Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Det är ont om jul i Paris (pariserhjulet vid Tuilerierna snurrar däremot för fullt året runt). Varuhusen Printemps och Galeries Lafaytte vid Operan har snygga och barnvänliga julskyltningar att rekommendera, den nedre delen av Champs Elysées har en massa säsongsobestämda tingeltangelstånd att oberörd passera förbi (med undantag av de rostade kastanjerna, marrons chauds) och vid kyrkan Saint-Germain-des-Prés finns en hoper julstånd som man inte behöver vara speciellt ståndaktig för att inte bry sig det minsta om.
Det enda någorlunda jultindriga stället i centrala Paris finns längs Rue des Abesses i Montmartre och fram till Place des Abesses (metrostationen ligger här). Gatan är kvällstid vackert upplyst, i några hörn säljs julgranar modell Paris – låga träd med vidhängande fot – och i boulangerierna längs gatan – det finns en hel drös – säljs inte minst den franska julens sötsak #1, le macaron. Den som får smak på en sådan läckerhet införlivar den, oavsett härkomst, snabbt med julens allra som sötaste nödvändigheter. Medan vi ändå är i Montmartre kan väl ytterligare ett pariserhjul nämnas: Moulin Rouge. I år firar detta numera nästan enbart av turister besökta etablissemang 120 år. Må det leva?
 |
| ARNE JÄRTELIUS |
| James Ensor på Musée d'Orsay i Paris. |
Identité nationale
Vad betyder det att vara fransk, och vem har rätten (och, framför allt, inte) att kalla sig det? Det är en diskussion som sedan en tid engagerar det franska samhället. Diskussionen om den nationella identiteten var livlig redan under presidentvalskampanjen 2007, där de båda kandidaterna – Ségolène Royal och Nicolas Sarkozy – gav begreppet olika innehåll. När diskussionen i höstas tog ny fart – som en tanke återuppstod den i lagom god tid till de regionala valen i landet – så var det den för franskheten ansvariga ministern Éric Besson som tog initiativet. Hans chef, president Sarkozy, var inte oväntat snabb att hoppa på tåget, och sedan dess har diskussionen livligt rullat på i alla de möjliga medier.
Vad det ursprungligen handlade om i denna nya vända, som inleddes i slutet av oktober, var att sätta i gång en diskussion om vad det egentligen innebär att var fransk och vilken landets identité nationale kan sägas vara. Det har fått debattens vågor att gå höga och dess allra högsta vågor har varit av det mycket främlingsfientliga slaget. Det är i och för sig ett känt mönster från andra europeiska länder – Sverige inklusive – men ändå aningen förvånande med tanke på att Frankrike varit ett invandringsland sedan mitten av 1800-talet, att i dag var tionde fransman har utländsk bakgrund och av dagens franska ungdomar under 18 år har var fjärde en morförälder född utanför Frankrike. Inte för inte kallas Frankrike för ”Europas Amerika”, men öppnar man kranarna för främlingsfientliga grumligheter har de ofta en tendens att ta för sig i överkant.
Efter schweizarnas nej till minareter i slutet av november blev identitetsdebatten plötsligt ganska besvärande för franska politiker. I fredags (4 december) krävde 20 välkända forskare i dagstidningen Libération att Bessons departement har gjort sitt, och lördagsutgåvan (5 december) av Le Monde använde hela fyra sidor för att åtminstone ställa fakta till rätta när det gäller invandringen till Frankrike.
Absurdistiskt
Om Frankrike inte längre är vad det en gång var – president Sarkozy må vara aldrig så allestädes närvarande – så gäller det i än högre grad om Paris. Det var här det hände saker på kulturens och den alternativa politikens område ända in på 1970-talet, men i dag är det i bästa fall ett minne för bedagade ”jag var där”-kämpar att skriva ytterligare någon lättglömd minneskrönika om. Hur långt utför det gått kan exempelvis avläsas på att den en gång så innovativa filmregissören Luc Besson (Det stora blå, Leon och Nikita) i dagarna hade fransk jättepremiär på sagospektaklet Arthur och Maltazard. Vive l’indifférence!
