Sören Wibeck, journalist och författare
Redan 1978 gav den palestinsk-amerikanske litteraturforskaren och politiske aktivisten Edward Said ut sin numera klassiska bok Orientalism (översatt till svenska först 1993). Där analyserar han västvärldens stereotyper om Orienten som det främmande och exotiska och orientalen som ”den andre”, trög och opålitlig som bara dåsar, röker och dricker.
Nu är det omvända på frammarsch: occidentalismen. Här möter vi Orientens bilder av väst, och dessa visar sig också vara fyllda av stereotyper och fördomar.
 |
|
Är förstörelsen av World Trade Center ett sentida svar på det syndiga Babylon? |
|
ARCHIVO ICONGRAFICO/CORBIS/SCANPIX |
Gudlöst förfall
I ett blodigt självmordsattentat mot kurdiska politiker i norra Irak 1 februari 2004 dödades över hundra personer. En skugglik islamistisk organisation tog på sig dådet och förklarade att motivet var en hämnd mot dem som hjälper ”korsfararna” från väst att erövra Irak.
Organisationen använde samma retorik som Usama bin Ladin. Efter terrordåden 11 september 2001 var hans budskap: ”Vi hoppas att dessa bröder [kaparna] finns bland de första martyrerna i islams strid mot detta nya kristet-judiska korståg, som leds av den store korsfararen Bush under korsets baner.” Usama bin Ladin är occidentalist. I hans ögon är väst gudlöst, moraliskt förfallet och fientligt. Han vill förgöra västvärlden, framför allt USA.
Det hatet får en särskild klang när det kläs i korstågstermer. Usama bin Ladin och efterföljarna i al-Qa’ida är förvisso extremister, men tankegångarna är utbredda över den muslimska världen.
Edward Said revolutionerade västs förståelse av icke västerländska kulturer genom att visa hur stereotyper av det exotiska och av ”den andre” formade bilden av Orienten. En avgörande händelse i den riktningen var Napoleons invasion av Egypten 1798 och den efterföljande kolonisationen av Mellanöstern. Européerna var övertygade om sin auktoritet och överlägsenhet; de var orientalister, och fransmännen såg en positiv parallell mellan koloniseringen och korstågen. Vid sidan av 35 000 soldater hade Napoleon med sig 167 lärda män som skulle utforska Egypten. Dessa skapade under en tjugoårsperiod det monumentala verket Description de l’Égypte, som beredde scenen för orientalismen.
I dag, långt efter den koloniala eran, ser occidentalister ett pågående intrång från väst, en återkolonisering, ett nytt korståg med syfte att dominera, förgifta och erövra Mellanöstern.
Självhat
Occidentalismen är som fenomen i det närmaste outforskat, men under 2004 publicerades en uppmärksammad bok med titeln Occidentalism: the West in the Eyes of Its Enemies (’Occidentalism – väst i ögonen på dess fiender’). Författare var Ian Buruma, professor i mänskliga rättigheter och demokrati vid Bard College i USA, och Avishai Margalit, professor i filosofi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. De gör ingen systematisk genomgång av sitt ämne utan analyserar den aggressiva occidentalismen som avhumaniserar väst och avskyr sådana ideal som liberala och upplysta värden, individualism och demokrati, kort sagt: sådant som religiösa fundamentalister och odemokratiska regimer upplever som hotfullt i västvärlden.
Men occidentalismens anhopningar av fördomar myter och okunskap kan inte bara avfärdas som ett islamiskt problem. Mycket har gått fel i den muslimska världen, men occidentalism kan inte reduceras till en sjuka i Mellanöstern, påpekar Buruma och Margalit. Således samlades en rad japanska intellektuella 1942 i Kyoto för att diskutera hur de skulle besegra moderniteten. I Kyoto då – i Kabul och Karachi i dag – betyder moderniteten detsamma som väst och alltmer bara USA. För japanen var västs kultur ytlig, rotlös och destruktiv medan den egna var djup och andlig. Den japanska anden var ”ren” och ”ogrumlad”; influenserna från västerlandet hade lett till mental förvirring och själsligt fördärv.
Kinas store rorsman, ordförande Mao Zedong, var också occidentalist. Det kom till uttryck i hans antivästliga hållning. Krig mot väst har också förts i den japanska shintoistiska statens namn, av ryska slavofiler som Dostojevskij som värnat den ryska själen, av den tyske författaren Ernst Jünger som värnat den tyska rasen, även om han tog avstånd från Hitler och nazismen.
Occidentalismen kan alltså inte begränsas geografiskt; den lever också i väst som ett självhat, även om den i dag är starkast i den muslimska världen.
Syndfulla storstäder
Inte sällan har occidentalisterna fått sina föreställningar genom kontakten med västerländska metropoler, enligt Buruma och Margalit. Storstäderna symboliserar girighet, gudlöshet och rotlöshet. När blev det så? Stora städer är ju inga exklusiva europeiska eller amerikanska fenomen; muslimerna har haft Istanbul och Bagdad, kineserna Beijing. Idén om det syndiga Babylon kommer från européerna själva; de första occidentalisterna var européer, och deras idéer har spridit sig till Mellanöstern, Asien och där bortom.
World Trade Centers tvillingtorn kunde ses som symboler för USA:s imperialism och globala kapitalistiska dominans, men de var också symboler för staden New York, vår tids Babylon. Tornen som kollapsade på mindre än två timmar gav människor i arabvärlden och Kina en känsla av djup tillfredsställelse. I denna förvrängda mening blev förintelsen en stor succé; den var en del av Usama bin Ladins krig mot väst, fysiskt och metafysiskt, ett storskaligt massmord med anspelning på en antik myt – myten om förstörelsen av den syndfulla staden.
