Pionjär och outsider

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Verk av GAN – Gösta Adrian-Nilsson – ställs ut på Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm fram till slutet av maj. Därefter kommer utställningen att i sommar visas på Malmö Konstmuseum och i höst på Norrköpings Konstmuseum. Vänner av svensk modernism i allmänhet och GAN i synnerhet är bara att gratulera.

Den nu aktuella GAN-utställningen omfattar ett representativt urval om 125 verk, som täcker olika faser – symbolism, futurism, kubism, plangeometriskt måleri – i Gösta Adrian-Nilssons (1884–1965) karriär från 1907 till 1936. Utställningen är gjord med konsthistorikern, tidigare chefen för Skissernas museum och den främsta kännaren av GAN:s måleri Jan Torsten Ahlstrand som gästcurator. Han medverkade även i den GAN-utställning som Mjellby Konstgård arrangerade 2002, liksom vid den näst största GAN-utställningen någonsin, den på Liljevalchs konsthall 1984, vilken tillkom i samband med att det då gått 100 år sedan GAN föddes. Den numerärt största utställningen hade GAN själv under sin livstid, då han ställde ut hela 416 nummer på Liljevalchs 1958.

Gösta Adrian-Nilssons "Lyftkranens dynamik" (1918).

LARS WESTRUP ©GÖSTA ADRIAN-NILSSON/BUS 2011

GAN-kännare

Att NE:s utsände träffar Jan Torsten Ahlstrand i Lund för att få höra mer om GAN är självklart i sammanhanget. Det var här GAN föddes – hans födelsehem låg på Trädgårdsgatan 11 i det som då var stadsdelen Nöden, och där finns sedan 1985 en minnesskylt över honom uppsatt – och det var främst här han bodde fram till dess att han flyttade till Berlin 1913. Det är också i Lund, närmare bestämt på Kulturen, som den numerärt största samlingen av GAN:s verk numera finns.

– Det är Göran Söderlund, andreman på Waldemarsudde, som står för den nu aktuella GAN-utställningen. Under drygt ett års tid har vi stött och blött vad som ska vara med i utställningen. Vi har också gjort en del resor tillsammans för att titta på olika verk av GAN och för att förbereda vilka verk vi ville låna in till utställningen. Vår inriktning när det gällde urvalet var att göra en väl sovrad retrospektiv med målningen Döden på eftermiddagen från 1936 som slutpunkt. Att utställningen slutar just där beror på att vi helt enkelt inte fick rum med fler verk på Waldemarsudde. Det finns ytterligare några fina verk som vi gärna hade velat ha med, men det fanns inte plats för alla i Prinsens galleri.

I perioder har Jan Torsten Ahlstrand studerat och forskat om GAN sedan snart 30 år. Det har lett till flera längre studier om GAN, och i samband med den aktuella utställningen på Waldemarsudde ger han ut monografin GAN: Modernistpionjär och outsider. Och han verkar ha fler saker på gång om honom.

– Jag får ibland frågan om hur omfattande GAN:s produktion var. Mitt svar är att jag helt enkelt inte vet. Anledningen är att GAN var så oerhört produktiv att det är omöjligt att överblicka hela hans produktion. Ett drömprojekt jag går och bär på är att ge ut en resonerande katalog om alla hans oljemålningar. Det skulle vara möjligt att göra. Men hur många oljemålningar det skulle vara frågan om kan jag i dag inte säga.

GAN-intresse

Målningar av GAN har jag väl som så där lagom konstintresserad sett till och från, men med den nu aktuella utställningen på Waldemarsudde är det första gången jag ser honom i helfigur. Vad jag tycker? Det är kubisten och futuristen GAN som drar till sig mitt intresse, och bland de bilderna är det framför allt ett antal stadsbilder – med motiv från Stockholm, Halmstad, Göteborg – med Syntes av en stad (1915) som den i mitt tycke allra mest intressanta. Staden det där handlar om är GAN:s hemstad Lund. En bättre sammanfattning och samtidigt definition av just syntes är svår att uppbringa. GAN:s båda självporträtt – båda från 1907/08 – med den veka drygt 20-årige konstnären och poeten som där skildras är också spännande att ha på näthinnan för att få ett ansikte till de verk som visas.

Det som får mig att undra i samband med utställningen är dess titel: ”modernistpionjär och outsider”. Pionjären GAN, som tämligen ensam bland svenska konstnärer skaffade sin konstbildning i Tyskland i stället för i Frankrike och kom hem som modernist, kan jag förstå. Men outsidern? Hur blev han det? Hur avspeglas det i hans bilder? I sin dagbok skrev han 1917: ”Men jag är en förbannad. En outsider.” GAN:s homosexualitet är en förklaring. Den var ett stort existentiellt problem för honom i en tid när homosexualitet var lika tabu som den var förbjuden i lag. Men hur långt räcker den förklaringen? Hur väcktes Jan Torsten Ahlstrands intresse för GAN.

– Det väcktes av min pappas välsorterade konstbibliotek där hemma i Borås på 1950-talet. Pappa var präst, tillika konstkritiker, och genom hans vänskap med Halmstadgruppen, som GAN tjänade som mentor för, kom jag så småningom i kontakt med GAN:s konst. Det skedde bland annat genom Nils Lindgrens bok från 1949 om honom. De här kunskaperna hade jag sedan med mig när jag kom till Lund för att studera konsthistoria i slutet av 1950-talet. Med tiden skrev jag en licentiatavhandling om Halmstadgruppen och så småningom ledde det intresset vidare till GAN. Jag lärde känna alla sex medlemmarna av Halmstadgruppen på 60-talet, och de talade alla mycket om GAN:s betydelse för gruppen.

Vad var det som gjorde att du blev så intresserad av GAN?

– Han var ju en pionjär för modernismen i Sverige med allt vad det innebar. Mitt primära intresse är modernismen i sin helhet, och GAN är en både spännande och unik representant för den i Sverige. Det jag ser som speciellt med GAN är framför allt två saker. Det ena är att han, efter hemkomsten till Lund från Berlin 1914, skapade sin egen syntes av de olika ismer som han lärt känna i Tyskland. Vad GAN målade var mycket mer expressivt och färgstarkt än vad exempelvis Matisses elever i Paris visade prov på. Det andra är hans homoerotiska läggning, som spelat en avgörande roll i hans konstnärskap och som gav så starka impulser till det han målade, framför allt alla hans målningar av tuffa sjömän och idrottsmän.

Varför ska man se GAN i dag?

– Som konsthistoriker vill jag när det gäller GAN:s konst framför allt framhålla det konstnärliga, som jag tror gör ett starkt intryck även i vår bildrika tid. Han står för ett kalejdoskopiskt färgsprakande och variationsrikt måleri som saknar motsvarighet även inom den kontinentala modernismen på 1910- och 20-talen. Det kanske allra märkligaste med GAN är att han i ett modernistiskt bildspråk skapade ett kamouflerat uttryck för sin homosexualitet, som på den tiden var förbjuden. Det är kanske särskilt detta som gör honom till en unik konstnär inom den tidiga europeiska modernismen.