Party! Party!

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Om två år, hösten 2012, kommer den kinesiska partiledningen att ömsa skinn. Då är det nämligen dags för en ny ledargeneration att ta över hela eller stora delar av de främsta platserna vid rodret i det kinesiska kommunistpartiets ledning. Det kommer förmodligen inte att betyda något mer än en marginell förändring avseende partiets allmakt i landet. Men det kan få vissa effekter på innehållet i den politik partiet väljer att föra.

Kina framstår i dag, i synnerhet i kinesiska ögon, som en stormakt att räkna med såväl i Asien som internationellt. Att sådant som demokrati och mänskliga rättigheter fått stryka på foten i framför allt den snabba ekonomiska utvecklingens och standardhöjningens namn är något som västerländska medier med rätta gjort och gör – nu senast med Nobels fredspris till Liu Xiaobo – en stor sak av. Men samtidigt kan Kina ståta med en ekonomisk utveckling som gått stick i stäv med finanskrisen, att sedan den krisen på många håll i väst – USA inklusive – lösts med ett ökat statskapitalistiskt inflytande torde vara en tröst för ett tigerhjärta detta tigerns år i Kina.

Politbyråmedlemmen Xi Jingping på besök i Sverige.

PONTUS LUNDAHL/SCANPIX

Femte generationen

Det kinesiska kommunistpartiets (KKP) stadgar säger att ingen som fyllt eller fyller 70 år under den femåriga mandatperioden får väljas till partiets centralkommitté eller politbyrå. Det betyder, i alla fall stadgemässigt sett, att varken presidenten, tillika partiets generalsekreterare, Hu Jintao eller premiärminister Wen Jiabao, som fyller 70 då det 2012 är dags för nyval, kommer att vara aktuella för omval. Med dem kan inte mindre än 19 av de 25 medlemmarna av partiets högsta ledning, politbyrån, vara aktuella för att bytas ut vid partikongressen. Det betyder att partiets nu styrande fjärde ledargeneration sedan revolutionen 1949 – Mao Zedong ledde den första, Deng Xiaoping den andra och Jiang Zemin den tredje – kan vara på väg att pensioneras.

Inom politbyrån är det innehavarna av poster i det ständiga utskottet som sitter på den absoluta makten i Kina. Det är de som formulerar och stakar ut landets politiska riktning och innehåll. Om partiets stadgar följs – det gjordes två undantag då politbyrån senast tillsattes 2007 – kommer 2012 hela sju av det ständiga utskottets nio medlemmar att bytas ut. Kvar från i dag kommer med säkerhet endast Xi Jingping (född 1955) och Li Keqiang (född 1953) att sitta kvar. De valdes båda in i politbyrån 2007 – Xi med rangordning nummer sex och Li med nummer sju – och följs den hackordningen är det i så fall Xi som kommer att ersätta Hu Jintao (ytterligare ett tecken på det är att Xi i oktober i år utsågs till vice ordförande till Hu Jintao i den så viktiga centrala militärkommittén).

Politbyråmedlemmen Li Keqiang talar inför World Economic Forum i Davos, Schweiz.

FABRICE COFFRINI/AFP/SCANPIX

Vinnande koncept

Både Xi och Li gick in i partiet vid mitten av 1970-talet. Xi är utbildad jurist, medan Li är ekonom. Li har gjort karriär inom partiets ungdomsförbund, medan Xi hjälpts fram inte minst av en politiskt framstående förälder. Någon av de två blir förstanamn, den andre hamnar ett halvt pinnhål längre ned, men då ledarskapet i politbyråns topp med tiden blivit alltmer kollektivt – till skillnad mot Maos diktatorsvälde – kommer det inte att vara avgörande för landets framtida politiska inriktning.

I en informativ artikel i senaste numret av Kinarapport (3/2010) frågar sig den tidigare ministern vid svenska ambassaden i Beijing Mattias Lentz om tillträdandet av den femte generationens ledare kommer att innebära några större politiska förändringar eller reformer. ”Ett kort svar är: knappast i någon större utsträckning.” Så länge KKP fortsätter att ha monopol på maktinnehavet i landet kommer man att göra så små avvikelser från ”den enda rätta vägen” som möjligt. Denna rätta väg heter för dagen högsta möjliga ekonomiska tillväxt för att hålla hjulen rullande och den hela tiden växande befolkningen i landet – inte minst då den allt större välmående delen av densamma – på gott humör. ”Varför”, frågar Lentz, ”ändra på ett vinnande koncept?”.