Nytt forskningsfält
Författarna Buruma och Margalit uppehåller sig enbart vid occidentalismens aggressiva och destruktiva sidor. De förbigår att occidentalism också är ett nytt forskningsfält, som i sin kritik inte förespråkar förintelse utan dialog och kunskap. Att studera väst har blivit en ny trend i den arabiska världen. Den saudiske prinsen och multimiljardären Waleed bin Talal, som enligt tidskriften Forbes lista hör till de sex rikaste i världen, ville redan före 11 september 2001 öppna ett centrum för Amerikastudier i New York, men hans pengar var inte välkomna. I stället satsade han dem i Kairo och Beirut.
I Kairo stöder Waleed bin Talal Centrum för Amerikastudier vid Amerikanska universitetet; det öppnades under oktober 2004, med mål ”att skapa större medvetenhet om USA bortom stereotyperna”. Till en början skänkte han 10 miljoner US dollar. Centrumet möter stor skepsis i Egypten, och därför planerar universitetet en kampanj riktad till den egyptiska allmänheten för att öka förståelsen.
Vid det arabiska al-Quds universitet i Jerusalem sker också studier av väst. Den palestinske professorn Mohammed Dajani är pionjär och har etablerat den första akademiska utbildningen i Amerikastudier. Det är intifadans barn som studerar. ”Hit kommer studenterna med sitt hat mot väst”, säger Mohammed Dajani. ”Här lär de sig att analysera och kan sedan mer välgrundat kritisera USA.” Mohammed Dajani vill med projektet förbättra dialogen med väst.
Upphovsmannen
Den man som kan sägas ha myntat själva begreppet occidentalism är professor Hassan Hanafi, ledare för filosofiska institutet vid Kairouniversitetet. Han är utbildad vid franska Sorbonne i islamisk juridik och västerländsk idéhistoria och har ett förflutet vid FN:s universitet i Tokyo.
Hanafi publicerade 1992 ett nära 900 sidor stort verk på arabiska om hur araber objektiverar Occidenten – på samma sätt som västerlänningar gjort med Orienten – och använder stereotyper som ”den fientlige andre”. Araberna måste lära sig dissekera väst på samma sätt som en mus i ett laboratorium, säger han. Hans fiendebild är tydlig. De yttre fienderna är imperialism, sionism och kapitalism, de inre är fattigdom, förtryck och underutveckling. Imperialismen började redan på 1100-talet i och med korstågen.
Det har diskuterats om han förespråkar konfrontation eller dialog. Själv säger han att han vill verka för dialog mellan muslimer och människor i väst. För att detta ska lyckas måste kristendomen och islam uppfattas som två jämförbara religioner. Men i grunden anser han att Bibeln har feltolkats och att Koranen utgör det slutgiltiga och sanna budskapet från Gud. Islam är kärnan i hans tankevärld, och det är således på islamisk grund han bygger sin teori, som han ibland framställer med universella anspråk. Detta visar i ett nötskal dialogens komplexitet.
Länderna i tredje världen har förvisso blivit oberoende, men kolonialismen har stannat kvar i form av en kulturell imperialism, enligt Hanafi. Väst har blivit modellen för modernisering också i Afrika, Asien och Latinamerika. Västerländsk livsstil är vanlig, särskilt bland styrande klasser. Imitationen av väst har blivit nästan ett inhemskt sätt att uppträda. Dessa västerniseringstendenser har skapat antivästliga strömningar i form av religiös konservatism och fundamentalism.
Occidentalismen kan därför delvis ses som ett försvar av en nationell karaktär, en nationell kultur och en nationell livsstil, enligt Hanafi. Occidentalismen är också en möjlighet för tredje världens länder att slutföra avkolonialiseringen, anser han. Militär, ekonomisk och politisk avkolonialisering är ofullständig utan vetenskaplig och kulturell avkolonialisering. Skiftet från orientalism till occidentalism kan därför innebära en förändring av maktbalansen och fungera som en motvikt mot västerniseringstendenser i tredje världen.
Vad kan väst göra?
Vilken hållning bör då objektet för occidentalismen, västvärlden, inta? Enligt professor Hanafi måste väst ha tålamod. Till en fransk reporter sade han: ”När västerlandet upplevde medeltiden, då genomgick araberna antiken.” Sådana uttalanden gör honom impopulär bland de egna. Ståndpunkten utmanar islamvärldens stereotyper, som ser islams ankomst som alltings fullbordan.
Det mäktiga al-Azharuniversitet i Kairo förklarade i en fatwa 2003 Hanafi som avfälling, beskylld för att ha förnekat Koranen. Den egyptiska människorättsorganisationen EOHR har fördömt fatwan och befarar att det finns risk för Hanafis liv.
Om dagens occidentalister bland islamister och moderata muslimer kommer att acceptera moderniteten är en av vår tids stora frågor, liksom hur väst i det korta perspektivet ska skydda sig mot dem som vill Occidentens undergång. Öst och väst är inte i krig med varandra, men det sker en ömsesidig korsförgiftning av dåliga idéer och stereotyper som ökar bilden av ”den fientlige andre”.
I Japan försvann mellankrigstidens antivästliga impulser i och med ekonomisk och social utveckling. Det är en väg att följa. Endast utveckling och tålmodigt arbete för ökad kunskap, effektiv dialog, demokrati och mänskliga rättigheter kan leda till minskade spänningar mellan Occidenten och Orienten.
(Artikeln publicerad 2005-09-21)
Occidentalism: Öst ser på väst
http://www.ne.se/rep/occidentalism-öst-ser-på-väst
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
