Jens Lind, Journalist på Sveriges Television
De olympiska spelen har utvecklats från en blygsam internationell idrottsträff till ett kommersiellt jätteprojekt. Inför OS i Sydney skriver Jens Lind historien om spelens utveckling från Athen 1896 till Atlanta 1996.
Michael Johnson var den nya olympiska guden. Produkten av 100 års utveckling. När han kröp ned i startblocken slog den tunga guldkedjan mot halsen, och från örat glimmade självsäkert en diamant. De snabba fötterna var nedstoppade i ett par låga skor överdragna med guldfärg. Ett fullsatt stadium höll andan av förväntan. Nu gällde det världsrekord och odödlighet. OS i Atlanta 1996 var hans show.
 |
|
Michael Johnson, USA, vinner OS-guld i finalen på 200 meter vid OS i Atlanta på ny världsrekordtid, 19,32 sekunder. |
|
MICHAEL STEELE/SCANPIX |
Den närmaste overkliga tystnaden på arenan bröts när startskottet skar genom den heta Atlantanatten. Från 75 000 åskådare kom tjuten av förväntan och patriotism. Guden i guldskorna var precis så överlägsen som han lovat. Överkroppen var rak som en fura, men guldskorna trummade på i en hastighet som lämnade konkurrenterna flera meter efter när upploppet började. När Michael Johnson skar mållinjen efter 200 meter stannade klockan på 19,32 sekunder. Till och med guden verkade häpen. Med fyra tiondelar av en sekund hade Johnson flyttat fram positionen för mänsklighetens prestationer.
Läs mer av artikeln:
Vital hundraåring
Det var inte bara Michael Johnson, med sina guld på 200 och 400 meter, som levde upp till det olympiska mottot: snabbare, högre, starkare. Hela den olympiska rörelsen har under sin sekellånga resa följt dessa ord. I dag finns inget evenemang som på ett liknande sätt kan få mänskligheten att skratta, gråta eller kippa efter andan av spänning. En miljardpublik sitter troget framför TV-apparaterna vid varje föreställning.
Faktum är att det sällan skådats en piggare hundraåring än de moderna olympiska spelen. Med enorma sponsorkontrakt på fickan spänstar jubilaren iväg på lätta steg mot nästa sekel. När en samling grevar och baroner 1894 proklamerade att de hade återuppväckt antikens spel sträckte sig förhoppningarna inte längre än att delar av världens ungdom skulle hörsamma kallelsen. Att detta var början på ”the greatest show on earth” kunde ingen förutse.
Under dessa 100 år har spelen symboliserat allt från rekord, drömmar och kärlek till politik, terror och fusk. OS i Atlanta skakades av bomben som dödade två personer och skadade 111. I sådana ögonblick ligger profetior om den olympiska domedagen nära till hands. Men det finns en imponerande livskraft i denna rörelse, som överlevt två världskrig och sett stater födas, försvinna och återuppstå. I en tid då allt har förändrats finns OS kvar som en länk till det förflutna.
Förvandling under 100 år
OS i Atlanta visade med all önskvärd tydlighet den svindlande förvandling som spelen genomgått — från 1800-talets rigida amatörideal till den ohämmade kommersialismen. En besökare i Atlanta hade nästan svårt att veta om det var OS eller Coca-Cola som fyllde 100 år.
Rörelsens grundare, baron Pierre de Coubertin, hävdade i slutet av sin levnad på 1930-talet, att OS inte kan vara både ”tempel och marknad”. Coubertins olympiska ringar återfanns i Atlanta på allt från barnmat till ölburkar. Det som en gång var själva symbolen för amatörism hade blivit en av världens mest lönsamma handelsvaror.
