Marie Hansson, Trädgårdshistoriker
Odlandets historia är liksom trädgården mångtusenårig. I Norden sträcker sig trädgårdens rötter långt ned i den förhistoriska tiden. Sagorna talar om lök- och angelikagårdar, och de arkeologiska fynden om växter som opiumvallmo, bolmört, läkemalva och trädgårdsodlarens ständige följeslagare kirskål.
Tidigare har man ansett att dessa infördes av klostren, men spåren visar att internationella kontakter och ömsesidigt kulturutbyte inleddes långt tidigare än under den kristna medeltiden. Under den period vi kallar romersk järnålder stod de nordeuropeiska kulturerna i förbindelse med det romerska riket. Längre fram i tiden, under vikingatiden, bedrev nordborna plundring, handel och kolonialpolitik både i öst och i väst, och säkerligen infördes då också frön, sticklingar och ympkvistar.
Andra påtagliga bevis för hur stor rörligheten i Norden var under förhistorisk tid är fynden av importerade frukter och fröer. Några sådana är pinje, persika, pimpernöt och vindruvor.
Allmogens täppor
Under 1800-talet fortsatte den engelska stilen att vara förhärskande. Vid seklets mitt tillkom en uppstramning kallad tysk stil efter den tidens mest inflytelserika trädgårdsmästare i Sverige, örtagårdsmästaren Daniel Müller vid Uppsala Botaniska trädgård. Hans böcker blev epokgörande och utkom i flera upplagor under hela 1800-talet, lästa av en allt större skara. Detta fick till resultat att även den folkliga trädgårdskonsten, som funnits sida vid sida av de ståtliga herrskapsträdgårdarna, påverkades av rådande stilideal. Vid medelklassens villor, liksom vid de mer välmående bondgårdarna, anlades miniatyrträdgårdar av engelskt eller tyskt snitt med slingrande gångar, buskage och lusthus.
Allmogens täppor och trädgårdar i Sverige tedde sig ganska olika, beroende på geografiskt läge och på den enskildes ekonomiska status. Från torparnas enkla rabatt, mullbänken med några få örter, till de ståtliga skånska allmogeträdgårdarna, ¿havarna¿, med sina renässansinfluerade buxbomsanläggningar och växtrikedom, var steget långt.
När Müllers trädgårdsböcker kom ut anammade de välmående bönderna hans stilideal och kopierade dem noga, medan den fattige torparen knappast hade råd med sådan lyx. För den senare räckte det med någon enstaka törnros, kanske den lilla enkelblommande äpplerosen vid husknuten och en liten rabatt med bondpion och skira aklejor. Dessutom kunde det finnas några få robusta och användbara kryddor; krusmynta, citronmeliss, libbsticka, malört och starkdoftande krusbladig renfana.
I de mer välmående allmogeträdgårdarna prunkade vårblommor i riklig mängd. Snödroppar och vita julrosor avlöstes av krokus, pärlhyacint, påsk- och pingstliljor och tulpan. I sommarens rabatter blandades svala toner av akleja, prästkrage och nattviol med glödande röda bondpioner, brandgul lilja och gula och brunröda dagliljor samt solrosor. Den gamla vita bondrosen var ett måste och blommade med krämigt vita blommor runt midsommar.
Äpple och päron, tillsammans med körsbär och plommon, tillhörde de vanligaste fruktträden. De skånska havarna var dock extra gynnade. Här nådde knotiga valnötsträd till himlen, och precis före Margaretadagen i juli plockades de halvmogna nötterna för syltning, vilket innebar att de kokades med honung, kanel, nejlika och citron. Litet längre fram på sommaren fyllde man skäpporna med saftiga svarta mullbär.
Barockens tuktade ideal ersattes stegvis av en helt ny form av trädgård, den engelska parken. Denna hade sitt ursprung i de nya intellektuella strömningar som sköljde över Europa under 1700-talets första hälft. Häri höjdes det vilda och naturliga till skyarna, vilket ansågs vida bättre än den gamla uppfattningen, som försökte sätta tvångströja på naturen.
