Olof Palmes liv och väg
(utdrag ur förordet till I takt med tiden, Kjell Östberg)
Olof Palmes väg går genom Stockholms politiska centrum. I dessa kvarter har han tillbringat så gott som hela sitt yrkesverksamma liv.
Till höger låg de gamla tidningskvarteren i Klara, i grannkvarteret högertidningen Svenska Dagbladet där den unge Olof Palme i mitten av 1940-talet skrivit allt från sportnotiser till musikrecensioner. Men han viker av åt vänster ner på Strömgatan och passerar gamla restaurang Rosenbad där han 1951 blev bjuden på en pytt av statsminister Tage Erlander och för första gången träffade den person som vid sidan av familjen betytt allra mest för Olof Palme.
Framme vid Riksbron tar han till höger mot Gamla stan förbi Riksdagshuset. Det var nu nästan 30 år sedan han gjorde sin uppmärksammade debut som första kammarens yngsta ledamot. "En svala som förebådar en ny sommar i vår stagnerande parlamentariska debatt", hade tidningarna skrivit.
Femtio meter till och han är framme vid gamla kanslihuset, statsministerns hemvist fram till flytten till Rosenbad för några år sedan. Där hade den 26-årige Olof Palme hösten 1953 knackat på Erlanders dörr och omedelbart blivit anställd som statsministerns sekreterare. Trots kortare utflykter till kommunikations- och utbildningsdepartementen hade kanslihuset varit hans huvudsakliga hemvist fram till dess att socialdemokraterna 1976 för första gången på över 40 år förlorat regeringsmakten.
Under tiden hade han själv 1969 flyttat in i statsministerns tjänsterum. På andra sidan gatan ligger det ärevördiga ecklesiastikdepartementet, som Palme som minister under det radikala sena 60-talet snabbt döpt om till utbildningsdepartementet. Ovanför till vänster syns kungliga slottet där farfar Sven 1914 tillsammans med kungen hälsat bondetåget välkommen och en vattenkammad Olof ett halvsekel senare svurit statsrådseden i en arbetarregering.
Efter mindre än tio minuters promenad är han hemma i bostaden på Västerlånggatan i Gamla stan. Makarna Palme äter sin middag och bestämmer sig för att tillsammans med sonen Mårten och hans flickvän gå på den sena kvällsföreställningen av Susanne Ostens omtalade film Bröderna Mozart. De ser fram mot en helg utan en massa officiella engagemang. Det var längesen nu.
Helt kan han naturligtvis inte koppla av. Telefonen ringer som alltid. Strax innan det är dags att gå, och när Lisbet redan står påklädd och väntar, slår han en signal till Sven Aspling som insjuknat. Han är gammal partisekreterare och tillsammans med Tage Erlander Palmes viktigaste stöd i den äldre generationen socialdemokrater. Vid tjugo i nio ger de sig iväg, några minuters promenad till Gamla stans tunnelbanestation, tre hållplatser med gröna linjen och sedan upp på Sveavägen.
Här möter en annan del av Olof Palmes liv. Om kvarteren mellan Rosenbad och Gamla stan representerar regering, riksdag och förvaltning finns här partiet, rörelserna, debatterna. Uppe till vänster skymtar kårhuset där han gjort ett uppmärksammat framträdande inför upprörda studenter den heta våren 1968. Men viktigare var att det var där, och i det lilla huset i Spökparken alldeles bakom, som Olof Palmes egentliga karriär hade startat. Under några år i början av 1950-talet ledde han inte bara Sveriges förenade studentkårer utan också, mitt under det kalla krigets kyligaste år, uppbyggandet av en ny studentinternational med syfte att vinna tredje världens studenter i kampen mot kommunismen.
Men makarna Palme går åt höger. Tvärs över gatan ligger Sveavägen 68, det socialdemokratiska partihögkvarteret. I snart sjutton år har han varit partiets ordförande, men riktigt hemma hade han nog aldrig känt sig där. 68-an var partisekreterarens hemmaplan, inte partiordförandens.
De är nu framme vid biografen Grand, vägg i vägg med ABF-huset. Som ung förbundsstudieledare i SSU hade Palme suttit i styrelsen för ABF, Arbetarnas bildningsförbund, det klassiska studieförbundet där bildningstörstiga arbetare vidgat sitt vetande och skaffat sig praktisk kunskap om hur landet ska skötas. ABF-huset mitt i Stockholm hade i decennier varit en mötesplats för ett oändligt antal föredrag, studiecirklar och diskussioner, i betydelse bara överträffat av Folkets Hus, några kvarter längre bort. Här har Palme själv genom åren hållit åtskilliga tal och debattinlägg och säkert många gånger avslutat kvällen med en öl, kanske på jazzklubben Gyllene Cirkeln i samma hus, gärna i sällskap med några av tidens radikala författare och konstnärer.
Efter filmen bestämmer sig makarna Palme för att gå hem. Några hundra meter söderut korsar de Sveavägen. De går längs det stora kontorskomplex som idag är känt som Skandiahuset men när det byggdes på 1930-talet hette Thulehuset och inhyste Sveriges ledande livförsäkringsbolag Thule. Under nästan ett halvt sekel hade bolaget letts av familjen Palme, först farfar Sven, sedan Olof Palmes pappa Gunnar.
Några korta promenader i centrala Stockholm, och nästan hela Olof Palmes offentliga liv har passerat revy. Visst, alla resorna - till USA, Kuba och Indien, till Glimåkra, Gävle och Pilgrimstad - men ändå, större var inte det publika rum i vilket Palme vistades under merparten av sitt liv.
Just när de passerat Thulehuset sluter en tredje person upp bredvid dem och avlossar två skott. Ett träffar Olof Palme i ryggen, ett annat nuddar Lisbet Palme. Han sjunker ihop och avlider omedelbart.
Olof Palmes väg och liv
http://www.ne.se/rep/olof-palmes-väg-och-liv
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