För en person som endast sett den moderna sidan av OS måste det te sig märkligt att världens största evenemang har sina rötter i en kongress för hygien och fysisk fostran. Den historiska tilldragelsen skedde i Paris 1894. Värd för sammankomsten var den lille energiske fransmannen Coubertin som vigde sitt liv åt att bli missionär för de olympiska spelen – en perfekt man för uppgiften. Baron Coubertin hade samlat prominenta idrottsledare från nio länder, bland annat Sverige, som nu var mogna att stödja hans vilda planer. Sällskapet på kongressen beslutade i all hast att bilda en olympisk kommitté, som skulle vara ägare till spelen. Denna slutna herrklubb kallades IOK, och det bestämdes att varken krig, politik eller religion skulle få störa kursen för denna nya kraft.
Olympiska spelen återföds
De första moderna olympiska spelen hölls i Athen 1896. 311 deltagare från 13 länder ställde upp, och alla var överens om att tävlingarna var en succé. En grekisk fåraherde, Spiridon Louis, vann passande nog maratonloppet. Det kan påpekas att evenemanget knappast hade kommit till stånd om inte en av Greklands rikaste män sponsrat den historiska tilldragelsen genom att bland annat bekosta byggandet av olympiastadion. Pengar hade sin betydelse även i dessa tidiga dagar.
Grekerna såg gärna att spelen permanentades till Athen, men IOK beslutade att dessa idrottsfester skulle turnera runt i världen vart fjärde år. Mycket av den inledande entusiasmen försvann efter tävlingarna i Paris 1900 och Saint Louis 1904. I det förra fallet kom evenemanget helt i skymundan av en pågående världsutställning. Arrangemangen var under all kritik, och dessutom utspridda över fem månader. Det var ungefär lika illa i Saint Louis fyra år senare. Pierre de Coubertin var så bekymrad över vart hans skapelse var på väg att han inte ens brydde sig om att besöka den amerikanska värdstaden, där bara ett fåtal europeiska deltagare fanns med i startlistorna. Efter ytterligare en misslyckad olympiad 1908 i London anlände spelen till Stockholm 1912. Det blev den olympiska rörelsens räddning.
Hårda amatörregler
OS i Stockholm kom att kallas ”solskensolympiaden”, inte bara på grund av det vackra vädret utan även för de perfekta arrangemangen. Närmare 2 500 deltagare från 28 länder ställde upp, vilket i sig var ett olympiskt rekord. En del grenar var av det ovanligare slaget, exempelvis litteratur. Guldmedaljen i denna gren gick till G. Hohrod och M. Eschbach, Tyskland. Bakom pseudonymen dolde sig ingen mindre än Pierre de Coubertin själv. Det enda negativa med de olympiska spelen i Stockholm inträffade ett år senare, 1913, då det uppdagades att spelens störste idrottsman tagit emot några ynka dollar i en baseballiga. Amerikanen Jim Thorpe, segrare i fem- och tiokampen, blev fråntagen sina medaljer och diskad på livstid. Han var en fattig indian som ovetande hade brutit mot de heliga amatörbestämmelserna. Thorpe betraktas av många experter som en av tidernas mest begåvade idrottsmän. Han excellerade i allt från amerikansk fotboll och boxning till dans, men kom aldrig över att han blivit fråntagen både ära och priser. Thorpe dog utfattig och alkoholiserad i början på 1950-talet. Upprättelsen kom 1982, då han av IOK postumt återfick sina guldmedaljer.
Pierre de Coubertin kallade amatörfrågan för ”idrottens mumie”, den olympiska rörelsens mest återkommande problem. Amatörreglerna var anpassade för eleverna på de fina internatskolorna i England och USA. Idrott var främst tänkt som ett nöje för överklassen. Varje form av monetär ersättning var förbjuden. I flera idrotter räckte det till och med att ha ett kroppsarbete för att klassas som professionell.
 |
|
Finländaren Paavo Nurmi vinner OS-finalen på 1 500 meter i Paris 1924. Vid OS i Los Angeles 1932 förklarades han som professionell och stoppades från att delta i maratonloppet. |
|
SCANPIX |
I decennier skulle guldmedaljörer och hjältar offras för principer som få levde efter. Det mest kända exemplet är kanske den finländske superlöparen Paavo Nurmi som erövrade nio guld och tre silver mellan 1920 och 1928. Nurmi var favorit till maratonsegern i Los Angeles 1932, men strax före loppet förklarades finländaren professionell. Att Nurmi fått pengar under bordet under årens lopp rådde det knappast någon tvekan om, men redan på den tiden ansåg många att bestraffningen var ett utslag av dubbelmoral. I dag är OS öppet för alla, även amerikanska basketstjärnor med årslöner på hundratals miljoner dollar.
