Magnus Zetterholm, docent i Nya Testamentets exegetik
I Lena Einhorns bok Vad hände på vägen till Damaskus?: På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret (2006) presenteras den djärva hypotesen att Jesus och aposteln Paulus i verkligheten var samma person.
I sin bok tänker sig Einhorn nämligen att Jesus överlevde korsfästelsen genom en avancerad räddningsplan iscensatt av lärjungarna. Det är förvisso ett spännande brott mot tidigare uppfattningar i frågan, men...
 |
|
Paulus omvändelse på vägen till Damaskus. |
|
Gustav Doré/Mary Evans/IBL |
Spännande tanke
Om Jesus överlevde sin egen avrättning blir förstås frågan om vad som hände med honom därefter än mer brännande. Einhorn tänker sig att Jesus ”uppstod” som aposteln Paulus på vägen till Damaskus. Även om tanken är spännande måste man nog konstatera att Einhorns hypotes inte har mycket som talar för sig.
Hos Paulus är nämligen det centrala temat just Jesu död och uppståndelse. Att Israels Messias verkligen dog på korset var dessutom en besvärande omständighet för den tidiga Jesusrörelsen, eftersom samtida judiska föreställningar knappast förutsatte att Messias skulle lida och dö. Jesu död på korset är alltså en omständighet som teologiskt måste bearbetas, och i denna process är Paulus djupt involverad.
Om Paulus inte trodde att Jesus verkligen dött på korset – vilket han svårligen kan ha gjort om han själv var Jesus – blir hans teologi i stora drag svår att förstå. Einhorns teori skapar därför långt fler problem än den löser.
Reformationens bärande tes
Även om Einhorns tolkning nog måste avfärdas lider Paulusforskningen knappast brist på kontroversiella nytolkningar. En av de mer spännande trenderna inom Paulusforskningen rör, inte så mycket Paulus relation till Jesus som hans förhållande till judendomen.
Den bild som tidigare nästan totalt dominerat forskningen förutsatte en närmast absolut motsättning mellan Paulus och judendomen, vilket på ett sätt inte är så konstigt eftersom Paulus brev verkligen innehåller en skarp kritik av den judiska lagen. Men all tolkning är förstås beroende av de specifika utgångspunkter som tolkaren utgår från. När det gäller synen på Paulus och judendomen är det svårt att bortse från inflytandet från den antijudiska tradition som funnits inom den kristna kyrkan allt sedan dess tillblivelse.
Det var således inte i ett idéhistorisk vakuum som Luther formulerade reformationens bärande tes om rättfärdiggörelse genom tro, utan han anknöt till en redan etablerad antijudisk idétradition. Men reformationen lade också grunden till en mer genomgripande kritik av judendomen. Genom Luthers betoning av nåden, som egentligen var riktad mot den medeltida kyrkans försoningssystem, skapades en oöverbryggbar klyfta mellan judendom och kristendom. Det normala judiska sättet att relatera till Gud – genom den judiska lagen – blev i Luthers teologiska konstruktion typexemplet på människans avfall från Gud. Luther menade dessutom att hans insikter i försoningens väsen vilade på en korrekt historisk förståelse av Paulus, vilket ytterligare befäste bilden av aposteln som bröt med judendomen.
Under upplysningstiden kom det teologiskt motiverade motsatsförhållandet mellan Paulus och judendomen att utgöra grunden för den framväxande protestantiska bibelvetenskapen, och inom den nytestamentliga forskningstraditionen skapades ett vetenskapligt paradigm som till stora delar vilade på en rent normativ teologisk grund. Det sena 1800-talets begynnande forskning om den antika judendomen bekräftade bilden av judendomen som legalistisk, glädjefattig och hycklande, och föreställningen om Paulus som befriaren av kristendomen från det judiska arvet vidarefördes effektivt av lutherska bibelforskare. I mitten av 1900-talet var det få forskare och teologer som ifrågasatte den etablerade sanningen om motsatsförhållandet mellan Paulus och judendomen.
Paulus i ett nytt ljus
Det som öppnade vägen för ett nytt perspektiv på Paulus var en bok av den amerikanske forskaren E.P. Sanders: Paul and Palestinian Judaism (1977). Sanders hade lagt märke till att nästan alla forskare hade jämfört Paulus med den mörka bild av judendomen som formulerats i slutet av 1800-talet. Med få undantag hade forskarna försummat att själva konsultera de judiska källorna. I stället vidareförde de en uppfattning som stämde perfekt med kyrkans teologi.
När Sanders läste de judiska texterna fann han emellertid inget av det som man tidigare ansett utgöra judendomens väsen – strikt legalism och förtjänsttänkande. Däremot fann han en levande och dynamisk religion som karakteriserades av förlåtelse, försoning och tron på en närvarande gud som ingått ett evigt förbund med sitt folk.
Under 1980-talet började därför alltfler forskare att ställa frågan varför Paulus skulle ha underkänt den judiska lagen. Sanders hade dragit slutsatsen att Paulus i och för sig inte tyckte det var något fel på judendomen, men att han trodde att Gud menade att människan skulle räddas på ett annat sätt – genom tron på Kristus.
Det nya perspektivet på Paulus
Andra forskare började dock fundera över långt radikalare lösningar. Ett gemensamt drag bland dem som företräder det som kommit att kallas ”det nya perspektivet på Paulus” är att han inte alls behandlar Jesustroende judars förhållande till lagen, utan bara Jesustroende icke-judars. Antika källor vittnar nämligen om att en del icke-judar lade sig till med judiska seder och bruk, och det är också möjligt att de uppmanades därtill av judar som menade att också icke-juden kunde dra nytta av att följa den judiska lagen. Samtidigt tycks det ha funnits judar som kraftigt motsatte sig icke-judisk inblandning i lagen, eftersom de menade att den utgjorde Guds speciella gåva till det judiska folket. Mot denna bakgrund, och med tanke på att Paulus menade sig ha ett särskilt uppdrag till icke-judar, är det sannolikt att Paulus kritik av lagen syftade till att komma till rätta med det som han menade vara en missuppfattning bland Jesustroende icke-judar: tron att också icke-juden kan bli rättfärdig inför Israels Gud genom lagen.
Den nya synen på Paulus ger en mer nyanserad bild av apostelns förhållande till den samtida judendomen, och den är dessutom djupt förankrad i det första århundradets religiösa pluralism. Samtidigt innebär en alltigenom judisk Paulus en utmaning för den kristna kyrkan, och det teologiska motståndet mot detta nya perspektiv har sannolikt sin yttersta grund i den nedärvda antijudiska idétradition som förts vidare genom kyrkans historia.
Detta aktualiserar också förhållandet mellan normativ teologi och sekulär religionsvetenskap. Den traditionella synen på Paulus bygger i första hand på en teologisk förståelse av aposteln, och de konsekvenser som sammanblandningen av teologi och historisk vetenskap fått för det judiska folket borde mana till större eftertanke när det gäller olika ideologiers påverkan på den vetenskapliga forskningen.
(Artikeln publicerad 2007-05-30)
Paulus: Vad som egentligen hände på vägen till Damaskus
http://www.ne.se/rep/paulus-vad-som-egentligen-hände-på-vägen-till-damaskus
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
