RIKARD SVARTVIK, redaktör för NE:s engelska ordbok
Språkvetaren Anna Wierzbicka har i ett flertal böcker enträget argumenterat för att vi inte kan lära oss ett språk utan att tillägna oss den kultur ur vilken det är sprunget. Varje språk har en kärna, som rymmer en parallell verklighet av ord och uttryck.
Om vi exempelvis skulle vilja lära oss engelska måste vi också lära oss att förstå hur denna parallella verklighet är beskaffad. Detta är huvudtesen i Anna Wierzbickas senaste bok English: Meaning and Culture (2006), som förmodligen kommer att orsaka stort rabalder.
Utan täckning
Författaren lanserar det vanskliga begreppet Anglo culture ’anglokultur’, varmed hon avser en språklig kärna som är gemensam för alla som talar engelska som modersmål. Men vari består då denna kärna?
Vi kan exempelvis utgå från två oskyldiga ord i ett till synes enkelt meningsutbyte, där vi föreställer oss att A är en förälder eller lärare och B är ett barn eller en elev:
A: ‘Be reasonable!’
B: ‘But it’s not fair!’
Orden faller så naturligt på engelska, men förefaller krystade vid varje försök till översättning, trots att ordböckerna ger oss flera tänkbara svenska motsvarigheter. Skälet är enligt författaren att orden reasonable och fair saknar täckning i vårt liksom alla andra språk. Detta är onekligen ett påstående som kräver en närmare förklaring.
Värdeorienterade ord
Ord som reasonable och fair kan sägas vara värdeorienterade, eftersom de syftar inte bara på utan även till det rätta sättet att leva för människan. De har att göra med målen och inte medlen, vilket möjligen framgår tydligare om vi skriver dem bredvid rational och just, som enligt vissa engelska ordböcker är att betrakta som deras respektive synonymer.
Vi finner då att ett resonemang mycket väl kan vara rational ’rationellt’, alltså logiskt och följdriktigt, medan dess premisser och slutsats inte nödvändigtvis är reasonable. Det som är reasonable är ofta rational, men det som är rational är inte alltid reasonable på engelska. Orden är tydligen inte synonymer, men inte heller varandras motsatser.
Den vanligaste översättningen av reasonable är ’förnuftig’, men vi kan inte gärna låta A utbrista ”Var förnuftig!” med mindre än att vederbörande i egenskap av förälder eller lärare låter mer än lovligt töntig. Men alternativen, som ’förståndig’, ’resonlig’, ’resonabel’, ’rimlig’ och ’vettig’ med flera, är minst sagt otillräckliga i sammanhanget.
Saknar trovärdighet
Vi finner även att en envåldshärskare i sagornas värld kan beskrivas som just ’rättvis’ men aldrig fair, medan en förälder eller lärare möjligen kan uppfattas som fair, men aldrig vara just i barnets eller elevens ögon. Orden är uppenbarligen inte synonymer, men inte heller är de varandras motsatser.
Adjektivet fair är släkt med vårt ’fager’, som i uttrycket fair weather ’vackert väder’, men har genom åren antagit en mängd olika betydelser, exempelvis ’rättvis’, ’ärlig’, ’hederlig’ och ’renhårig’, men även ’rimlig’ och ’vettig’. Vi kan dock inte lägga något av dessa ord i munnen på B utan att vederbörande mister sin trovärdighet, åtminstone i egenskap av svensk tonåring.
Till skillnad från rational och just, som syftar till medlen och inte målen, står nyckelorden reasonable och fair för någonting som ligger utanför vårt språks gränser. De sammanfaller närmast i svenskans ’juste’ i betydelsen ’som håller sig till uppsatta regler’, även om ordet numera (en schyst film) har ett annat stilvärde. Våra kontrahenter uppmanar nämligen varandra att följa givna regler för det rätta sättet att leva.
Ny verklighet
Detta språkbruk är i högsta grad ett arv från 1600-talet, då England gick från ett kungligt envälde av Guds nåde till att bli en konstitutionell monarki, även om vägen dit var krokig och länge osäker. Inte minst föddes under detta sekel ett helt nytt sätt att uppfatta verkligheten och tillvaron, vilket präglar engelska språket än i denna dag.
Det engelska sinnelaget fann vid den här tiden sin förkärlek för kompromisser, men även sin ovilja att ställa saker och ting på sin spets. Från denna tid i språkets historia har vi alltså understatements (’underdrifter’) av typen we are quite pleased, vilket kan betyda ’vi är ganska nöjda’, men även ’vi är mycket nöjda’ beroende på betoningen.
Det är alldeles särskilt två namn, John Locke (1632–1704) och Isaac Newton (1643–1727), som förknippas med denna genomgripande omställning av tänkesätten. Författaren nämner ”den oförliknelige” Newton endast i förbifarten, men har desto mer att säga om Locke, som ibland kallas den första modernt tänkande människan.
Klassmarkör
Enligt logikern Bertrand Russell (1872–1970) vann Locke sin trovärdighet som filosof på konsekvensens bekostnad. Vi kan möjligen se det som att Locke var reasonable snarare än rational i sin metod, vilket gör honom lätt att följa för en modern människa men svår att uppskatta efter förtjänst.
Locke ansåg att medvetandet vid födseln är som ett oskrivet blad på vilket erfarenheten skriver sin skrift. Nu kom bildning, inte börd, att värderas högst, varpå den belevade gentlemannen träder in i handlingen. Språket blev därmed för första gången en tydlig klassmarkör. Det har så förblivit ända in i våra dagar, vilket författaren av någon anledning förbigår med tystnad.
Trumf på hand
Anna Wierzbickas kritiker kommer främst att sikta in sig på begreppet ’anglokultur’, som för miljontals människor har en negativ laddning, eftersom engelskan en gång i tiden spreds genom kolonialismen. Hon medger att det kan uppfattas som ”stötande eller åtminstone okänsligt” att koppla ett världsspråk som engelskan till en viss kultur.
Men författaren sitter med trumf på hand. Anna Wierzbicka är förvisso professor i lingvistik vid Australian National University, men hon är född och uppvuxen i Polen. Till skillnad från de flesta av sina engelskspråkiga kolleger vet hon verkligen vad det innebär att i vuxen ålder tillägna sig ett främmande språk och dess kultur.
(Artikeln publicerad 2006-11-08)
Parallella verkligheter
http://www.ne.se/rep/parallella-verkligheter
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