Idrott för överklassen
Pierre de Coubertin kallade amatörfrågan för ”idrottens mumie”, den olympiska rörelsens mest återkommande problem. Amatörreglerna var anpassade för eleverna på de fina internatskolorna i England och USA. Idrott var främst tänkt som ett nöje för överklassen. Varje form av monetär ersättning var förbjuden. I flera idrotter räckte det till och med att ha ett kroppsarbete för att klassas som professionell.
I decennier skulle guldmedaljörer och hjältar offras för principer som få levde efter. Det mest kända exemplet är kanske den finländske superlöparen Paavo Nurmi som erövrade nio guld och tre silver mellan 1920 och 1928. Nurmi var favorit till maratonsegern i Los Angeles 1932, men strax före loppet förklarades finländaren professionell. Att Nurmi fått pengar under bordet under årens lopp rådde det knappast någon tvekan om, men redan på den tiden ansåg många att bestraffningen var ett utslag av dubbelmoral.
I dag är OS öppet för alla, även amerikanska basketstjärnor med årslöner på hundratals miljoner dollar.
Kvinnor gör sitt intåg
Om proffs länge var ett rött skynke för den olympiska rörelsen, kan samma sak sägas om kvinnor. De olympiska grundarna skulle vrida sig i graven om de visste att 100-årsspelen i Atlanta utnämndes till ”kvinnornas OS”. Pierre du Coubertin och många med honom önskade att det var mer som på den gamla goda tiden. Med detta avsågs antikens Grekland, där kvinnor varken fick finnas med som deltagare eller åskådare. Kvinnor som avslöjades i publiken bestraffades med döden. Riktigt så långt ville nog inte de konservativa männen inom IOK gå, men man kan lugnt säga att kvinnornas intåg inte möttes av någon större entusiasm.
 |
|
Finalen på 800 meter vid OS i Amsterdam 1928 satte fart på debatten om kvinnor skulle få springa så långa sträckor. |
|
SCANPIX |
Protesterna var milda så länge kvinnorna höll sig till bågskytte, konståkning och tennis, men när feministerna propsade på att även vara med i friidrott ansåg många inom IOK att det var dags att sätta ned foten. ”Kvinnor skulle ägna sig åt kvinnliga övningar!” Utvecklingen gick dock inte att hejda, och 1928 gjorde kvinnorna entré på den mest uppmärksammade delen av det olympiska programmet. De manliga olyckskorparna fick genast vatten på sin kvarn när de chockade följde damernas 800-meterslopp. Flera av de kvinnliga deltagarna föreföll, helt naturligt, trötta efter målgången. Detta tolkades av manliga idrottsläkare som att gränsen för länge sedan var passerad för vad en vältränad idrottskvinna klarade. En regeländring infördes genast, och det dröjde ända fram till 1960 innan distanser över 200 meter fanns med på damernas friidrottsprogram! Det första kvinnliga guldet i friidrott vid spelen i Amsterdam erövrades av polskan Halina Konopacka, i diskus.
Kända fuskare i OS
En annan polska som väckte stor uppmärksamhet vid denna tid tävlade under namnet Stella Walsh. Hon var en kraftigt byggd tonåring med trumpen uppsyn och en dyster svart basker. Walsh presenterade sig i Los Angeles-OS 1932, där hon utklassade alla på 100 meter. Hennes guld följdes av ett silver i Berlin fyra år senare. Till allas förvåning anklagade hon den segrande amerikanskan Helen Stephens för att vara en man! En undersökning visade att Walshs protest var helt ogrundad. Efter denna pinsamma incident föll den polska sprinterstjärnan i glömska. Det dröjde till 1981 innan världen hörde talas om henne igen. Walsh, som var bosatt i USA, hade oturen att hamna i en eldstrid mellan en bankrånare och polis i Cleveland. Hon träffades av flera skott och avled. På bårhuset gjordes en intressant upptäckt. Stella Walsh hade i alla år varit en man!