Det romantiska italienska landskapet med sina antika lämningar blev inspirationskällan för den nya trädgården. Detta kan förklaras med den för herrskap obligatoriska bildningsresan, le grand tour, vari Italien ingick som en höjdpunkt.
Åter hemma försökte man efterskapa vad man sett och låtit sig förföras av. Slingrande stigar letade sig fram i jättelika gräsmattor som betades av får. Stigarna rundade trädgrupper, vilka medvetet komponerats till storlek, växtsätt och bladverk. Äkta eller kopierade antika statyer, ruiner och mer bisarra föremål som falska gravstenar, tehus, grottor samt eremitage med i bästa fall en ¿äkta¿ eremit av vax, hörde till den engelska parkens attribut. I Sverige tillfördes dessutom ättehögar och runstenar som en direkt följd av 1700-talets svärmeri för det fornnordiska. Den engelska parken var en trädgård som grundade sig på känslor och stämningar.
I Sverige introducerades den engelska parken i början av 1770-talet. Det fanns dock inte några egentliga inhemska utövare, utan ritningar och yrkesmän fick hämtas från Storbritannien. Det var först när Gustav III runt 1780 knöt arkitekten Fredrik Magnus Piper till sig som huvudansvarig för de kungliga trädgårdarna som den engelska parken fick sitt genombrott i Sverige.
Piper hade varit på en grand tour som omfattade Storbritannien, Frankrike och Italien. I Storbritannien lade han grunden till sina stora kunskaper om den engelska trädgårdskonsten, bl.a. genom noggranna uppmätningar och ritningar av berömda trädgårdar som Stowe, Painshill och Stourhead. Väl hemma i Sverige blev han utnämnd till hovintendent över lustträdgårdarna och började direkt med uppgiften att rita engelska trädgårdar till Haga och Drottningholm.
Snart nog ville alla i de tongivande kretsarna ha en engelsk park, och bland Pipers arbeten för privatpersoner är nog trädgården vid Forsmarks bruk den mest berömda. Den engelska trädgårdens formspråk var lätt att tillämpa och i början av 1800-talet fanns väl knappt ett slott eller en herrgård som inte kunde stoltsera med en engelsk trädgård.
Barocken som epok sammanfaller med stormaktstiden i Sverige, men kom på landsbygden att fortleva långt in på 1700-talet. Slottsbyggena var många och praktfulla, och så även trädgårdarna. Redan vid mitten av 1600-talet hade Sverige genom drottning Kristinas franske trädgårdsmästare André Mollet kommit i kontakt med den franska barockträdgården. Hans trädgårdsbok Le Jardin de Plaisir, eller Lustgård som den hette på svenska, var ett av tidens mer betydande verk. Mollet själv kom från en trädgårdsmästarfamilj som tjänat det franska hovet i flera generationer.
Den svenska barockträdgården var således från ett tidigt stadium djupt påverkad av den nordfranska. Denna påverkan fördjupades när den berömde franske trädgårdsmästaren André Le Nôtre skapade de epokgörande trädgårdarna i Vaux-le-Vicomte och Versailles utanför Paris. Dessa barockträdgårdar anlades på en rofylld och bördig jordbruksslätt, till skillnad från de italienska barockträdgårdarna, vilkas belägenhet utmed branta sluttningar skänker dem ett drag av dramatik.
Det franska landskapet inbjöd till en trädgårdsform med oändliga perspektiv, skapade av långa centralaxlar i form av blanka spegeldammar och spikraka alléer. Jämfört med renässansen betonades sambandet mellan hus och trädgård än mer, men till skillnad från renässansens inhägnade intima trädgård upplever man den franska barockträdgården som gränslös. Den strikta symmetrin och den stränga arkitektoniska rumsindelningen gör att trädgården uppfattas som en förlängning av huset.
