Populärkulturell ondska (och annan)
av Arne Järteliusnyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin
Ondskan har många namn, en vidsträckt geografi och oändligt många uppenbarelser. Den gånga sommaren har den haft mediala kändisar som Anders Eklund ("Engla-mördaren"), Christine Schürrer ("tyskan" i Arboga), Josef Fritzl (multiincestpappan i österrikiska Emstetten) och Radovan Karadic (serbisk krigsförbrytare), vars olika missdåd beskrivits in i minsta detalj. Men de är tyvärr bara toppen på ett isberg som under ytan döljer en ondska av episka proportioner.
Den gångna biosommaren har, som vanligt under senare år, också varit fylld av monster, psykopater och en eller annan hjälte. Först ur var Järnmannen, efter honom – filmgalningar är till övervägande del män – kom Hulken, Batman med Joker och Hancock. Till dem sällar sig inom kort Hellboy för att göra halvdussinet fullt. Att filmer speglar den tid vi lever i är bekant, men den värld vi lever i har samtidigt en sällsam förmåga att både kopiera och i vissa fall även överträffa ondskan i filmens värld.
Att försöka förstå ondskanBåde Anders Eklund och Christine Schürrer, den för barnamorden i Arboga dömda kvinnan, ska bli föremål för rättspsykiatriska undersökningar för att man ska kunna avgöra vilken behandling – fängelse eller psykiatrisk vård – som de ska dömas till. Josef Fritzl ska förhoppningsvis bli föremål för en liknande behandling, medan Radovan Karadiæ, som den utbildade psykiater han är kanske i stället får ägna sig åt självanalys och introspektion där han på obestämd framtid sitter fängslad i Haag. 
stephen vaughn/warner bros. ent. En joker är så god som en ann´. Rollen som Joker spelas med bravur av Heath Ledger.
Men hur förstår man ondskan? Enligt gängse fördelningsstatistik begås 99,5 procent av alla brott av själsligt sett tämligen friska människor. Samtidigt skulle förmodligen 99,5 procent av alla som tillfrågas anse att de brott som de ovan nämnda begått är att anse som allt annat än uttryck för friska människors handlande. Men vad är det som drivit dem och liknande gärningsmän att begå sina ofattbara våldsdåd? Neurobiologer säger att de i sina studier av den mänskliga hjärnan är på väg att finna svaret på vad det är som ger upphov till olika handlingar. På det har både filosofer och jurister reagerat: Reduceras brott till medicinska fenomen upphävs skillnaden mellan sjuk och ond. Om man inte skiljer mellan medicin och moral, mellan biologi och brott, blir det svårt för samtidens samhällen att fortsätta som i dag. Dagens rättssystem baserar sig på etiska principer – vad är rätt och vad är fel? – men vad händer om i stället medicinska principer ytterligare tränger sig på och lämnar domstolarna att i stället skilja mellan sjukt och friskt, mellan inre och yttre orsaker till ett brott?
Kanske vi ett tag ska lämna den reala verkligheten och i stället ta fiktionen och fantasin till hjälp för att förstå ondskan? Med det inte sagt att fiktion och fantasi inte skulle ha något med verkligheten att göra, men de kan hjälpa oss att se världen ur andra synvinklar. Enligt Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, är den mänskliga hjärnan som gjord för att minnas berättelser. Han menar att när vi väl har förstått hur en berättelse hänger ihop så glömmer vi den inte i rappet. Vad är då berättelsens funktion? I det senaste numret av Vetenskapsrådets tidskrift Tvärsnitt (2/08) svarar Gärdenfors så här på sin egen fråga: "Ett tänkbart svar är att berättelser är goda kunskapsförmedlare, ett annat är att berättelser kan utnyttjas för konfliktlösning." Låt oss se om det stämmer.
Problematiserade hjältarPå film går superhjältar att använda till det mesta. Mer reform- och moderniseringsvilliga typer får man som filmmakare leta efter. Inget ont om en sådan som James Bond, men han är för evigt så inmålad i sitt hörn att publiken skulle backa redan i bioentrén om han klev ur sin mall (det är en anledning till att det har behövts ständiga byten av skådespelare i rollen som Bond himself; efter ett tag tröttnar ju även den bäste). Med superhjältar hämtade från seriernas värld är det lättare. Deras yttre förblir hela tiden mer eller mindre det samma – i Batman-filmerna under den senaste 20-årsperioden är det således endast batmaskens bröstvårtor som förändrat storlek – medan skilda aspekter av deras inre hela tiden kan problematiseras. I Iron Man bygger hjälten till slut själv sin rustning, i The Incredible Hulk ifrågasätter vetenskapsmannen sin egen manipulering och Hancock sätter hjälterollen under debatt.
Intressantast av samtliga seriesuperhjältar är givetvis Batman. Anledningen är enkel: han är self-made – en skapelse betingad av att han fick uppleva när hans föräldrar mördades i ett vansinnesdåd – hans super power har sina begränsningar och han är därtill ganska mänsklig. Det har gjort att Batman-figuren för den som så önskat stått öppen för alla möjliga frågor av social, psykologisk och filosofisk natur. Den avgörande fråga han ställs inför i den nu aktuella filmen Dark Knight är etisk: Ska jag döda Joker? Batmans eget svar lyder: "Jag vill inte själv bli som den jag hatar."
Filosofisk filmhjälteMen det går att krama ut mycket mer av Batmans dilemma. I antologin Batman and Philosophy: The Dark Knight of the Soul (2008) presenterar hela 20 filosofer olika infallsvinklar och svar på skilda filosofiska spörsmål som Batman-figuren givit upphov till (som bekant skapades han redan 1939 och har sedan dess genomgått ett flertal transformationer i olika medier). Batman and Philosophy undersöker sådant som hur Nattens riddare klarar detta med etik, moraliskt ansvar, den egna identitetskrisen, hämnden på sina föräldrars mördare med mycket mer.
När det gäller bestraffningen av anarkoterroristen Joker hänvisar boken Batman till tre etiska förhållningssätt: nyttomoralen (att döda Joker är ett sätt att rädda hundratals andras liv), pliktetiken (att döda Joker räddar förvisso andras liv, men det är moraliskt sett fel att ställa sig över lagen och döda honom) och dygdetiken (att döda Joker riskerar att i grunden förändra den person som på eget initiativ utför dådet; vidare är det inte säkert att han nöjer sig med bara ett offer). Dark Knight nöjer sig tyvärr med att antyda dessa möjligheter för Batman. Som åskådare – själv såg jag ofrivilligt filmen sittandes intill ett gäng 20-åringar som, utan att sätta sina popcorn i vrångstrupen, jublade så snart Joker visade sig och som sedan skrattade sig halvt fördärvade åt hans terroristdåd – kan man kanske hoppas att nästa gång Batman får chansen som spelfilm så förfar filmmakarna aningen mer etiskt med honom. Kampen mot ondskan i världen behöver uppenbarligen alla hjältar den kan få – både på film och i livs levande livet – för att förstås och beslås.
Reportage på NE.se: Superhjältar och Serier på film
(Reportaget publicerat 2008-08-28)
Ondskefullt: Populärkulturell ondska (och annan)
http://www.ne.se/rep/ondskefullt-populärkulturell-ondska-och-annan
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
