Charlina Erliksson, NE-medarbetare
Krig, pest och konkurrenter. Den romersk-katolska kyrkan har överlevt det mesta och är nu större än någonsin med drygt en miljard själar. Den nuvarande påven Benedictus XVI är den 265:e i en aldrig sinande rad. Denna den Heliga stolens nuvarande innehavare är som sig bör siste man ut i litteraturdocenten Göran Häggs historia över det i världen unika påvedömet: Påvarna: Två tusen år av makt och helighet (2006).
En seglivad institution
Under närmare tvåtusen år har den romersk-katolska kyrkan sett kungariken, kejsardömen och imperier komma och gå och ideologier födas och dö. Rom har invaderats av folkslag alltifrån medeltidens visigoter, vandaler och vikingar till 1700- och 1800-talens fransmän, men den romersk-katolska kyrkan har överlevt.
Den har stått sig trots islams explosionsartade utbredning, trots pornokrati (horvälde), korruption och motsättningar inom de egna leden, trots splittringen i Öst- och Västrom, och den har klarat sig ur påvarnas ”babyloniska fångenskap”. Den har sett hundraåriga, trettioåriga och världsomspännande krig, och den har överlevt digerdöden, reformationen och franska revolutionen.
Göran Häggs underliggande syfte med Påvarna tycks vara att rätta till den negativa bild av den romersk-katolska kyrkan som han menar råder i Sverige. ”Om ’Vatikanen’ kan man påstå saker som skulle leda till åtal eller åtminstone åtlöje om det gällde judendomen, islam eller Riksförbundet för sexuellt likaberättigande [---] katoliker förblir ungefär lika rättslösa som på Gustav II Adolfs tid”, skriver han.
På ont…
Att den romersk-katolska kyrkan har åstadkommit mycket ont går dock inte att förneka. Man har härjat och plundrat och slaktat oliktänkande utan misskund i korståg efter korståg – åtta stora totalt med början 1095. Den franske kungen Filip IV, den sköne kallad, anklagade tempelriddarna för avgudadyrkan och sodomi. Clemens V (1305–14), som gick i kungens ledband, lät avrätta dem och utplåna deras orden. Innocentius VIII (1484–92) gav godkännande åt tron på häxor, och häxprocesserna flammade genast upp. Med påvens gillande utgav inkvisitorerna i Tyskland 1487 häxhandboken Malleus maleficarum (”Häxhammaren”), som innehöll ingående beskrivningar om passande tortyr för dessa kvinnor. Även den spanska inkvisitionen under ledning av Ferdinand och Isabella hade påvens välsignelse.
Det är även på grund av katolska kyrkan som de negativt klingande orden nepotism och propaganda har uppkommit. Avlatshandeln, detta för Luther så motbjudande sätt att för pengar kunna köpa sig syndernas förlåtelse och en plats i Guds rike, urartade på 1500-talet men hade redan då funnits länge. Man får vidare inte förglömma att kyrkan alltid har och fortfarande fördömer homosexualitet och skilsmässa och har förbjudit det som alla blivande föräldrar borde ha rätt till: preventivmedel och abort.
… och gott
Kyrkan har också gjort mycket gott. I grunden har den alltid haft en strikt, antirasistisk hållning. Jude, grek eller afrikan, man eller kvinna, vuxen eller barn, ofödd, förståndshandikappad, alla har en själ och lika stor rätt till nåd och frälsning. År 1937 författade inkvisitionen tillsammans med tyska biskopar på påvens uppdrag encyklikan Mit brennender Sorge (’Med glödande smärta’). Skrivelsen fördömde rasismen som avgudadyrkan och påpekade att Jesus själv tillhörde det folk som korsfäste honom. Kyrkan påstod sig vara oförmögen att tolerera rasismen, men förhöll sig trots det avvaktande gentemot nazismen.
Påvarna i historien har lämnat efter sig vackra byggnadsverk som Peterskyrkan och Sixtinska kapellet. Man har med Index librorum prohibitorum, förteckningen över förbjudna böcker, sett till att nya tankar spridits vida (även om det var den motsatta effekten man var ute efter). Man har motsatt sig världsliga härskares inflytande och bannlyst kommunism och rasism. Leo XIII (1878–1903) verkade för att förbättra arbetarklassens förhållanden, och Johannes XXIII (1958–63), kallad ”den gode herden”, ansåg att u-hjälp var en kristen plikt. Johannes Paulus II fördömde dödsstraff, anfallskrig (däribland Irakkriget), tortyr och barnaga. Den romersk-katolska kyrkan står upp för de svaga. I alla fall för sina egna.
