Magdalena Stjerndahl, frilansjournalist och NE-medarbetare
Alla har vi våra föreställningar om medeltidens trälar. De dyker upp i skönlitteraturen som ett självklart inslag i den tidens samhällsliv. Men hur riktiga är de bilder som förmedlas? Vet vi hur en träls liv gestaltade sig? Vad finns det för källor?
I antologin Trälar: Ofria i agrarsamhället från vikingatid till medeltid ger oss en rad forskare från olika områden sin syn på nordiska trälar och på det källmaterial som finns att tillgå. Där visar det sig att trälarnas historia kan sökas genom ortnamn, genom gravfynd, i utgrävningar av boplatser, i allehanda skriftliga källor och i landskapslagar. Uppenbart är att källmaterialet ofta är magert och att det finns mycket som vi aldrig kommer att få klarhet i.
Vad var en träl?
Många har säkert läst böcker som Onkel Toms stuga eller Rötter och den vägen fått en ganska klar uppfattning om slaveriet i Nordamerika. Att överföra förhållandena från sydstaternas plantager till det medeltida Norden är naturligtvis omöjligt.
Dick Harrison varnar i sin uppsats i antologin – ”Den variationsrika friheten” – läsaren för att fastna i schablonbilderna av trälar. Träldom måste inte bara innebära fattigdom och elände. Att vara ofri har genom tiderna haft många olika innebörder. Som exempel anför Harrison tempelslavar i Kambodja och Egyptens mamluker. Harrison påpekar att träldom egentligen mest är ett juridiskt begrepp som kan omfatta allt från sultaner till svinaherdar.
En anledning till att bilden av den nordiska träldomen ofta är så schablonmässig kan vara att de skriftliga källor som trots allt finns alla är från samma tid, en tid då träldomen var på utdöende. I själva verket kanske begreppet träl innebar något helt annat på 500-talet än på 1200-talet.
Gravgåvor eller gudaoffer
Ett sätt att få ledtrådar till trälarnas liv kan vara att undersöka vilka fynd som har gjorts i medeltida gravar. Kapitlet ”I guldsmedens tjänst” går Anton Seiler igenom vad arkeologiska undersökningar av gravar har avslöjat.
Det vanligaste är att gravar från yngre järnåldern har rests som monument över en enda person. Om flera människor finns i graven kan det ha olika orsaker. Det kan handla om en släktgrav eller om flera människor som har mött döden samtidigt. Mer dramatiska förklaringar kan vara människooffer och änkebränning.
Endast i ett fåtal gravar har man funnit vad som kan vara säkra spår efter trälar. Det rör sig om obrända gravar som innehåller flera skelett. I dessa fall har man kunnat konstatera att något av skeletten hanterats ovarsamt före döden, kanske har individen haft sammanbundna händer och fötter vid begravningen eller halshuggits. Dessutom har gravgodset kunnat relateras till en enda individ. I en släktgrav hittar man normalt ägodelar som hör till olika döda.
I Sverige finns det särskilt två gravar som är berömda för att de innehåller träloffer. De ligger båda i Uppland och är från 700–800-talet. Den ena graven, Grimstagraven, rymmer skeletten efter två halshuggna män som ligger på mage över ett brandlager med rester av en tredje man samt djur och diverse föremål. I den andra, på Björkö, ligger en halshuggen ung man utan ägodelar över en fullt utrustad krigare.
I äldre gravar, där de döda har bränts, kan det vara svårt att se hur kropparna har behandlats och om någon av individerna varit offrad. En undersökning av de övriga gravfynden kan emellertid visa om de döda varit jämlikar eller om det finns ett indicium för förekomst av trälar. Det är ytterst få gravar om vilka man bestämt kan säga att några av individerna med säkerhet måste ha varit trälar. En berömd grav är Ottarshögen i Husby som innehåller rester av individer av bägge könen, men bara utpräglat manliga ägodelar.
Den guldsmed uppsatstiteln syftar på begravdes i Tuna i norra Uppland på 500-talet. Med sig i graven fick han sina arbetsredskap, sina vapen och sin personliga utrustning. I graven återfanns också en kvinna som inte hade med sig mer än tre kammar. Troligen var hon en trälinna, och Tunagraven blir ett belägg för att det främst var individer ur samhällets toppskikt, dit en guldsmed hörde, som fick med sig trälar i dödsriket. Trälen får här betraktas som ett bruksting, det är inte frågan om ett människooffer för att blidka en gudom.
