Björn Stenholm, NE-redaktör
Livet på jorden tror vi oss känna till i detalj. Men hur är det med liv utanför vår klotformiga värld? Det vet vi mindre om – ingenting, närmare bestämt. Men från och till tror vi att det finns liv på fjärran himlakroppar.
Just nu är vi väldigt optimistiska i detta avseende. Om ”optimistisk” är rätt ord att använda i detta sammanhang. Det kan ju vara svårt att veta hur man ska uppföra sig när man väl träffar de, har vi fått lära oss i alla de sammanhang, ondsinta utomjordingarna.
 |
|
Bara i vår egen galax, Vintergatan, finns det kring 250 miljarder stjärnor. Det finns nog minst lika många planeter. Hur många av dem liknar jorden? |
|
HUBBLE/ESA/NASA |
Liv i universum
Synen på liv i universum har växlat starkt från en tid till en annan. För att man över huvud taget ska kunna tala om liv i universum måste universum själv först upptäckas. Att göra det har tagit sin rundliga tid under människans långa utvecklingshistoria.
Den antika uppfattningen om världens konstruktion var att jorden var människornas hemvist, tillsammans med djur och växter och allt annat som hör livet till. Vad som fanns utanför jorden, ovanför jordytan, var möjligen gudarnas tillhåll. Och dit kunde inte människan nå. Himlakropparna kunde genom sina rörelser och med dem förändrade lägen ge oss tecken från gudarna som, om de tolkades rätt, gav vägledning för jordevarelserna hur det var lämpligt att uppföra sig.
Men för några hundra år sedan blev det uppenbart att jorden inte var unik. Man insåg att det fanns andra himlakroppar, planeter, som i likhet med jorden rörde sig i banor kring solen. De kunde då ha liknande egenskaper som jorden, till exempel hysa mänskligt liv. Universum blev på så sätt befolkat, men av folk vi inte hade möjlighet att kontakta. Inte ens ”marsianerna”.
Planetvimmel
Samtidigt med denna utveckling på den astronomiska scenen försiggick en omvärdering av jordens historia. Inom geologin visade det sig att jorden föreföll vara mycket gammal, inte de cirka 6 000 år som Bibeln antydde. Det handlade i stället om miljoner eller till och med miljarder år. Inom biologin definierades evolutionen, dvs. att de jordiska livsformerna långsamt förändrades och anpassades till skilda och förändrade miljöer.
Under 1900-talets sista år började man upptäcka planeter kring fjärran stjärnor, så kallade exoplaneter. Detta var väntat, men den tekniska utvecklingen måste ha sin gång för att dessa upptäckter skulle bli möjliga. I dag står vi därför inför ett universum som fullkomligt vimlar av planeter. En ansenlig mängd av dessa liknar antagligen jorden och torde vara beboeliga, även om just sådana ännu inte hittats med säkerhet. Ytterligare någon tid av teknisk utveckling förväntas dock lösa detta problem.
Detta faktum, att universum nu kan antas innehålla mängder av platser där liv kan uppkomma och frodas, har sporrat oss till att försöka finna utomjordiskt liv och att skaffa oss en bild av hur sådant liv kan tänkas se ut. Är jordliknande planeter på andra håll i universum bärare av samma livsformer som de jordiska eller har livet där tagit helt andra utvecklingsvägar? Än så länge vet vi intet om detta, men denna frågeställning och andra inom samma område har skapat ett särskilt ämne i forskarvärlden – astrobiologi.
Baklängesfärd
Fysikern Jörgen Sjöström har skrivit en bok i detta ärende – På spaning efter livets ursprung: Om astrobiologi, människans rötter och evolutionen (2010). På knappa fyrahundra sidor försöker han beskriva ett väldigt ämnesområde innehållande såväl universums historia som livets historia på jorden. Ambitionsnivån är således minst sagt hög.
Boken är indelad i fyra delar: den levande planeten, jordens utveckling, astrobiologin och en avslutande sammanfattande del. Jag ska inte i detalj gå in på bokens innehåll. Emellertid visar författaren på att han innehar kunskaper över ett mycket brett fält.
Hans angreppssätt är lite oväntat. Först beskriver han alltså jorden som den levande planet som den i dag är. I del två stoppar han in ett antal forskare i en tidsmaskin och färdas bakåt i tiden med dem, mot jordens (och universums) gryning. Resenärerna får lämna ”tidsskeppet” på utvalda platser och bekanta sig med omgivningens flora och fauna samt atmosfärens och jordytans tillstånd. Man upplever således förändringarna ”baklänges”, dvs. hur jorden blir allt mer öde och fattig på livsformer, i stället för att traditionellt börja vid stora smällen och röra sig framåt. Jag kan inte direkt se några fördelar med detta angreppssätt, men det är onekligen originellt.
Livsavgörande
Det astrobiologiska avsnittet handlar i stort om hur livet på jorden uppkom. Eller snarare handlar det som hur det har utvecklats. För hur livet verkligen uppkom, det vill säga hur ickelevande materia plötsligt blev levande, det kan inte ens Jörgen Sjöström beskriva.
Denna springande punkt får vi fortfarande förundras över. Det blir en jättesensation den dag då vi kommer att förstå detta. Eller är vi helt fel på det? Det är kanske ingen skillnad på levande och död materia. Författaren skriver: ”Kan gåtans lösning vara kattguld?” Ja, kanske det.
Om livet på jorden – och bortom
http://www.ne.se/rep/om-livet-på-jorden-och-bortom
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
