för detta förbund är eden, att man tjänar en herre och att man har kriget som en definition för sin existens. Detta, menar jag, är ett embryo, ett frö, till det som under medeltiden blir adeln.

Adelssociologi

Själva ordet adel är lågtyska och betyder ’härkomst’, ’börd’, och det kom inte in i svenska språket förrän på 1400-talet. Så dags hade detta frälse verkat på svensk mark i nästan 200 år. Dess genombrott kom på Alsnö, en grannö till Birka i östra delen av Mälaren, strax utanför Munsö. Det var på Hovgården på Alsnö som forna tiders kungar huserat. Det var med andra ord en symbolladdad plats – något man uppenbarligen tänkte på redan då – att träffas på.

– Det som skulle komma att kallas för Alsnö stadga tillkom 1280. Den gav det världsliga frälset skattebefrielse mot att de rustade, dvs. gjorde sig beredda att kriga för kungen mot att slippa skatt. Där föddes frälset. De första att etiketteras som adel i landet var Sten Sture den yngre och hans krets. Då är vi framme vid tidigt 1500-tal.

Med Stureätten skulle Sverige få en ny kungaätt, en ätt som enligt Bo Eriksson borde ha blivit den som hade fått styra 1500-talets Sverige. Hur och varför tänker han berätta om i sin nästa bok som ska handla om Sturarna, främst då Sten Sture d.y., men det är just nu en annan historia.

– Vad jag gör i Svenska adelns historia är att följa adelns öden och äventyr genom den svenska historien och skildra hur adeln har ändrat innehåll. Hur adeln har agerat politiskt vet vi genom att läsa Sveriges historia. Den för mig viktiga och intressanta frågan har i stället varit att skildra vad det har inneburit att vara adlig vid olika tider. Det är ett sociologiskt sätt att se adeln på. Det innebär i sin tur att det inte är Riddarhuset som står i centrum för min berättelse. De källor jag har använt mig av är brevsamlingar och dagböcker. De första dagböckerna av svenska adelspersoner är från 1500-talet. Att ta del av olika adelspersoners brevsamlingar har också varit mycket givande. Det har också varit ett sätt att komma åt adelns kvinnor, som annars lätt förblir osynliga.

Den som vill läsa Riddarhusets historia hittar den i Jan von Konows Sveriges adels historia (2005). Riddarhuset, eller som det egentligen heter Riddarskapet och Adeln, är i dag juridiskt sett en förening, vars medlemmar har rätt till vapensköld och titulatur. C’est tout. Riddarhuset är uppdelat i ridderskapet (grevar och friherrar) och adel (obetitlad adel), och för den som vill se vilka dessa är finns de representerade med 2 321 vapensköldar (det saknas sköldar för 576 sedan länge utdöda ätter) som finns upphängda i stora salen i det vackra Riddarhuset i Gamla stan i Stockholm.

Adelsanpassning

Adelns medlemmar har proportionellt sett alltid var väldigt få i det svenska samhället. Det har, när de under stormaktstiden var som flest, rört sig under en procent av befolkningen. I dag är det inte på långa vägar så många. De räknar förvisso 23 000 individer fördelade på cirka 700 ätter, men dividerat med mer än 9 miljoner svenskar utgör det ingen speciellt lyskraftig skara.

¬– Den svenska kulturrevolutionen sett med adelns ögon kom med reduktionen 1680. Då drogs adelns stora godsegendomar tillbaka till staten. Därefter går det successivt ned för den svenska adeln, och på 1800-talet kommer dess, politiskt sett, undergång med ståndssamhällets upphävande. Det intressanta i det sammanhanget är att jag i dag tycker mig kunna se en konservativ återgång hos adeln. Den har ju alltid vilat på tanken på arv, på börd, om man så vill. Den tanken var inte tongivande under 1600- och 1700-talen. Då framhöll man i stället framför allt sina insatser för den svenska staten. Men i och med att man förlorade sina politiska rättigheter 1865–66 så gick man tillbaka på det urkonservativa, på tanken om ett blått blod. Och det är där vi är i dag.

Vad man i det sammanhanget kan undra över, avslutningsvis, är hur adeln trots allt lyckats överleva – om så bara som en förening – in i våra dagar.

– Adeln har överlevt mycket tack vare sin fina förmåga att anpassa sig. Den förmågan är inget nytt för vår tid. Det är något som adeln alltid har haft. Vad adeln bland annat ägnat sig åt är att gifta sig med kapitalet. Det höll man på med till sent 1800-tal. Men i dag har adeln blivit folklig. Han eller hon jobbar i affär, kör buss eller arbetar på bokförlag. Den bild man ibland får i samhällsdebatten att dagens adel bor på Strandvägen i Stockholm eller på olika slott och herresäten är felaktig. Dagens adel har helt enkelt inte råd med sådana utsvävningar. Adeln må vara ack så intressant som historisk kvarleva, men det är framför allt något som intresserar medelålders och lite äldre. Dagens ungdomar är mer intresserad av Anna Anka och hennes gelikar än adelsätter som And, Natt och Dag eller Tigerclou.

Med Svenska adelns historia har Bo Eriksson velat dechiffrera det gåtfulla med adeln. Adeln har en viss klang. Hur låter den? Adeln har något som gemene man aldrig kan få. Därför älskar vi att hata den och hatar att älska den. Adeln är en anakronism som vi helt enkelt har svårt att släppa. För mig räckte det att läsa förordet – ”en förlorad värld” – till Bo Erikssons bok så var jag fast. Noblesse oblige, inte minst för oss ofrälse.