Trälens arbete
Vilka arbeten som var trälens lott går inte att utröna genom arkeologiska utgrävningar. Janken Myrdal går i uppsatsen ”Mjölka och mala, gräva och valla” igenom de få skriftliga källor som finns för att se om det där går att finna svar på frågan.
De äldsta källorna är västnordiska sagor nedtecknade på 1200-talet. Andra källor kan vara lagar eller notiser i testamenten.
Rígsthula, en dikt i Den poetiska Eddan som återger en myt om ståndssamhällets uppkomst, torde vara den mest välkända källan, även om värdet av den är omtvistat. Enligt denna dikt arbetade manliga trälar med skogsarbete och byggde hägnader, skötte boskap och vände torv, det vill säga grävde. De fria männen å andra sidan tillverkade komplicerade redskap, byggde hus, tämjde dragare och körde de förspända plöjningsredskapen. I Rígsthula nämns ingenting om kvinnliga trälars arbetsuppgifter, men annan sagalitteratur och även lagarna pekar ut mjölkning och malning som typiska trälarbeten. Att mala på handkvarn är ett tungt och enformigt arbete som kunde ta en stor del av dagen i anspråk. Forskaren Jenny Jochens har gjort den intressanta iakttagelsen att den enda gången som svettlukt från en kvinna nämns i sagorna så rör det sig om en trälkvinna.
Arbetsuppgifter som fortfarande i dag är mer statusfyllda, som plöjning eller sådd, nämns i sagorna aldrig i samband med trälar. Gödsling var däremot ett typiskt trälarbete. Det redskap som främst var den manlige trälens var spaden. Även boskapsskötsel var en träluppgift. I Västgötalagen anges att husbonden har rätt att aga sin herde, vilket visar herdens underordnade ställning. Skogsarbete däremot, samt jakt och fiske, tycks ha varit sådant som trälar och fria kunnat ägna sig åt tillsammans.
Vardagsliv
Har spår efter trälar hittats vid de utgrävningar av medeltida boplatser som gjorts? Fyndrika utgrävningar visar att det utan tvekan funnits ett övre socialt skick. I långhusen har man kunnat konstatera att det ibland finns ett intressant särskilt rum, ett rum längst bort i fähusdelen med egen ingång. Ibland har detta rum en egen eldstad, vilket tyder på att det är avsett för människor. Kanske bodde det trälar här? I Rígsthula används ordet fjosner för en träl som bor i fähuset.
En analys av bostadshusen i större järnålderssamhällen visar på en rad olika typer av hushåll. I de mest välbärgade husen skiljs hall och kök åt, och olika eldstäder används för matlagning respektive som källa för ljus och värme. Längre ned på skalan återfinns boende som kombinerats med hantverk eller med en liten lagård. I botten finns bostäder inhysta i lagården, där matlagning inte varit möjlig, eller i sämsta fall boende som inte ens har organiserats runt en eldstad. I Rígsthula skildras trälar just som de enklaste hushållens avkomma. Det är möjligt att diktens träldom syftar på ett tillstånd som den medellöse kanske frivilligt försätter sig i eftersom alternativen känns värre.
Kunskapsdjup
Detta för oss tillbaka till vad träldom egentligen innebär. Från skriftliga källor vet vi att det förutom arbetsträlar även fanns trälar med specialuppdrag och trälar som var betrodda tjänare.
Ett exempel är en bryte, som var ett slags gårdsfogde, någon som förvaltade annans egendom. I norska regionala lagar från 1000- och 1100-talen är bryten ofri. I danska lagar från 1100- och 1200-talen är han däremot fri. I svenska lagar från 1200-talet och tidigt 1300-tal förekommer det både fria och ofria brytar. Genom dokumenten kan vi följa hur träldomen upphävs, vilket sker under denna tid och sist i Sverige.
De skriftliga källor som finns är alla från slutet av medeltiden. Att undersöka trälarnas historia tidigare än så innebär stora svårigheter, vilket alla bokens författare påpekar. Thomas Lindkvist och Janken Myrdal skriver i bokens förord att ”resonemanget måste hoppa från tuva till tuva av kunskap över djup av sådant som vi aldrig kan utforska”. Samtidigt tillmäter huvuddelen av bokens författare träldomen en ganska betydelsefull roll. Som forskningsfält verkar ämnet vara långt ifrån uttömt.
Artikeln publicerad 2005-04-06
Ofrihet - en fråga om tidens värderingar
http://www.ne.se/rep/ofrihet-en-fråga-om-tidens-värderingar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