Över hela norra Europa skapades barockträdgårdar som hade Versailles som förebild. Trädgården skulle indelas i tre avdelningar; först en broderiparterr ¿ med blommor och buxbom i broderiliknande mönster ¿ som låg intill slottet, därefter boulingrinen, en gräsplan, och slutligen boskén, väl tuktade trädplanteringar med gångar och rum. Genom dessa tre avdelningar löpte, med byggnaden som utgångspunkt, en centralaxel som skulle leda blicken mot en point de vue ¿ ett blickfång. Denna kunde utgöras av en kanal, en damm eller ett lusthus, allt beroende på ägarens ekonomi och trädgårdens läge.
Den mest berömda barockträdgården i Sverige är Drottningholm, skapad av två generationer Nicodemus Tessin, far och son, varav d.y. anses vara Le Nôtres främste utomfranske lärjunge. Det var också Tessin d.y. som kom att forma Drottningholms barockträdgård till största delen. En centralaxel löper genom en broderiparterr med bladmönster och slingor av buxbom. Därpå följer en vattenparterr, med ovala och runda bassänger, vari vattenstrålar spelar, samt en mäktig boské mot en fondboské.
Tessin d.y. ritade flera pampiga privatträdgårdar, bl.a. den storslagna trädgården på Rosersberg, och som kontrast den lilla vackra barockanläggningen till sitt eget hem, Tessinska palatset i Stockholm.
Blommorna var i barockträdgården få och hänvisade till rabatterna, s.k. plate de bandes utmed broderiparterrens kanter, eller till separata, litet undanskymda blomsterträdgårdar. Här kunde man innanför rätlinjiga buxbomskvarter finna lökväxter som tulpan, narciss och hyacint tillsammans med flerårig nattviol, veronika, gyllenlack, viol och blågull. Växten på modet var småbladig kantbuxbom. Denna lättskötta och lättklippta växt ersatte de betydligt mer svårskötta kantväxterna lavendel, timjan och isop, som varit förhärskande i renässansträdgården. En del av barockträdgårdens växter ansågs så ömtåliga att det krävdes uppvärmda växthus, orangerier, för att få dem att övervintra. Redan under renässansen hade en vurm för exotiska växter uppstått bland de riktigt förmögna. I krukor och träbaljor odlades pomerans, citron, fikon, aprikos, lager och granatäpple.
Till en början förvarades de i källare och liknande utrymmen, men under 1600-talet utvecklades orangerier samt speciella pomeranshus, vilka var drivhus för pomeransträd. I orangeriet fanns också plats för sköna men ömtåliga prydnadsväxter, och citrusträdens väldoft blandades ofta med dofterna från myrten, oleander och rosmarin. Med tiden kom allt fler främmande växter att odlas i orangeriet.
Renässansträdgårdens rätlinjiga ideal utvecklades i Italien under 1400-talet och spred sig så sakteliga över Europa för att nå Norden vid 1500-talets mitt. Det mest utmärkande för renässansträdgården var samverkan mellan trädgård och byggnader för att uppnå ett arkitektoniskt helhetsintryck. För att skapa denna harmoni tog man symmetrin till hjälp.
Trädgården indelades i rätlinjiga kvarter som anlades med jämna, minutiöst uppmätta avstånd. Genom trädgården löpte en eller flera centralaxlar, som betonades genom sin bredd, men ofta även genom någon form av plantering, exempelvis dubbla trädrader, bevuxna pergolor eller lövgångar. Främst var det de kungliga och adliga trädgårdarna som anlades i den nya stilen, men de förekom också hos förnäma borgare.
Renässansens mest fullödiga anläggning i Norden var Tycho Brahes skånska Uraniborg på Ven, skapad under 1500-talets sista decennier. Här lades huvudbyggnaden mitt i en kvadratisk trädgårdsanläggning, vilken omgärdades av ett cirkelformat staket som genomskars av fyra gångar orienterade i de olika väderstrecken. På så vis kom trädgården att indelas i fyra separata delar, vilka i sin tur var indelade i två partier.
