Martin Peterson, universitetslektor vid Luleå tekniska universitet, f.n. verksam vid University of Cambridge, Storbritannien
Jag har nyligen beviljats anslag av Krisberedskapsmyndigheten för att analysera de etiska antaganden som ligger till grund för svenska myndigheters prioriteringar vid en pandemi, bland annat vad avser distributionen av antivirala läkemedel och eventuellt vaccin.
En preliminär analys ger vid handen att gällande prioriteringsregler är illa genomtänkta och bör revideras.
 |
|
En vigg som sköts i vattnet utanför Stumholmen i Karlskrona tas om hand för provtagning för fågelinfluensa. |
|
MATTS KOCKUM/SCANPIX |
Medicinsk etik
Kortfattat grundar sig de nu gällande riktlinjerna på ett antal principer formulerade av Socialstyrelsen. Socialstyrelsen säger explicit att samhället bör prioritera ”personer som är nödvändiga för samhällets säkerhet och som har nyckelpositioner för att basfunktionerna i samhället ska fungera”. Denna princip kan kritiseras av två skäl: För det första är den svår att tillämpa i praktiken och för det andra är den oetisk.
Att principen är svår att tillämpa i praktiken visar de tidningsuppgifter som gör gällande att förvånansvärt många kommunpolitiker, som har att omvandla Socialstyrelsens riktlinjer till praktisk handling, anser att just de själva är nödvändiga för samhällets säkerhet. Det är inte självklart att alla medborgare instämmer i detta. Det kan finnas betydande oenighet om vad som egentligen hör till samhällets ”basfunktioner”. Vidare har man tydligen gjort bedömningen att kungen hör till de prioriterade grupperna, vilket förefaller märkligt.
Men regeringen då? Och läkarna på sjukhusen? Pandemiexperterna? Rimligen borde väl de ges företräde framför andra medborgare, kunde man tycka. Nej, om vi tar etiken på allvar är det inte alls självklart att vi bör prioritera vissa framför andra bara för att de är mer ”nyttiga” eller ”viktiga” i samhället. Notera exempelvis att Socialstyrelsens prioriteringsprincip står i strid med gällande praxis inom den medicinska etiken.
En patient som behöver en levertransplantation får ställa sig i kön och vänta på sin tur. Om hon råkar vara socialminister och heta Berit Andnor, och således är en ”nyttig” person, har ingen betydelse. I medicinska sammanhang brukar man i stället fästa vikt vid principen om alla människors lika värde. Om vi tillämpar principen om alla människors lika värde vid en pandemi kan man hävda att alla medborgare ska ha samma chans till vaccin oavsett hur ”viktiga” eller ”nyttiga” de är. Snickare, läkare, ministrar, uteliggare och filosofer – alla har de samma rätt till liv, ingen är moraliskt viktigare än någon annan.
På etisk grund
Nu invänder någon att det finns principiellt viktiga skillnader mellan ”vanliga” medicinska prioriteringar och prioriteringar vid akuta hot. Om socialministern behöver en ny lever kan hon i vanlig ordning sjukskrivas i väntan på att en lämplig donator dyker upp. Under tiden kan en vikarie sköta hennes arbetsuppgifter. Vid en pandemi riskerar många att drabbas samtidigt. Hela regeringen riskerar att bli utslagen, och inget politiskt system kan med så kort varsel fylla alla vakanser. Någon måste finnas kvar för att fatta beslut, annars drabbas vi alla. Därför ligger det i hela samhällets intresse att vi prioriterar vissa personer framför andra.
Mot detta kan man invända att resonemanget bygger på ett nyttotänkande som vi – med undantag av ett fåtal ”utilitaristiska” filosofer – inte är beredda att acceptera vid andra medicinska prioriteringar. Visst, det kanske är sant att det går illa om alla beslutsfattare drabbas samtidigt, men att så sker torde vara ytterst osannolikt. Ett rimligare scenario är att andelen insjuknade regeringsmedlemmar och andra topptjänstemän är ungefär lika stor som i befolkningen i övrigt. Det kanske fortfarande leder till något mindre effektiva beslut, men samhället blir knappast lamslaget.
Att inte låta viktiga beslutsfattare gå före i kön är helt enkelt ett rimligt moraliskt pris vi bör betala för att hålla en anständig etisk nivå. Vi betalar detta pris när det gäller levertransplantationer – varför inte göra det även när det gäller fågelinfluensa?
Med lottens hjälp
Jag tror inte att diskussionen om fågelinfluensa ur ett etiskt perspektiv skiljer sig från andra prioriteringsdiskussioner. Den diskussion vi nu bevittnar är ytterligare ett exempel på en prioriteringssituation där två mål står mot varandra, nämligen ”samhällseffektivitet” och ”rättvis fördelning”. En extrem ståndpunkt, som Socialstyrelsen tycks vara på väg mot, är att förorda samhällseffektivitet framför rättvisa.
Den andra extremen, som har diskuterats mycket i den filosofiska litteraturen, är att maximera rättvisan på bekostnad av samhällseffektiviteten. Vissa filosofer har föreslagit att man i situationer som denna borde anordna ett stort lotteri där alla medborgare har lika stor chans att vinna en dos vaccin. Idén får stöd av principen om alla människors lika värde – om vi ordnar ett lotteri har socialministern och jag samma chans till överlevnad.
Ett tredje alternativ, som jag själv studerat närmare, är att låta både rättvisa och samhällseffektivitet spela roll. Kanske kan vi anordna ett lotteri där socialministern och andra beslutsfattare har något större chans att vinna än vanliga medborgare, men där de inte är garanterade att få vaccin.
Länk till NE.se
Extern länk
(Artikeln publicerad 2006-03-22)
(Debattinlägget är tidigare publicerat på DN Debatt)
Pandemivård: Vem ska få företräde?
http://www.ne.se/rep/pandemivård-vem-ska-få-företräde
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