Hon skulle senare följas av många uppmärksammade fuskare i spelen. Den sovjetiske femkamparen Boris Onisjenko som monterade in en elektrisk kontakt i värjan, och den anaboliske raketen Ben Johnson tillhör de mest kända fallen.
Men hur många fuskare har klarat sig genom åren? Det finns mängder med guldmedaljörer från östblocket som med säkerhet varit dopade. Kommunistländernas medicinska laboratorier använde idrottsmännen som försökskaniner och propagandaverktyg. Under 1990-talet är det Kina som stått i fokus. Särskilt de ytterst välväxta kvinnliga simmarna misstänkliggjordes efter framgångarna i Barcelona 1992. Ett par år senare fick kritikerna i väst svart på vitt, då flera av dessa stjärnor fastnade i en dopingkontroll i Japan.
OS som propaganda
Inför sommarspelen i Berlin 1936 lyckades Adolf Hitler dupera en hel värld. Förföljelsen av judar upphörde tillfälligt och regimen lyckades dölja sina verkliga avsikter bakom perfekta idrottsliga arrangemang. För att fasaden skulle bli fulländad, tillät nazisterna en halvjudinna att vara med i det tyska laget. Hennes namn var Helene Mayer, världens främsta fäktare på damsidan. Under en oerhörd nervpress erövrade Mayer en silvermedalj, och på prispallen gjorde hon Hitlerhälsningen. Hon var nazisternas ”alibi” i dessa spel, som är historiens mest politiserade. Politik hade visserligen förekommit tidigare i den olympiska historien. Tyskland och dess allierade i första världskriget fick inte ställa upp i OS 1924 och 1928. Nederlaget på slagfältet skulle kännas även på idrottsplanen.
Det var därför en revansch för Tyskland att stå som värd för både vinter- och sommar-OS 1936. Nazisternas ideologi byggde på den ariska rasens överlägsenhet. För att detta skulle avspeglas i tävlingarna var satsningen mycket stor på de tyska idrottsmännen.
Förbrödring på arenan
Det var därför särskilt irriterande för den politiska eliten att spelens mest framgångsrike idrottsman var svart. Och inte nog med det. Denne man blev dessutom nära vän med Tysklands stora, ariska hopp. Berättelsen om Jesse Owens och Luz Long står som en symbol för vad idrott kan vara i sina bästa stunder.
Amerikanen Jesse Owens var son till en fattig bomullsplockare och hade välsignats med gåvor som skulle föra honom till de olympiska höjderna. Owens tog fyra guld i Berlin och blev spelens store publikfavorit. Med sin låga och karakteristiska löpstil tassade han sig till överlägsna segrar på 100, 200 och 4 x 100 meter. Det fjärde guldet erövrades i längdhoppet i en klassisk duell med den långe, blonde tysken Luz Long.
En kort tid före de olympiska spelen hade Owens satt världsrekord med 8,13, en notering som stod sig i decennier. Amerikanen var storfavorit till segern, men nerver och nitiska tyska funktionärer gjorde att Owens plötsligt befann sig ett hopp från att bli utslagen i tävlingen. Hans två första hopp var övertramp, och just som den nervöse amerikanen grubblade över vad som kunde vara fel med tekniken uppenbarade sig tysken Long med följande replik på perfekt amerikanska: ”It looks like there is something eating you…” (det verkar som något stör dig). I samtalet som följde mellan dem stod det snart klart att amerikanen hade problem med sin ansats. Luz kom med några värdefulla råd och Owens tog sig till final.