Paris, en gång den absurda teaterns födelse- och stamort, firar i år att en av landets stora författare, den i Rumänien av en fransk mamma och en svårt auktoritär pappa födde Eugène Ionesco, föddes för 100 år sedan. Det görs med en utställning på Bibliothèque Nationale där man bland annat visar manuskript från det arkivmaterial som författarens dotter nyligen skänkte biblioteket. Ett antal biografier över Ionesco har också utkommit under året.
Ionesco fick sitt genombrott 1950 när hans Den skalliga primadonnan (La Cantatrice chauve) sattes upp i Paris. Inte alls oförtjänt fick den redan då epitetet absurd. Själv föredrog Ionesco att kalla sin stil för insolite (”ovanlig”, ”bisarr”, ”sällsynt”), men när det blev strid om det var han eller Beckett som skapade absurdismen inom teatern menade Ionesco att det var han som var dess upphovsman. (Den som själv vill bedöma saken bör i så fall ta sig en titt på den förres I väntan på Godot och den senares Stolarna.)
2010 kommer att på firarfronten inledas med att det den 4 januari gått 40 år sedan nobelpristagaren Albert Camus avled i en bilolycka 47 år gammal och med mycket kvar att skriva. Till det jubileet återkommer NE.se tids nog. Det för dagen intressanta med Camus är att president Sarkozy vill förflytta hans kvarlevor till Panthéon, där Frankrikes stora kulturpersonligheter finns samlade post mortem jubilatio. Camus skulle i sådana fall placeras i sällskap med storheter som Victor Hugo, Alexandre Dumas och André Malraux, men är det där som han, subjektivisten och företrädaren för det fria valet, själv skulle ha valt som sin sista vila?
Masquerade humaine
Tala om vilka konstverk du tycker om och jag ska tala om vem du är. Hur låter det? Vad kan man säga om sin granne som verkar älska hötorgskonst? Vilka personligheter döljer dig bakom beundrare av konstnärer som – för att ta några ur högen – Carl Larsson, Anders Zorn eller Peter Dahl? Själv har jag konstnärsfavoriter som Brueghel, Bosch och Bacon. Vad säger det om mig månne? Efter ett besök på Musée d’Orsay vill jag lägga ytterligare ett namn till de nämnda: James Ensor.
Tillsammans med René Magritte och Paul Delvaux hör James Ensor (1860–1949) till de stora namnen inom belgisk konst. Han var en solitär och ensling, samtidigt som han hade ett flödande stort behov av att bli omtyckt av sin publik. Det lyckades honom till en del, men som alla konstnärer som är före sin tid ställdes han – presurrealist som han var – vid sidan om. Den rollen blev inte mindre tydlig när han började måla sina masker. Den första – Masques, senare kallad Les Masques scandalisés – gjorde han 1883, och han målade sitt mästerverk i den genren – den sju meter långa Kristi intåg i Bryssel – 1888 (det finns i dag att bese i Los Angeles). Hans oftast reproducerade bild med masker är annars den bild som finns till utställningen i Musée d’Orsay.
Det intressanta och sevärda med Ensors masker – på utställningen i Paris finns de rikligt företrädda – är både maskerna i sig och vad som döljer sig bakom dem. De människolika maskerna är redan de fulla av uttryck och man tycker sig se både det ena och det andra hos sina medmänniskor genom dem. Men det är bakom maskerna, i den själ som verken uttrycker, som de stora djupen finns i Ensors konst. Han har sett människan, den mänskliga maskeraden, och han har lyckats återge den på ett gripande sätt.
Måste man se konst live, undrar vän av hemmasittande? Vad är det för fel på avbildningar? Den som tycker om att äta chokladkolan utan att ta av papperet må fortsätta med det. När det gäller konst kan en aldrig så bra återgivning i tryck ge riktig rättvisa åt originalens komposition, kolorit och teknik.
Externa länkar: Ionescos universum (SvD 26 november 2009), Ensor på Musée d’Orsay och hemsida för debatten om identité nationale
Pariserjul
http://www.ne.se/rep/pariserjul
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
