Patriot Games:
En berättelse om OS i Beijing
av Arne Järteliusnyhetsredaktör vid nationalencyklopedin
"One World, One Dream", så lyder den officiella slogan för de 29:e olympiska sommarspelen i Beijing, Kina. Den har kompletterats med mindre officiella men för många hoppfulla versioner som "One World, One Dream, Free Tibet" efter händelserna i Tibet i år, "One World, One Dream, and Universal Human Rights" som initierades av kinesiska förkämpar för mänskliga rättigheter och "Genocide Olympics" med tanke på Kinas djupa inblandning i kriget i Darfur. Vilken berättelse som blir den bestående är en minst lika viktig del av kampen vid Beijing-OS som alla medaljer och nationspoäng.
Valet av slogan är ett tecken av många på det flertal berättelser som cirkulerar i samband med de olympiska spelen i Beijing (8–24 augusti). Den berättelse värdlandet för fram är en historia med två från varandra vitt skilda kapitel: ett inrikespolitiskt med inhemska övertoner och avsett att konsumeras nationellt och ett internationellt där Kina till och över världen vill sprida ett budskap om ett nytt, ett annat Kina. Utöver de berättelserna finns det dels ett antal mothistorier med olika avsändare, dels vill politiska och andra ledare från olika delar av världen kommunicera sina berättelser om Kina med de kinesiska ledarna.
Olympiska spel är sedan länge en i största allmänhet politisk angelägenhet och har i synnerhet blivit så ända sedan Kina tilldelades spelen för sju år sedan. Politiseringen är inget nytt, snarare tvärtom. Ända sedan OS i Berlin 1936 har politiken suttit i framsätet vid olympiska spelen. Mellanösternkonflikten figurerade starkt vid spelen i Melbourne (1956) och München (1972), kalla kriget var temat i Melbourne, Helsingfors (1952), Moskva (1980) och Los Angeles (1984) och arrangörsländernas politiska rehabilitering efter andra världskriget var synnerligen viktiga i Rom (1960), Tokyo (1964) och, till någon del, i München. Nu är det Beijings och Kinas tur att spela ut sina politiska kort.
Drömlika världsspelÖnskan om en värld, en dröm må vara Beijingspelens officiella slogan, men verkligheten ligger nog snarare närmare det kinesiska ordspråk som säger: samma säng, olika drömmar. De drömmar och förhoppningar Kina har med OS på ett internationellt plan är att spelen ska vara framgångsrika, att de ska ske i normala och ordnade former samt att de ska visa upp ett industriellt utvecklat och globaliserat Kina.
Den berättelse i fyra delar som Kina vill att världen ska ta till sig genom olympiska spelen tog egentligen form redan i samband med att landet sökte spelen 2000. Då var det händelserna 1989 på Himmelska fridens torg man ville skjuta så långt i medvetandebakgrunden som bara möjligt var, men minnet hos IOK var fortfarande varmt och Kina gick helt miste om de spel som Sydney med sådan framgång genomförde. I sitt nyårstal 2002 rankade den dåvarande kinesiske presidenten Jiang Zemin vinnandet av OS till Beijing lika högt som att man året innan kommit med i WTO. Nu gällde det att sälja in spelen till världen.
Pro primo är Beijing-OS ett sätt för Kina att presentera sitt land för världen som utvecklat, framgångsrikt och med det ett mäktigt land. För de kinesiska ledarna är Beijing-OS en probersten och ett viktigt skyltfönster för att visa världen att man nu kommit så långt i sin ekonomiska utveckling att man klarar av det enorma projekt som det är att arrangera olympiska spel. Ska en jämförelse med tidigare spel göras ligger Tokyo (1964) och Seoul (1988) bäst till. För det senare landet innebar spelen början på en demokratisk utveckling som man kan hoppas även kan komma att tjäna som ett mönster för dess granne (och en gång kolonisatör) i söder. I alla händelser är Beijing-OS ett "coming out"-party för Kina och dess ledare på olika nivåer. Det prov OS sätter dem på inför världens ögon har de tidigare av alla möjliga skäl inte vågat sig in på.