Den förste påven
Göran Hägg kan inte nog berömma den romersk-katolska kyrkan i sin bok. Och visst är det svårt att känna annat än beundran, om än motvillig, för denna uråldriga institution med rötter ända tillbaka till Petrus. Det vill säga, om man får tro Bibeln och Jesus: ”Du är Petrus (’klippa’), och på denna klippa skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall icke vara henne övermäktiga.” (Matt. 16:18). Petrus ledarställning framhålls på flera ställen i Bibeln, och han är den som sägs ha sett och oftast talat med Jesus efter uppståndelsen.
Av kyrkan är Petrus erkänd som den förste påven, men detta var långt innan ämbetet fått det namnet. Siricus I (384–399) är den förste att kallas ’papa’, och före honom var titeln Pontifex Maximus, ’den störste brobyggaren’. En tredje titel, servus servorum Dei, ’Guds tjänares tjänare’, infördes av Gregorius I (590–604), och även den välkända titeln vicarius Christi, ’Kristi ställföreträdare’, tillkom på medeltiden.
Förlegat och omodernt
Sina goda sidor till trots framstår dock påven och den romersk-katolska kyrkan för många som rigida och bakåtsträvande i vår moderna och sekulariserade tid. Hägg har en poäng då han säger att Sverige domineras av ”ceremonikristendom utan åtföljande tro”, men det är inte någon nedärvd ”papistskräck” som är problemet. I stället är det Vatikanens hårdnackade motstånd mot skilsmässa, sex utanför äktenskapet, homosexualitet, preventivmedel och abort som skapar svårigheter.
Vissa av kyrkans ståndpunkter torde inte vara alltför svåra att förstå. Dit hör till exempel synen på äktenskapet som helig institution. Även motståndet mot abort delas av många icke-religiösa.
För en stor del människor i västvärlden är dock friheten att välja bort äktenskap och/eller barn självklar. Man vill kunna leva antingen ogift eller tillsammans med någon av samma kön utan att förtjäna evig fördömelse. Oftast vill man åtminstone kunna styra sitt liv så pass att man reglerar antalet graviditeter. Utan preventivmedel skulle kvinnor ju inte göra mycket annat än föda barn.
Fokus på sexualitet
Hägg menar att Johannes Paulus II trots stora insatser på olika områden blev omtalad i Sverige nästan enbart i samband med sex. Hägg betonar att den förre påvens värderingar ingick och fortfarande ingår i ämbetet och inte skilde sig från hans föregångares åsikter, och han ställer sig frågande till den uppmärksamhet detta fått.
Men är det egentligen så underligt att en sådan hållning ifrågasätts? Vi lever trots allt i en tid då det för de flesta känns mycket förlegat att följa den romersk-katolska kyrkans regler angående sex och äktenskap.
Sedan 1960 förekommer kvinnliga präster i Svenska kyrkan. I framtiden kan det även komma att bli aktuellt med av Svenska kyrkan med flera kyrkor välsignade homoäktenskap, något som troligtvis aldrig kommer att ske i den romersk-katolska kyrkan.
I en diskussion om det föredömliga i påvedömets orubblighet skriver Hägg: ”konkurrenterna inom protestantismen [har] undergrävt sin ställning och trovärdighet genom att upprepade gånger ändra sig i grundläggande trosfrågor.” För en organisation är detta livsfarligt, menar han. Det stämmer såtillvida att Svenska kyrkan tappar alltfler medlemmar, vad det nu beror på. Men är det då verkligen en styrka att stå oföränderlig, att köra i samma hjulspår sekel efter sekel? För den romersk-katolska kyrkan har det visserligen fungerat någorlunda väl hittills, men hur länge kan man överleva utan att bättre anpassa sig till den föränderliga omvärlden?
Länkar till NE.se
(Artikeln publicerad 2006-09-06)
Påvedömet: Vatikanen – still going and strong
http://www.ne.se/rep/påvedömet-vatikanen-still-going-and-strong
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