Modernt panoptikon

Vår svenska i Kina bosatta guides mantra under den gångna sommarens tre veckor långa rundresa i Kina löd: Under mina snart 40 år här i landet har jag aldrig träffat någon äkta kommunist. Detta, väl att märka, trots att Kinas kommunistparti räknar omkring 75 miljoner medlemmar, dvs. var tolfte vuxen kines är medlem av KKP. Vad vår guide förstod med ”äkta kommunist” fick vi inte veta, men då han enligt egen uppgift kommit till Kina första gången redan på 1960-talet är det kanske i det av kommunismen romantiserade 60-talet man ska söka svaret på den undran.

Till det yttre är det lätt att hålla med vår guide. För en västerlänning som besöker någon av landets många städer – hälften av Kinas snart 1,4 miljarder invånare bor i dag där – saknas ingenting av det man vant sig vid hemifrån. När det gäller de omkring 400 miljoner kineser som kan räknas till landets välmående mellanskikt och högre, så verkar de också ha vant sig vid en levnadsstandard fullt i klass med sina västerländska motsvarigheter. McDonald’s, Burger King, Kentucky Fried Chicken, Starbucks och allt vad västerländska märkesnamn inom alla de områden heter finns – i original eller kopierat – att få tag på överallt i Kina.

”Gapet mellan fiktionen i partiets retorik (’Kina är ett socialistiskt land’) och verkligheten i vardagslivet växer sig allt större för varje år som går”, skriver Richard McGregor i den för varje Kinaintresserad nödvändiga The Party: The Secret World of China’s Communist Rulers (2010). ”Men”, och det är en blytungt vägande invändning som hela hans bok bygger på, ”partiet måste trots allt försvara den fiktionen eftersom den representerar en politisk status quo.” Tittar man, som McGregor på ett initierat och mycket läsvärt sätt gör, under ytan på dagens kinesiska vardag, så skulle till och med kamrat Vladimir Iljitj Lenin i sin sarkofag – och Mao i sin – nicka instämmande.

Trots alla reformer under de senaste tre decennierna – sedan Deng Xiaoping (1977–92) satt vid maktens roder – har KKP nämligen hela tiden hållit ett fast grepp om statsmakten och haft tre pelare för sin överlevnad: kontroll över partiets medlemmar, den statliga propagandan och folkets befrielsearmé. Kinas armé omfattar 2,3 miljoner män och kvinnor, och till den ska läggas landets beväpnade polis som räknar 800 000 i aktiv tjänst. McGregor citerar en (av väl kända skäl) anonym universitetsprofessor för att understryka sin tes: ”Partiet är som Gud. Han finns överallt. Du kan bara inte se honom.” Själv ser McGregor kommunistpartiets roll i dagens Kina så här: ”Likt ett modernt panoptikon är partiet överallt närvarande i landets politik samtidigt som det kan hålla sig självt osynligt.”

Grundbultskontroll

”På många sätt är Kina i dag friare än det någonsin har varit”, skriver McGregor”, men, eftersom det definitivt finns en inskränkning, under ytan agerar och reagerar partiet över alla viktiga skeenden i landet. Det lägger sig numera mera sällan i vad enskilda medborgare har för sig eller vad de ger uttryck för. Exempelvis uppgår antalet lokala arbetsplatskonflikter i landet årligen till flera hundratusen (enligt den officiella kinesiska tidningen Outlook Weekly uppgick de till hela 280 000 år 2008 för att öka med 30 procent året därpå). Antalet bloggare i Kina uppgår till flera hundra miljoner, som tämligen fritt kan utbyta åsikter. Twitter har också funnits i Kina, men det stängdes av i oktober i år med hänvisning till att det i sig bar frön på ”dolda faror” för den i Kina så viktiga nationella säkerheten. I stället har olika mikrobloggar vuxit fram – weibo är den för dagen mest använda – men för samtliga sådana tjänster har statsmakten inrättat filter som censurerar ”faror” av olika slag. (När det 8 oktober blev känt att Liu Xiaobo tilldelats Nobels fredspris gick de kinesiska bloggarna varma, och i stället för att skriva ut Lius namn använde man sig av homonymer eller förkortningar med latinska tecken.)

Statsmakten i Kina har således råd att ge någorlunda fria tyglar åt en del olika typer av folkliga uttryck så länge de inte hotar statsmaktens grundbultar. Men så fort staten på minsta sätt känner sin existens hotad slår den obönhörligt tillbaka. En som fått känna på det är årets fredspristagare Liu Xiaobo. I december 2009 dömdes han till elva års fängelse för ”anstiftan till revolt mot staten”. Där går gränsen för yttrandefriheten i dagens Kina.