Pro secundo vill Kina visa världen att man är ett politiskt sett stabilt och ordnat land. Det väckte nyligen stort uppseende när man från officiellt håll angav antalet folkliga protester i landet under 2007 till 86 000. Delat på en befolkning på 1,3 miljarder är det kanske inte så mycket, men att vidkänna blotta förekomsten av protester är ett steg i en ny riktning. Ordning, eller som kineserna säger paluan (rädsla för kaos), är ett mycket viktigt och sekelgammalt element i ett land som varit utsatt för alltfrån inbördeskrig till ett långvarigt kolonialt förtryck från olika håll och anarki. Pro tertio vill Kina med sitt OS för hela världen berätta att man är ett land att respektera internationellt och att man vill delta i det globala samhället på samma villkor och fot som de flesta andra länder. Här har säkert den kinesiska värdarna gluttat i ett olympiskt facit med hållplatser som Rom (1960), Tokyo (1964) och München (1972). Att, som ibland och med olika syften görs, jämföra OS i Beijing med Hitlerspelen i Berlin 1936 är, lindrigt talat, befängt.
Pro quarto vill Kina med sina olympiska spel berätta att hela Kina är att se som ett globaliserat land. Att Beijing och andra kinesiska miljonstäder är att räkna dit är det väl ingen som tvivlar på, men det finns ett omland till städerna och bortom det ett jordbruksland i stora delar av Kina där helt andra förhållanden råder. I samband med de nyligen kraschade WTO-förhandlingarna lät den kinesiske chefsförhandlaren Lu Xiankun undslippa sig att 800 miljoner kinesiska bönder tjänar mindre än två USA-dollar om dagen. Det må vara ett globalt fenomen, men knappast något som de kinesiska ledarna har någon större lust att visa upp för världen.
Inrikes drömmar i stort och småttTrots Kinas lika långa som rika historia är det Kina vi i dag ser en ganska sentida nationell skapelse och det gäller även för de nu förhärskande uppfattningarna om vad som konstituerar Kina som nation. Det skulle föra för långt att gå in på hur Kina skapats som nation och vilka berättelser som väglett den skapelsen – rötterna till den står i alla händelser att finna i den brittiska kolonisationen av landet för 200 år sedan – varför vi nöjer oss med att peka ut en studie att läsa för den som vill fördjupa sig i och kunna ha några uppfattningar i ämnet. Den heter China (2001), är författad av Henrietta Harrison och ingår i en serie som heter "Inventing the Nation" som också presenterat länder som Indien, Italien och Ryska federationen.
Här ska vi i stället nöja oss med att ta en titt på den nationalism (möjligen handlar det även om kulturalism) som finns inbäddad i ett antal av Beijing-OS officiella symboler och slogans. Det är som bekant ofta i detaljen som helheten avslöjas.
Logotypen för OS i Beijing – "Dansande Beijing" – är en mänsklig figur som leder tankarna till en idrottsman samtidigt som den i sig har en stiliserad variant av tecknet jing som i Beijing. Eller liknar den kanske i stället tecknet för wen med referenser till kultur (wenhua)? Kritik fick logotypen i alla händelser när den antogs. Vissa ansåg att den framhöll Beijing på bekostnad av resten av Kina. Andra menade i stället att den var alldeles för lite nationalistiskt.
De lyckliga få som vinner en medalj vid olympiska spelen i Beijing kan på den se den nämnda logon och tillsammans med den de olympiska ringarna i form av jaderingar. Att jade i Kina står för ära, dygd och lycka är inte att se som medaljens baksida.
Spelens maskotar – fuwa, turdocka – är som elementen fem till antalet och i samma färger som de lika många olympiska ringarna. De fem dockorna har följande namn: Beibei, Jingjing, Huanhuan, Yingying och Nini. Läser man ihop deras namn blir det – det ser ut som ett sammanträffande – Beijing huanying ni (Beijing hälsar er välkomna!).
Att olympiska spelen öppnas 08.08 på kvällen den åttonde augusti 2008 med 8 som den skrockfulle kinesens turnummer har väl gått få förbi. Låt spelen börja!
(Artikeln publicerad 2008-08-08)
Patriot games: En berättelse om OS i Beijing
http://www.ne.se/rep/patriot-games-en-berättelse-om-os-i-beijing
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
