På hal is i Bern

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Nu är det bokstavligt talat förkylt. Efter att helt frivilligt ha tillbringat fyra dagar i ett kylskåpskallt isstadion i Bern kunde det inte sluta på något annat sätt. Det hjälpte inte att jag hela tiden satt invirad i en schweizisk arméfilt. Kylan vann.

Vann i själva tävlingen – EM i konståkning – gjorde schweiziskan Sarah Meier bland damerna och fransmannen Florent Amodio bland herrarna. I paråkning vann de tyska favoriterna Aljona Savchenko/Robin Szolkowy, och isdansen blev en seger för det franska paret Nathalie Pechalat/Fabian Bourzat. Bästa svensk kom på sjätte plats.

Europamästarinnan Sarah Meier, Schweiz

MICHAEL BUHOLZER/REUTERS/SCANPIX

PostFinance Arena

Trots rang av landets (och kantonens) huvudstad visar sig Bern vara en lätthanterlig stad. Stadens äldre delar – världsarvsområde sedan 1984 – ligger på ett mindre berg omflutet av floden Aare. In i detta berg och under staden har järnvägen grävts in. Kommen till Bern per tåg befinner man sig direkt i händelsernas centrum med mycket begränsat med innerstadstrafik. För att ta sig till PostFinance Arena, där årets konståknings-EM hålls i dagarna fem, tar man enklast spårvagn 9, som har sin ändhållplats vid arenan. Att inträdesbiljetterna till EM berättigar till gratis allmänna transporter i hela Schweiz (!) gör inte saken sämre.

Sämre ställt är det med temperaturen i hallen. Den ligger under hela EM kring nollstrecket, och det är något man märker in i benmärgen efter de cirka fyra timmar som varje del (obligatorisk och fri åkning) tar. Det gör totalt för fyra dagar kylskåpskalla 32 timmar. För den som likt undertecknad blev utan filt den sista dagens tävlingar kom koncentrationen på själva tävlingarna att ibland ersättas av att hålla framför allt fötterna varma.

Kylan i hallen gjorde vidare att pauserna i programmet för att spola isen blev extra välkomna. Det betydde att man förflyttade sig snabbast möjligt in på första bästa bar inne i hallen för varm dryck och dito mat. Av dryck blev det sådant som varm "glögg" (Glühwein), varm Rum Punsch eller Schümlipflümli (plommonvinsbestänkt kaffe). När det gäller mat bjöds på den obligatoriska tyska korven i schwyzertysk tappning (Bäre-Zipfu kallad), pizza eller den lika värmande som goda nationalrätten ostfondue.

Sedan tillbaka till tävlingarna. Men först invirningen à la svensk kåldolma i arméfilten modell stor och med mössa plus kapuschong som krona på verket så att bara ögonen och näsan stack fram. Med 24 alternativt 15 åkare i varje disciplin att titta på gjorde att man applåderade allt som rörde sig, om inte annat än för att hålla sig varm.

Konstsport

Idrott brukar väl sällan dra någon publik för sitt vackra utförandes skull. I stället är väl sport för det mesta ganska svettiga tillställningar med mycket knuff och buff för att selektera en vinnare. Konståkning handlar också om att vinna, men här är det åkarna med de vackraste utförandena av de olika moment som ger poäng som vinner. Konståkning kan ses som poängsatt balett eller modern dans på skridskor där varje åkare individuellt gör sitt bästa för att visa domarna (och publiken) vad den förmår. Det är både skönhet och spänning, konst och kraft.

De som tycker annorlunda ser ned på konståkning som en ”bedömningssport”, en sport där tycke och smak är viktigare än vad som gäller i diverse ”objektiva” sporter. På den punkten kan man väl så där i förbigående bara notera att det är få sporter där gnället och uppfattningarna om domarnas tyckanden är ljudligare och mer omdiskuterade än i just allehanda, visar det sig, inte alls så objektiva sporter. Var pucken inne? Skulle spelaren verkligen visas ut? Var det för hög klubba? I konståkning är en kvadrupel toeloop en kvadrupel toeloop, varken mer eller mindre.

Konståkning är vidare en av få sporter där män och kvinnor på riktigt – till skillnad mot exempelvis mixedstafett i skidskytte – kan tävla tillsammans och som ett par, där styrka kompletterar vighet och grace snabbhet.

Själva tävlingarna då? Jo, det mesta var sig väl ganska likt från tidigare år eftersom toppskiktet är detsamma under en ganska lång följd av år. Men det fanns väl en del nya glädjeämnen. Dit kan svenskan Viktoria Helgesson räknas. Hon har fortfarande en bit kvar till den yttersta europeiska toppen (världstoppen är henne avlägsen), men hon kan redan vid den här tiden nästa år vid EM i Sheffield, Storbritannien, tänkas aspirera på någon av medaljerna (årets etta Sarah Meier finns därtill inte med då, kanske inte heller tvåan Carolina Kostner). Bland männen är vinnaren Florent Amodio ett kommande toppnamn (alldeles för åthävig och publikfriande för min smak) liksom ryssen Artur Gatjinskij.

Kramgasse 49, Einsteins hus i Bern.

ARNE JÄRTELIUS/NATIONALENCYKLOPEDIN

Promenadvänligt Bern

Eftersom konståkningstävlingarna inte kommer i gång förrän sent varje eftermiddag finns det under ett EM gott om tid att bese den aktuella gäststaden, i det här fallet alltså Bern. Denna mer än 800-åriga stad visar sig vara synnerligen gåvänlig, lättorienterad och shoppingrik. Lägg till det att där finns gott om gammaldags matställen och flera sittvänliga konditorier – med Confiserie Monnier på Schauplatzgasse som det i mitt tycke bästa – med ett smakrikt utbud av schweiziska läckerheter. Av sevärdheter i Bern kan nämnas Zytglogge, Bundeshaus, rådhuset och Münster. Lägg till dem ett stort antal Gassen (gränder) med inte så lite medeltidskänsla.

I en av dessa gränder – Kramgasse – återfinns det som i början av 1900-talet var Albert Einsteins med familj bostad. Det gör att Einstein räknas som stadens store son i modern tid – schweizisk medborgare var Einstein emellertid endast en kortare tid av sitt liv – och det manifesteras storvulet i det även i övrigt mycket sevärda historiska museet (Bernisches Historisches Museum). Trappan upp till den fasta specialutställningen (invigd i samband med att det hade gått 50 år sedan nobelpristagaren Einstein dog 1955) om Einsteins tid, liv och upptäckter är inbyggd med speglar i tak och på väggarna, vilket gör att man där känner sig som vore man i ett fyrdimensionellt rum.

På alla sidor sluttar den gamla staden i Bern ned mot den livligt strömmande floden Aare. Där nere i dalen är det härligt att spatsera (eller jogga), och tittar man upp ser man de broar som högt däruppe leder trafiken i olika riktningar in och ut ur Bern.