Arne Järtelius, NE-redaktör
Går historien att ta på? Har den en fysisk dimension som gör att man kan känna dess närvaro? Låter sig historien gestaltas på ett både påtagligt och påträngande sätt?
I Nürnberg är det på det viset. Det är en stad bemängd med historia från medeltiden och in i vårt allra yngsta förgångna med andra världskriget som fokus. Det är också en stad där lokala och statliga myndigheter gjort mycket för att vårda, bevara och till allmän beskådan skildra de tider som nyligen var.
Krigsskådeplats
Nürnberg var en av nationalsocialisternas så kallade traditionsorter.
Det var i Nürnberg som det tyska nazistpartiet (NSDAP) hade sina årliga partidagar med början 1927 och vid ytterligare fem tillfällen. Dessa partidagar var jättelika strikt organiserade massmöten som samlade upp till 150 000 anhängare i upp till en vecka i taget.
I Nürnberg formulerades i september 1935 de s.k. Nürnberglagarna, som legitimerade de två år tidigare antagna undantagslagarna för judar i Tyskland och gav dem ett juridiskt fundament.
Vidare var det i Nürnberg som judehetstidningen Der Stürmer utkom från 1923 med antisemiten Julius Streicher som utgivare. Den hade en upplaga på några hundra tusen, för att i samband med partidagarna utkomma i miljonupplagor (och inom parentes sagt göra Streicher till en förmögen man).
Efter andra världskriget kom Nürnberg med dess justitiepalats att bli skådeplatsen för de s.k. Nürnbergprocesserna, som pågick från 1945 till 1949.
Från början till slutet
Rikspartidagar hölls första gången i München 1923 och 1926. Därefter flyttades de till Nürnberg. De kom där att utvecklas till massevenemang som tjänade som en form av självbeskrivning av regimen och dess ”Führer”, på ett iscensättande av ”Volksgemeinschaft” och befolkningens ja till ett förestående krig.
Efter maktövertagandet 1933 blev Nürnberg till ”Stadt der Reichsparteitage” med en medveten koppling till stadens förflutna som platsen för ett antal medeltida riksdagar. Stadens överborgmästare, nationalsocialisten Willi Liebel kallade staden ”die deutscheste aller deutschen Städte”, och 1938 togs riksklenoderna från det tysk-romerska riket ”hem” från Wien. Det var i samband med partidagarna som regissören Leni Riefenstahl gjorde sin film ”Viljans triumf” (1935).
Dokumentationscentrum
För att ge dessa massevemang den för sina upphovsmakare rätta inramningen fick Hitlers favoritarkitekt Albert Speer 1934 i uppdrag att skapa ett särskilt område för rikspartidagarna. Till sitt förfogande fick han ett 11 kvadratkilometer stort område i Luitpoldhain strax söder om Nürnbergs gamla stadskärna. Här skapade han bland annat en kongresshall med plats för 50 000 människor. Efter kriget stod den kvar tämligen oskadd och är i dag det största kvarvarande monumentet från nazitiden i Tyskland.
Denna byggnad har nu fått en ny användning. I den finns sedan ett år tillbaka ett dokumentationscentrum (Dokumentationszentrum Reichsparteitagsgelände) som på olika sätt informerar om partidagarnas historia. Här finns bland annat en basutställning – ”Faszination und Gewalt” (’Fascination och våld’) – som i ord och bild samt med möjlighet till fortsatta studier på plats informerar om orsaker, sammanhang och de följder som nazisttiden hade. Det är en utställning som på ett nästan fysiskt sätt griper besökarna, och det blir inte sämre av att man ser historien skildrad på platsen för brottet.
Slutet till en ny början
Det sistnämnda gäller även för sal 600, eller ”Schwurgerichtsaal 600”, som ligger i justitiepalatset i Nürnberg. Varje lördag och söndag – på vardagar pågår här ordinarie rättegångar – kan man här bese platsen för de processer som skulle döma de för kriget skyldiga.
Huvudprocessen tog just här sin början 20 november 1945. Då satt 21 tidigare ledande företrädare för ”det tusenåriga riket” på de anklagades bänk. I sal 600 kan man fortfarande se dem. Längst till vänster, med svarta glasögon, en avmagrad Göring. Bredvid honom Rudolf Hess och därefter Joachim von Ribbentrop, Wilhelm Keitel, Ernst Kaltenbrunner och Alfred Rosenberg. Under de 218 dagar som processen mot dem och de 15 andra anklagade varade lades 2 360 bevisdokument fram emot dem, medan deras försvarare presenterade 2 700 dokument. 240 vittnen framträdde och 300 000 under ed ingångna förklaringar lades fram.
Sittandes i sal 600 känner man historiens vingslag. En bättre historielektion för den som vill känna att rätt skipats får man leta efter.
När domarna avkunnades drygt nio månader senare dömdes 12 av de anklagade till döden – av de ovan nämnda samtliga utom Hess som fick livstids fängelse – tre fick livstidsstraff, fyra fick tidsbegränsade straff och tre frikändes. Två veckor efter det att domarna offentliggjordes verkställdes dödsdomarna (Göring begick självmord några dagar innan).
För första gången i historien ställdes i Nürnberg statsmän personligen till svars för angreppskrig och massförstörelse och blev bestraffade. Nürnbergprocessen kom att bli utgångspunkten för en ny folkrätt.
Extern länk:
(Artikeln publicerad 2002-11-16)
Påtaglig historia: Processerna i Nürnberg
http://www.ne.se/rep/påtaglig-historia-processerna-i-nurnberg
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