Närmast slottet låg de partier vari örterna odlades. Dessa ¿örtagårdar¿ var inhägnade med staket på alla sidor. I de bakre partierna odlades olika fruktträd, såsom äpple, körsbär och plommon, men troligen också mullbär, kvitten, valnöt och mandel, i snörräta rader. Örterna var planterade i geometriska rabatter med typiskt strikta renässansformer, som kvadraten, triangeln, cirkeln och stjärnan. Hela anläggningen omgärdades av en vall, som med tiden försågs med fyra absidformade utbuktningar, vallrundlar. Mitt framför varje vallrundel stod ett lusthus, förmodligen av spaljéverk klädda med klängväxter.
Exakt vilka örter som fanns i Brahes rabatter är okänt. Med tanke på den örtmedicinska forskning han bedrev i källaren på Uraniborg, hans internationella kontakter och hans höga position i samhället har han säkert hållit sig med ett representativt urval växter. Lavendel, isop, luktviol, ringblomma, salvia och malört var standardväxter för tiden, men i Brahes örtasängar frodades förmodligen också renässansens modeblommor trädgårdsnejlika och dubbel gyllenlack.
Det är också troligt att Brahe odlade den för tiden nya kantbuxbomen runt sina kvarter. Tulpan däremot, den allra främsta av renässansens blommor, förekom knappast, då den troligen inte kom i odling i Skåne förrän en bit in på 1600-talet.
En så enhetlig anläggning som Uraniborg anlades aldrig i det dåvarande Sverige, och definitivt inte så tidigt. En viss regelbundenhet och geometri kan dock ses i trädgårdar som den vid hertig Karls residens i Nyköping. Här lät Karl anlägga en trädgård bestående av fyra kvarter med en vattenkonst i mitten. Under 1600-talet anlades i Sverige flera trädgårdar som låg axialt i förhållande till byggnaden, eller så nära byggnaden att man från fönstren kunde se kvarteren. Men den ideala renässansträdgården kom aldrig att utföras i Sverige utan stannade på ritningsstadiet ¿ den franske arkitekten Simon de la Vallées förslag till Axel Oxenstiernas Fiholm i Södermanland.
En särställning intar Jacob De la Gardies Jakobsdal (numera Ulriksdal), som närmast kom att motsvara renässansens samkomponerade ideal. Men när denna anläggning stod klar under andra hälften av 1600-talet hade ett nytt stilideal, barocken, redan börjat gälla.
Del av Uraniborgs rekonstruerade renässansträdgård på Ven. Här frodas kvarter av klippt buxbom och idegran med väldoftande lavendel och isop. I gångarna mellan kvarteren knastrar blåvita musselskal under besökarens fötter.
Cistercienserna ägnade stor möda åt trädgårdsodling. I Sverige anlade de Alvastra och Nydala kloster. Dessa två blev i sin tur stamkloster för Varnhem, Julita, Husby, Roma, Viby, Herrevad och Ås. Vid alla dessa anlades frukt- och örtagårdar av betydelse. Källorna talar om äpple- och päronträd, körsbär och plommon, vilka alla odlades i äpplegården. Medicinalväxter, grönsaker och de örter som skulle pryda kyrkans altare, såsom madonnaliljor och rosor, odlades i örtagården. Bevattning var viktig, och dammar eller kanaler förekom i anslutning till trädgårdarna.
Naturligtvis förde de utländska munkarna med sig växter som dittills varit okända så här långt norrut. Exakt vilka växter det handlar om är osäkert, men troligen har den omtalade madonnaliljan och andra Mariablomster, såsom iris och akleja kommit med munkarna. En viktig del av trädgårdsodlingen i klostren var odlingen av medicinalväxter. Därför har säkert många sådana, exempelvis isop, åbrodd, citronmeliss och bondpion, förts in i landet.
Förutom nya växter tillförde klostren en helt ny idé om trädgården ¿ att se trädgården som en del av en helhet där också byggnaderna ingick. Klostergården utgjorde denna förbindelselänk. I Alvastra låg den dold för omvärlden, omgiven av kyrkan och klosterbyggnader. Denna intima koppling mellan arkitektur och trädgård var ett arv från antikens peristyl, som först under renässansen togs upp i de profana trädgårdarna.
