Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Internationella kvinnodagen firar 100 år 2010. Vid en tillbakablick ser man snabbt att det finns mycket att fira när det gäller kvinnans rättigheter och jämställdheten mellan könen, men det verkar finnas minst lika mycket att uppmärksamma när det gäller bristerna på samma varor. Den 8 mars varje år kan det för ett kort ögonblick kännas som om jämställdheten mellan könen är nära, men redan nästa dag inser man att vägen dit på många områden verkar vara oändligt både lång och svår.
Ett exempel på det fick vi så sent som häromveckan. Då presenterade historikern Ann-Sofie Ohlander på uppdrag av Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) en rapport – ”Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel i historia” – som borde ha fått mången lärare, ännu fler föräldrar och alla barn att förvånade höja ögonbrynen med ett: Är det verkligen så illa ställt!
 |
| JANERIK HENRIKSSONSCANPIX |
| Från vänster ses skorna på utbildningsminister Jan Björklund, nyvordna EU-ministern Birgitta Ohlsson och statsminister Fredrik Reinfeldt vid en presskonferens i Rosenbad. |
Minimala kvinnor
Ann-Sofie Ohlander, professor emeritus i historia, har på uppdrag av DEJA granskat fyra läroböcker och en lärarhandledning i historia. Två av böckerna och lärarhandledningen är avsedda för A-kursen i historia i gymnasiet, de andra två är avsedda för grundskolan. Huvudresultatet av undersökningen är, med författarens ord, ”att kvinnor ägnas minimal uppmärksamhet och utrymme i läroböckerna”. Inte nog med det. Ohlander kommer också fram till att:
• Kvinnor tas i böckerna upp i särskilda avsnitt, som ger intryck av att vara sent infogade i texten.
• Manliga perspektiv och synsätt dominerar, ofta också när texten handlar om kvinnor.
• Tre av de genomgångna böckerna innehåller skrivsätt och kommentarer som är att se som sexistiska.
• Jämställdhetsbegreppet används sparsamt i läroböckerna och på något undantag när som synonymt med bättre förhållanden för kvinnor.
Ann-Sofie Ohlander, en kvinna och professor som inte v erkar skräda med orden, sammanfattar sin genomgång så här: ”Bristerna i läroböckerna ur ett jämställdhetsperspektiv framstår som anmärkningsvärda mot bakgrund av läroplanernas och kursplanernas innehåll, mot bakgrund av de intentioner författarna uppger sig ha och mot bakgrund av att det, särskilt för svensk del, finns god och lättillgänglig historisk forskning och översikter på området.”
Innan vi går vidare och tittar lite närmare på hur Ohlander kommit fram till det kan noteras att hon inte är ensam om sitt omdöme. Redan för fyra år sedan kom Skolverket med en rapport – ”I enlighet med skolans värdegrund?” – där två pedagoger granskade läroböckers värdegrund ur ett könsperspektiv. Rapportförfattarna pekade när det gällde just läroböcker i historia på att de har en manlig överrepresentation, manliga perspektiv och ett osynliggörande av kvinnor. Granskningen visade också att kvinnor i alltför många svenska läroböcker i historia skildras som offer och män som våldsverkare. Vad sägs om sådana förebilder för dagens skolelever?
Maximala män
Ann-Sofie Ohlander går igenom sina fyra läroböcker med ett antal olika frågeställningar: Vilket utrymme ges kvinnors och mäns historiska förhållanden? I vilken omfattning kan läroböckerna sägas ha ett könsneutralt perspektiv? Hur ser jämställdheten ut i läroböckernas framställning? Hur uppfattas och beskrivs kvinnors och mäns förhållande till varandra? Det finns även ett avsnitt i rapporten om hur läroböckerna tar upp sexualitet i historien, men det känns – för att citera Ohlanders egen analys av läroböckerna – påklistrat i efterhand.
För att börja med det kvantitativa så är övervikten för männen i samtliga här undersökta läromedel bedövande. Visst kan man säga, och det gör också Ohlander, att männen spelat en större roll i den stora historien (om de även gjort det i den lilla historien kan diskuteras), men för den skull finns det ingen anledning att inte nämna de kvinnor som spelat en roll (och det kan även finnas en anledning att söka efter kvinnor vid sidan av den av männen dominerande svenska historiekanon; en bra referens i det arbetet är Ohlander & Strömstedt, Tusen svenska kvinnoår, 2008). Om den lärobok Ohlander extra noga går igenom blir resultatet: ”Det är inte någon överdrift att påstå att bokens 351 sidor till övervägande del ägna sig åt mäns historia, och att historien ses ur mäns perspektiv. Man kan faktiskt vid läsningen ibland undra om det överhuvudtaget funnits några kvinnor förr i tiden. (min kursiv, AJ).
När det gäller genus problematiseras det inte i någon av de undersökta böckerna, i fråga om vare sig kvinnor eller män. ”Kvinnor och kvinnors förhållanden beskrivs övervägande med citat från män och ur mäns synpunkt.”
Den som vill läsa om jämställdhet i historien blir också svaret skyldig i de undersökta böckerna. ”I de läroböcker som här granskats är mannen, hans liv och verksamhet – utan att det på något sätt medvetandegörs – norm, huvudperson och styrande för urvalet och behandlingen av de samhällsområden som tas upp.”
Behöver det sägas något mer?!
Framtidsreflexer
Som vanligt när det gäller djupt sittande strukturer i samhället – i det här fallet den djupt ojämlika beskrivningen av relationerna mellan könen – så handlar det inte i första hand om att larma och göra sig till utan i stället att lugnt och sansat följa den läroplan vi faktiskt har. Där sägs beträffande just jämställdhet: ”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.”
Alldeles uppenbart uppfyller inte de mest frekvent använda läromedlen i historia på grundskola och gymnasieskola den beskrivningen. Det är inte så mycket att tillägga. Det är bara att se till att göra något åt det. Nästa år får vi en ny både grundskola och gymnasieskola här i landet (därtill med historia som obligatoriskt ämne). Då är det hög tid att se till att läroböckerna – inte bara i historia (DEJA presenterar inom kort en liknande genomgång som den om historieböckerna om läroböckerna i samhällskunskap) – uppfyller läroplanens målsättningar, i synnerhet när det gäller jämställdhet. Eller?
Extern länk: Ladda ner Ann-Sofie Ohlanders rapport här
Osynliggjorda kvinnor
http://www.ne.se/rep/osynliggjorda-kvinnor
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
