Arne Järtelius, NE-redaktör
Vem mördade Olof Palme? Svaret på den frågan hade kunnat ge tipsaren hela 50 miljoner kronor att skratta åt hela vägen till banken. Den utlovade belöningen kan vara ett skäl till de många mer eller mindre vilda spekulationerna samt de ännu mindre sannolika hypoteserna om var mördaren kunnat stå att finna.
Tjugo år har nu gått sedan Palme mördades klockan 23.21 den där snålkalla vinterkvällen i Stockholm 28 februari 1986. Polisiärt uppfattas mordet som uppklarat. Juridiskt nådde det vägs ände när HD 1997 inte beviljade Riksåklagaren resning i målet mot Christer Pettersson sedan denne friats i hovrätten. Opinionsmässigt betraktat verkar däremot mordet på Olof Palme långtifrån vara löst.
 |
|
En mördare med många ansikten, men ingen morddömd. |
Labyrintisk ordmassa
Utredningen om mordet på Olof Palme är den i antal dokument räknat tredje största kriminalutredningen i världen. Det är bara utredningarna om Kennedymordet 1963 och flygkatastrofen i Lockerbie 1988 som är mer omfattande. Någon har räknat ut att om en skolad jurist fick i uppdrag att läsa 300 sidor per dag så skulle det ta 8–10 år att komma igenom hela Palmematerialet. Att mordet på Olof Palme ännu inte är uppklarat tillsammans med den ymniga materialrikedomen har gjort att hypoteser och teorier om mordet haft en rik mylla att gro i.
Sammanlagt har ett 50-tal böcker om Palmemordet givits ut, och inte mindre än fyra statliga utredningar har företagits. Dessa utredningar är:
- Juristkommissionen, tillsatt av regeringen redan i maj 1986 och med uppgift att syna hur berörda myndigheter skötte sig i samband med mordet. Den leddes av JO Per-Erik Nilsson och arbetade till december 1987.
- Parlamentariska kommissionen i anledning av mordet på Olof Palme, efter sin ordförande landshövding Ragnar Edenman kallad Edenmankommissionen, hade till uppgift att följa upp och dra slutsatser av det material som Juristkommissionen sammanställt. Något man i utredningen bland annat tittade närmare på var det så kallade polisspåret, det vill säga utredningen av uppgifter riktade mot polismän. Edenmankommissionen lade fram sin slutrapport i april 1988.
- En tredje granskning gjordes i en rapport av landshövding Gösta Gunnarsson. Den behandlade inte själva Palmeutredningen utan granskade hotbilden mot statsministern samt hur säkerhetsskyddet fungerat före mordet. Den var klar 1989.
- Den fjärde och senaste (sista?) statliga utredningen om mordet på Olof Palme är en tusensidig rapport som kom i juni 1999. Som ordförande för utredningen, Granskningskommissionen kallad, fungerade först landshövding Sigvard Marjasin (1994–96) och därefter landshövding Lars Eric Ericsson. Kommissionens uppgift var att gå igenom brottsutredningen efter mordet samt att bedöma och värdera hur arbetet hade bedrivits.
Den som söker efter en mer djupborrande granskning i statens regi av Palmeutredningen rekommenderas att ta del av hela eller delar av Granskningskommissionen (enbart genomgången av utredningen om Christer Pettersson är på 140 sidor). Den som vill läsa någon eller några av de många böcker som utkommit med avsikt att säga något om mordet rekommenderas att i första hand ta sig an någon av dessa: Tomas Kangers Mordet på Olof Palme – en utredning på villospår (1987), Kari och Pertti Poutiainens Inuti labyrinten (1994), Gunnar Walls Mörkläggningen (1997), Hannu Tapani Klamis Mordet på Olof Palme – en bevisteoretisk studie (1990), Karl Alvar Nilssons Ondskan, hatet, mordet (2001) och Jan Bondessons Blood on the Snow (2005). Till dem sällar sig i samband med att det i år gått 20 år sedan mordet dels Lars Borgnäs med En iskall vind drog genom Sverige, dels Erik Åsard med Det dunkelt tänkta. Till de båda böckerna återkommer vi nedan.
Iskalla vindar
Journalisten vid Sveriges Radio Lars Borgnäs hör förmodligen till dem som längst och mest intensivt grävt i mordet på Olof Palme. Hans första radioinslag i ämnet handlade om de från länsrätten i Stockholm – endast fem timmar före mordet – försvunna handlingarna gällande om Olof Palme smitit från skatt i samband med en föreläsning på Harvarduniversitetet i USA. Sambandet mellan mordet några timmar senare och den som tagit sig in på länsrätten kunde få vem som helst att ana ugglor i mossan.
Borgnäs fortsatte att gräva och, som han skriver inledningsvis i sin bok En iskall vind drog genom Sverige (2006): ”Det skulle så småningom utkristallisera sig ett mönster i brottsutredarnas nonchalans, vilket i sin tur skulle leda till allvarliga frågor kring hur utredningen bedrevs, vad som utreddes och vad som inte utreddes.” Det som drev Borgnäs att gräva vidare var en övertygelse han fick ganska snabbt efter mordet och som han burit med sig sedan dess: att det vore en skam för Sverige om mordet på Olof Palme inte klarades upp. Han skriver: ”Det handlar om vårt demokratiska system: Ska man kunna avsätta de politiska ledarna med våld och komma undan med det? Kan inte det också bli ett farligt exempel för framtiden? Samma övertygelse om vikten av att allt görs för att om möjligt lösa mordet har jag än i dag och den är övertygelsen till att jag skriver denna bok.”
