Skraplotter
av Agnita Ekman,
NE-redaktör
Skraplotter är titeln på Kerstin Ekmans senaste roman. Skraplotter
alltså något som är så högst vardagligt
och något som man kanske inte gärna vill kännas vid att man
lägger sina slantar på det är ett ord som i Kerstin
Ekmans förfarna författarfingrar kan förmedla ren magi.
Jag vet inte vad det är som gör Kerstin Ekmans prosa så sällsam, men så fort jag börjar läsa hennes böcker finner jag mig förtrollad av en värld som jag inte ens kunnat föreställa mig tidigare. Det är som om hennes ord har minst två betydelser. Eller så finns det text mellan raderna. Den världen uppfyller mina tankar och vill inte släppa taget.
När man som vi på NE-redaktionen hanterar faktatexter är det bland annat meningen att vi ska minska risken för mångtydigheter. I Kerstin Ekmans prosa är mångtydigheten just det som förför och gör varje vanligt svenskt ord så magiskt. Allt ser så förledande enkelt ut. Även de ord hon så förföriskt inflikar jämtska, samiska, norska tycker man sig ändå förstå helt intuitivt utan att riktigt begripa dem.
Det är med saknad som jag måste konstatera att trilogin om Vargskinnet nu är avslutad. Det var den som inleddes med Guds barmhärtighet för fyra år sedan och som förra året visade oss Sista rompan.
Vilka magiska trådar planerar nu dess författare att snärja oss med i framtiden? Vilka kvinnoöden och -missöden väntar på oss? Jag vill inte gärna vänta länge.
Nej, detta är ingen recension, inte ens en anmälan. Se det i stället som en suck av förundran och förtjusning över hur en författare genom sitt språk och sin gestaltningsförmåga kan skapa ren magi, bara med ord på ett vitt papper.
(Artikeln publicerad 2003-11-12)