Trots det sportsliga och politiska trycket växte mötet till en djup kamratskap mitt under längdhoppsfinalen. Luz bekände att han inte trodde på arisk överlägsenhet, och bägge skämtade om de strama tyska militärerna som följde tävlingen från läktarna. Finalen utvecklades till en thriller, där Long i sista hoppet gick upp i ledningen med ett hopp på 7,87, vilket var Europarekord. Owens samlade sig och svarade med ett hopp på 8,06, och därmed var guldet klart. Många år senare skrev Jesse Owens att den vänskap han kände för sin tyske konkurrent denna eftermiddag var värd mer än alla medaljer. Owens höll brevkontakt med Longs familj i decennier framöver. Long återsåg han dock aldrig. Den tyske silvermedaljören stupade senare i strider med amerikaner under andra världskriget.
OS och politik
Någon skrev att ”OS i bästa fall bara är drömmar om en bättre värld.” Drömmar är för all del bättre än inget alls. Ibland kan olympiska spel bjuda på en förbrödring som går långt bortom idrotten. Ett exempel är scenerna efter 10 000-metersloppet för damer i Barcelona 1992. Segraren, Tulu från Etiopien, och Elana Meyer från Sydafrika sprang hand i hand under ett känslofyllt ärevarv. Svart och vitt mot en gemensam framtid för Afrika. När den suveräna gymnasten Olga Korbut, kallad Sparven från Minsk, utförde sin bländande uppvisning i München 1972, bidrog hon måhända till de upptinade relationerna mellan USA och Sovjetunionen. USA:s president Richard Nixon hävdade att Korbuts leende varit mer effektivt än fem års diplomati mellan supermakterna.
Men alltför ofta har den olympiska idrotten använts som en bricka i ett storpolitiskt spel. Länge avlöste bojkotterna varandra och OS framtid såg mörk ut. År 1976 bojkottade 32 länder, mestadels från Afrika, olympiaden i Montreal. Orsaken var att Nya Zeeland spelat rugby i Sydafrika med sin apartheidpolitik. Fyra år senare i Moskva uteblev dubbelt så många stater. Denna gång gällde frågan Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan. Som ett brev på posten kom Sovjetunionens bojkott mot spelen i Los Angeles 1984 tillsammans med 13 andra östländer. OS-historiens svartaste ögonblick inträffade dock i München 1972, då terrorister från den palestinska organisationen Svarta september kidnappade och mördade elva deltagare i den israeliska OS-truppen. Oskuldens tid var förbi, och för första gången stannade de olympiska spelen för en dag. Sedan dess är säkerhetsarrangemangen rigorösa, med påföljd att en del av charmen har gått förlorad.
Kommersiella krafter tar över
1970-talet var en tid av problem för den olympiska rörelsen. Massakern i München följdes av det ekonomiska bakslaget i Montreal. Förlusten för de kanadensiska arrangörerna blev så stor att samtliga kandidater till sommarspelen 1984 drog sig ur leken. För första gången ville ingen arrangera OS! I detta besvärliga läge skedde ett trendbrott. Privata intressen såg till att de olympiska spelen kunde hållas i Los Angeles. Mannen bakom verket var den amerikanske affärsmannen Peter Ueberroth, som behandlade spelen som ett företagsekonomiskt projekt. OS i Los Angeles blev en stor succé både sportsligt och ekonomiskt. Vinsten på 215 miljoner dollar gjorde åter att det blev kamp om att få arrangera de olympiska spelen.
Med den nuvarande IOK-presidenten Juan Antonio de Samaranch har kommersialiseringen av OS drivits på i en takt som är närmast svindlande, med tanke på att den olympiska rörelsen i decennier bemödade sig om att hålla sig borta från det privata kapitalet. Det är nya tider och idéer som präglar de olympiska spelen. I dag är det inte de nationella olympiska kommittéerna som dirigerar sina idrottsstjärnor utan de stora sponsorerna.
OS utveckling:
Från idealism till kommersialism
http://www.ne.se/rep/os-utveckling-från-idealism-till-kommersialism
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
