Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria
Att som vuxen ha barnasinnet kvar anses vara en stor tillgång. Det gäller särskilt den som har till yrke att skriva sagor för barn, men kan vara aningen problematiskt i rollen som förste älskare.
Hans Christian Andersen, vårens store danske 200-årsjubilar, förblev i många avseenden ett barn i hela sitt 70-åriga liv, och av de kvinnor han påstod sig älska högst ville ingen ha honom. Frågan är om han själv verkligen ville ha dem.
 |
| Som barn hånades H.C. Andersen för sitt utseende och kom ”för tid och evighet på kant med sin egen kropp”. |
| HULTON-DEUTSCH COLLECTION/CORBIS/SCANPIXtd> |
Kärlekskrank
Osäkert är också vem Andersen vilseledde mest – sig själv eller sina läsare – när han skrev en av den nordiska litteraturens, tack vare Griegs tonsättning, mest spridda kärleksdikter:
Min tankes enda tanke är du vorden,du är mitt hjärtas första salighet.Jag älskar dig som ingen här på jorden,jag älskar dig i tid och evighet.
Dagens svenska rädsla för danska språket har föranlett ovanstående översättning, vilken för hundra år sedan varit lika otänkbar som onödig. Tursamt nog ligger Andersens vers lika naturligt i munnen som hans berättande prosa och låter sig ofta överflyttas till svenska ord för ord.
Rimmen kan dock vålla problem. ”Du er mit Hjertes første Kærlighed” lyder andra raden, vars sista ord rimmar på Evighed. För att passa till svenskans evighet krävs en lätt justering av kärlek till salighet.
Vem just denna kärlek gällde är svårt att säga. En bestämd kvinna? Möjligen. Eller också är dikten en stilövning i en väletablerad genre som i Andersens samtid med störst framgång odlades av Heinrich Heine, vilken han i sin självbiografi kallar ”en diktare som sjöng ur min egen själ och grep i dess starkast vibrerande strängar”.
Svärmisk
En annan, likaledes av Grieg tonsatt dikt av Andersen har däremot till föremål en kvinna som med stor säkerhet kunnat identifieras, bl.a. genom sin ögonfärg. Det var den 24-åriga Riborg Voigt, dotter till en välbeställd köpman och syster till en av Andersens studentkamrater. Han mötte henne sommaren 1830. ”Jag var 25 år gammal och hade aldrig varit riktigt förälskad,” bekände han i efterhand. ”Min egen person hade givit mig nog att tänka på för att det inte skulle finnas plats för någon annan. Det var verkligen ännu inte en tanke på passion.” Därför drabbades han heller inte så hårt av beskedet att den tillbedda året därpå gifte sig med en mer solid friare.
En liten dikt på fyra rader blev det bestående resultatet av förälskelsen. Även där talas det om evig varaktighet, men inte kärlekens utan minnet av den älskade.
Två bruna ögon jag nyligen såg.I dem mitt hem och all världen låg.Där flammade snillet och barnets frid.Jag glömmer dem aldrig, i evig tid.
Ungdomlig självupptagenhet anger Andersen således som orsak till sitt bristande intresse för kvinnor som könsobjekt. Men hur många konstnärligt begåvade unga män har inte varit självupptagna och samtidigt starkt erotiskt aktiva? Det krävs ytterligare förklaringar i Andersens fall och forskningen har inte blivit svarslös. Den psykologiska diagnosen skiftar mellan asexuell, bisexuell och homosexuell, i det sistnämnda fallet med tonvikt på den svärmiska snarare än den fysiska sidan.
Det finns mycket som talar för att hans livs största kärlek hette Edvard Collin, några få år yngre än han själv och son till hans främste gynnare i Köpenhamns kulturliv. Collin ingick visserligen helt ung ett respektabelt äktenskap, vilket inte hindrade Andersen från upprepade passionerade utbrott. Det romantiska 1800-talets vänskapskult är ofta svårbestämbar i erotiskt hänseende. Den rymde allt från pubertetsmässigt svärmeri till fullgången homosexualitet. Andersen verkar att ha legat närmare den förstnämnda polen i spänningsfältet.
Könlös
Mycket tyder på att H.C. Andersen livet igenom förblev i konkret bemärkelse oskuld. När han sent omsider i 60-årsåldern dristade sig att besöka Paris bordeller betalade han visserligen för sig men gick utan att ha begagnat sig av de tjänster han erbjöds. Orsaken torde vara att söka långt tillbaka i hans barndom då den osedvanligt långe, magre och som mesig uppfattade Hans Christian hånades och förnedrades av sina kamrater och för tid och evighet kom på kant med sin egen kropp.
Könlös kärlek var däremot ett livsbehov för Andersen, och vid flera tillfällen intalade han sig ha funnit den idealiska partnern. En av de hetaste kandidaterna var Jenny Lind, ”Den svenska näktergalen”, som 25 år gammal gjorde succé i Köpenhamn hösten 1845, bl.a. i rollen som den kyska makan och modern Norma i Bellinis opera med samma namn.
Andersen, som hunnit bli 40, förälskade sig upp över öronen och menade sig enligt en dagboksanteckning vara ”själssjuk” av frustrerad kärlek. Mamsell Lind var för all del smickrad av den berömde författarens uppmärksamhet men också besvärad och lät tydligt förstå att han gärna fick vara hennes vän och broder men inte mer än så. Besvikelsen var stor, men någonstans inom sig insåg han nog det omöjliga i ett äktenskap mellan två av sin tids superkändisar, var för sig ständigt på turné runtom i Europa.
Kysk
Arten av Andersens känslor för Jenny Lind är svårbestämbar. Säkert är dock att hennes röst spelade en stor roll. Det är välbekant att en stark och intensiv sopran kan uppväcka erotiska känslor oavsett lyssnarens kön och sångerskans person i övrigt. Särskilt utsatt var en kysk lyssnare som Andersen genom att de kvinnogestalter som rösten levandegjorde ofta var misskända oskulder: Lucia di Lammermoor i Donizettis opera med samma namn och huvudpersonen i Bellinis opera Sömngångerskan var två roller som Jenny Lind briljerade i.
En sådan röst kan också ha en lika stark men känslomässigt motsatt, närmast moderlig inverkan. Om sång av det slaget hade Andersen skrivit en berömd saga kort innan han första gången hörde Den svenska näktergalen. Där är det en riktig näktergal som sjunger så vackert att alla som hör den får tårar i ögonen. Till en dödssjuk kejsare förmedlar den ”tröst och hopp”.
Ett drag av infantil moderslängtan fanns nog alltid med i H.C. Andersens förhållande till kvinnorna. Det förklarar något av hans förmåga att som diktare tala både direkt till en barnslig publik och indirekt till det gråtande barnet innerst i varje vuxen.
(Artikeln publicerad 2005-03-30)
Oskuldsfullt: H.C. Andersen och kärleken
http://www.ne.se/rep/oskuldsfullt-h-c-andersen-och-kärleken
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