Borgnäs bok om mordet på Olof Palme har två delar: låsningen och lösningen. Den första delen är en 200 sidor omfattande genomgång av de olika utredningar av och teorier om mordet som finns. Den rekommenderas varmt till den som vill få många av sina onda aningar om försumligheter i samband med mordutredningen besannade. Bokens andra och lika långa del har också materialet från olika utredningar om Palmemordet som grund, men nu har författaren tagit på sig att ur det vaska fram dem som han uppfattar ligga bakom mordet. Han kallar sitt spår för ”landsförrädarspåret” och pekar med det i riktning mot diverse högerextrema kretsar inom polisen och militären som såg Palme som en landsförrädare som måste elimineras.
Lars Borgnäs olika resonemang mynnar ut i kravet på att en ny statlig utredning ska tillsättas för att en gång för alla undersöka de många trådändar han anser fortfarande ligger outredda. Inte minst gäller det, som Borgnäs ser det, Lisbeth Palmes olika vittnesmål och hennes undanglidande hållning i samband med utredningen av mordet på hennes man. ”Det minst samarbetsvilliga vittnet har tillskrivits störst trovärdighet och tillförlitlighet. Det är utan tvekan en paradox i utredningen.”
Det dunkelt tänkta
Erik Åsard är statsvetare verksam vid Uppsala universitet. När det gäller Olof Palme utkom han för några år sedan med antologin Politikern Olof Palme (2002) och kan med det sägas vara initierad när det gäller Palmes gärning. Nu har han tagit sig an mordet på Olof Palme i en bok som också behandlar mordet på John F. Kennedy – Det dunkelt tänkta: Konspirationsteorier om morden på John F. Kennedy och Olof Palme (2006).
I sin genomgång av de olika teorier och spår som uppkommit kring mordet på Olof Palme – ”kurdspåret”, ”Grandmannen”, ”33-åringen”, ”Sydafrikaspåret”, ”polisspåret”, ”Boforsspåret”, ”konspirationsspåret” med flera spår – har Åsard en viktig ledstjärna: Hur tar man steget från beskrivning till slutledning? Hur påvisar man sambandet mellan motivet och gärningen? Eller, för att vara konkret: Hur lyckas man med att placera en mördare utanför Dekorima på Sveavägen i Stockholm klockan 23.21 den 28 februari 1986? Det är ju som bekant en sak att mer eller mindre vederhäftigt peka ut syndabockar, men det är något helt annat att slutgiltigt låsa fast dem vid ett påstått brott. Åsard skriver: ”Författarna till skildringarna av Palmemordet reser många kritiska frågor, men svaren de ger är inte på långt när så intressanta som frågorna.” Själv verkar Erik Åsard i jakten på Palmes mördare vilja luta sig mot den klassiska maximen: Det finns alltid konspirationer, men underskatta aldrig vikten av den rena inkompetensen. (I det engelska originalet lyder den: ”Of course there are conspiracies, but never underestimate the importance of sheer incompetence.”)
Åsards bok är ett insiktsfullt korrektiv till många av de olika uppfattningar och hugskott som under de gångna 20 åren förts till torgs om mordet på Olof Palme. Den som läser Lars Borgnäs bok kan med fördel vid sidan av den ha Åsard som ett alternativ till de ibland ganska fantasirika hypoteser som Borgnäs för fram.
Mordet framför allt
Det politiska efterskalvet till flodvågskatastrofen 2004 med förhören i riksdagens konstitutionsutskott i januari och februari 2006 som en höjdpunkt tenderade i någon mån att flytta intresset från de i tsunamin döda, saknade och skadade till en kamp om rätt och fel. På ett liknande sätt har det varit efter både mordet på Olof Palme och mordet på Anna Lindh; i de båda fallen har dådet blivit viktigare än respektive politikers insatser.
Det gäller i synnerhet för Olof Palme. Hans gärning som politiker har ofta kommit i skymundan eller helt försvunnit bakom de tunga dimridåer som lagts ut för att försöka utröna varför han mördades och av vem. Men helt har han inte försvunnit, och i ett antal nyutkomna studier har hans politikergärning fått tränga sig före de många eventuella gärningsmännen bakom hans död.
Än så länge har det bara kommit ett lite mer omfattande biografiskt verk om Olof Palme. Det är Björn Elmbrants redan 1989 utgivna Palme. Förlag som Norstedts och Bonniers har letat efter någon villig skribent att skriva Palmes biografi – bland andra har Göran Rosenberg erbjudits uppdraget men tackat nej – men än så länge väntar den stora och omfattande uppgiften på sin författare. Tills vidare får vi nöja oss med den förra året av Anne-Marie Ekengren utgivna Olof Palme och utrikespolitiken, och under 2006 utkommer Gunnela Björk med studien Olof Palme och medierna. Den som är intresserad av att läsa vad Palme själv publicerade hittar det i den av Ingrid Malm-Andersson utgivna Olof Palme: en bibliografi (2001) med en artikel av Olof Palme publicerad 1948 om ”Det amerikanska valet och arbetarrörelsen” som första referens.
Länk till NE.se
(Artikeln publicerad 2006-02-28)
Palmemordet: Vem mördade Olof Palme?
http://www.ne.se/rep/palmemordet-vem-mördade-olof-palme
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