Rosen är ett bra exempel på hur komplicerat och mångfasetterat medeltidens blomsterspråk var. Det under medeltiden framväxande riddaridealet var intimt förknippat med den kristna läran. I den rika flora av myter, legender, visor och sagor som följde i dess spår kom rosen att inta en särställning som sinnebilden för den höviska kärleken. Detta framkommer i tidens mest uppskattade litterära verk, Roman de la rose, ¿Romanen om rosen¿. Denna form av blomsterkult dyrkades av samhällets elit, som också lät anlägga trädgårdar som var ägnade mer till lust än till nytta.
Till de rena lust- och nöjesträdgårdarna hörde jaktparkerna, lundarna och blomsterängarna. I lunden växte frukt- och lövträd samt örter. Ett stilla porl från ett vattendrag eller ett vattenblänk i en damm hörde till den ideala lunden, liksom enkla gräsbänkar att sitta på och ett litet sexkantigt bord av sten eller trä för schackspelet.
Drottning Margaretas Fruelund utanför Malmö är kanske resterna av en sådan skön lund. Trädgården skall ha legat invid riksborgen Lindholmen, där unionsdrottning Margareta residerade under sina besök i Skåne. Borgen var väl befäst med torn, palissader och vallgravar, och Fruelunden utgjordes av en vattenomfluten och vallomgärdad kulle. I dag växer vildapel, hassel, bok och ek på den lilla kullen, liksom vitsippor och viol. Den senare var en av medeltidens mest älskade växter, fylld av symbolik och knuten till Mariakulten.
Medeltidens trädgårdar, äpple-, kål- och örtagård, möter oss i landskapslagarnas tjuvabalk. Frukter och grönsaker som nämns i lagtexterna är lök, bönor, ärter, kål, rovor, örter och äpple. Trädgårdsodling började uppmuntras av statsmakten under medeltidens andra hälft.
Unionsdrottningen Margareta lät i slutet av 1300-talet utfärda ett påbud om odling av äpple och pil vid gårdarna. I Kalmar recess av år 1483 premierades den som planterade trädgårdar eller anlade humlegårdar. Humle hade blivit en hjärteangelägenhet för kungamakten och kyrkan då det tyska humlekryddade ölet föredrogs framför det inhemska porskryddade.
Nästan alla höll sig med någon form av kålgård, oavsett vilken samhällsställning man hade eller om man bodde på landsbygden eller i staden. Innehållet varierade naturligtvis efter ekonomi, intresse och kunskap. Oavsett detta så hägnade man alltid in sin kålgård, med antingen ett flätat stängsel, ett staket, ett stengärde eller en jordvall. Hägnaden hindrade frigående fjäderfän och kreatur från att trampa ned och äta upp de örter och grönsaker som odlades i sängar eller bäddar innanför.
Namnet kålgård är litet missvisande när det gäller vad som odlades. ¿Kål¿ användes nämligen som benämning på många växter vars blad var ätliga, ett bruk som i exempelvis kirskål lever kvar i nutida växtnamn. Av själva kålarten Brassica oleracea odlades under medeltiden endast slätbladiga varieteter, såsom bladkål. Mot slutet av medeltiden började man odla rovor, men kålrot, som ofta förknippas med den medeltida kålgården, började inte odlas förrän under andra hälften av 1500-talet.
Å andra sidan har flera av de medeltida köksväxterna fallit i glömska. Ett exempel är den ettåriga trädgårdsmållan, vilken enligt arkeologiska belägg odlades i Lunds kålgårdar redan under 1100- och 1200-talen. Lök, vitlök och purjolök var andra viktiga grönsaker i kålgården.
Förmodligen fick kålgården på sina håll också tjäna som örtagård. Många av medeltidens örter användes till mediciner, skönhetsmedel, golvströ och tvättmedel. Några av de örter man kunde förvänta sig finna i en medeltida örtagård eller kålgård var ringblomma, mariatistel, madonnalilja, malört, timjan, isop, såpnejlika och vinruta.
