En gåta skulle kunna låta som följer: Vad är det som kan infalla precis när som helst mellan 22 mars och 25 april? Rätt gissat! Det är påskdagen eftersom regeln för dess placering i kalendern lyder: första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen. I år infaller vårdagjämningen den 20 mars, och dagen därpå inträffar den första fullmånen vilket gör att påskdagen i år kan firas redan den 23 mars.
Hur har det blivit på det viset? För att börja med påskens rörlighet så beror den på att man valt att förlägga den efter två olika kalendrar: solkalendern och månkalendern. Det är den förra vi här i den kristna delen av världen använder oss av. Solkalenderns grundläggande enhet är året, och ett visst datum infaller alltid vid samma årstid. Månkalendern, som muslimerna använder sig av, rättar sig efter månen och dess faser. Varje ny månad i månkalendern börjar i och med nymåne. Ett månvarv är 29,5 dygn, vilket gör att månkalendermånaderna omväxlande är 29 och 30 dagar långa. Ett månår är 12 månader – 354 dagar – vilket är 11 dagar kortare än ett solvarv. Det gör att månkalendern förflyttar sig kring de naturliga årstidernas år med en hastighet av ett varv på 33 år. Det är därför som muslimernas fastemånad Ramadan kan inträffa när som helst under ett solår.
Tillbaka till påsken, i alla fall dess förläggning i tid. Första gången som man på allvar försökte få ordning på dess placering var på kyrkomötet i Nicea 325 under ledning av kejsar Konstantin den store. Där bestämde man att för all framtid flytta vårdagjämningen från den 25 mars till den 21 mars. Vidare beslutade man att fullmånarna skulle beräknas efter Metons cykel. Enligt den överensstämmer månfas och datum ganska väl, men bara ganska. På 19 år är avvikelsen 90 minuter från en cykel till nästa, och när felen adderar ihop sig blir de till ett dygn på 300 år och tre dagar på 1 000 år.
Tiden gick och 1582 låg vårdagjämningen hela tio dagar fel, och fullmånen kom fyra dagar senare än vad som ursprungligen var tänkt. Något måste göras och den som gjorde det var påven Gregorius XIII med sin bulla Inter gravissimas. Han flyttade helt enkelt fullmånen fyra dagar och tog bort tio dagar i almanackan, alltsammans för att naturens vårdagjämning åter kunde infalla den 21 mars. Han var även så framsynt att han minskade årets längd med 11 minuter genom att dra in på antalet skottår för att förhindra att vårdagjämningen åter skulle lämna den av kyrkofäderna fastlagda dagen, 21 mars. Att vi här har att göra med den gregorianska kalenderreformen säger sig säkert självt. Den har hållit påsken på plats sedan den infördes, men rörlig är den likafullt.
(Notisen publicerad 2008-03-12)
Påskröra
http://www.ne.se/rep/påskröra
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