Många örter ansågs fyllda av magi och symbolik. Flera växter var s.k. Mariablomster, dvs. symboliserade Jungfrun, hennes dygder och handlingar. Den högresta vita madonnaliljan inkarnerade hennes oskuld, medan rosens blomma symboliserade det rena och sköna hos Maria.
Industrialismen förde med sig en inflyttning till städerna men också en demokratisering av trädgården. Många idealistiska röster restes för nyttan med odlandet, dels som ett tillskott i ett påvert hushåll, men också som moraliskt danande ¿ ett sätt att hålla spriten och lössläpptheten på avstånd.
En viktig reform var egnahemslånelagen som trädde i kraft 1904. Denna var till en början riktad till ¿mindre bemedlade arbetare¿, men under 1910-talet kom egnahemsverksamheten alltmer att likna en folkrörelse. Propagandan för ett eget litet hem med tillhörande trädgård spreds i en uppsjö av böcker, småskrifter och tidningar.
Många av de arkitekter som deltog i debatten var påverkade av idén om trädgårdsstaden, vilken hade sitt ursprung i de brittiska Arts and Crafts Movement och The Garden City Movement. Dessa förespråkade lummiga städer, gröna allmänningar och enskilda täppor för alla, där förebilden var byn. Trädgårdarna skulle främst vara inriktade på nyttoodling. Grönsaker, rotfrukter, fruktträd och bärbuskar var det man i huvudsak skulle odla. Endast ett litet utrymme skulle upplåtas till ögonfröjd.
I verkligheten kom ganska mycket prydnadsväxter att uppta trädgården. Litet pynt i form av snäckor och spegelkulor kunde också anas här och var bland blommorna, och en berså av lind eller syren var regel. Här intog man söndagskaffet sittande på det lilla trädgårdsmöblemanget av gjutjärn eller trä. Kolonilotterna skilde sig inte nämnvärt från egnahemsträdgårdarna. Även i kolonilotten dominerade köksväxterna. Det begränsade utrymmet medförde en viss ekonomisering av ytan. Svagväxande fruktträd, liksom spaljering, favoriserades framför stora friväxande träd. Men också kolonisten hade behov av fägring och i hans rabatter samsades perennerna med de ettåriga sommarblommorna. En berså, liksom möbler och prydnader, fick inte fattas.
För dem som inte hade råd med hus eller koloni byggdes trädgårdsstäder med hyreskaserner efter brittisk modell, exempelvis Sorgenfri i Malmö, med gröna allmänningar, prunkande gårdar och berså till alla. Med funktionalismens genombrott 1930 blev en stor lekvänlig gräsmatta med tillhörande lekplats och i bästa fall plaskdamm samt vackra perennrabatter och trädplanteringar vanliga inslag.
För trädgården innebar däremot funktionalismen ett dråpslag. Med den förbättrade levnadsstandard som följde på andra världskriget blev det inte längre aktuellt att odla själv ¿ allt kunde köpas i de nya snabbköpen. Trädgården krymptes till uteplats och skötselfri gräsmatta. I de forna perennrabatterna trängdes vintergröna buskar, och till slut blev det skötselfria idealet ett självändamål i sig.
Men odlarglädjen och skaparlusten är trots allt starkare, och i början av 1990-talet vände den trista trenden. I vår stressade tid har det åter blivit viktigt att få odla och följa årstidernas gång med perenna växter, lökar och blomstrande buskar. Samtidigt återupptäcks de historiska trädgårdarnas fantastiska kulturarv, och de lärdomar och den inspiration vi kan hämta från dessa tar vi med oss när vi går in i ett nytt årtusende.
(Artikeln publicerad 2000-07-04)
Odlarglädje och skaparlust - en trädgårdshistorisk kavalkad
http://www.ne.se/rep/odlarglädje-och-skaparlust-en-trädgårdshistorisk-kavalkad
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
