Piraten:
I tal och skrift
av Anders Franck
journalist och litteraturvetare
Det tog sin tid. Men nu är den skriven. Drygt sjuttio år efter det att Fritiof Nilsson Piraten debuterade och drygt trettio efter det att han på sitt yttersta, som han själv summerade det, övergav sin vana att skjuta allt till morgondagen, bättrades och verkligen dog, publiceras den första doktorsavhandlingen om honom och hans diktkonst.
I omvänd ordning, bör dock tilläggas. Det är inte så mycket Piratens liv som hans litterära produktion som intresserat avhandlingsförfattaren Magnus Öhrn till den historiska undersökningen. Och egentligen inte så mycket det litterära som det icke-litterära i hans litterära produktion, närmare bestämt de spår som där låter sig urskiljas av Piratens förflutna som muntlig berättare.
 |
| |
Ordflykt och stentecken
Det var ju som muntlig berättare Nils Adam Fritiof Nilsson började sin diktarbana enligt somliga redan som skolpojke i Ystad, enligt andra under studentåren i Lund. Det var också som sådan han hedrades med eller möjligen tog sig sitt exotiska artistnamn. Och som sådan han länge var känd: Piraten, den muntre men något grovkornige sagoförtäljaren som i glada, ofta mycket glada, och beundrande vänners lag på Håkansons konditori eller i Grands bakficka, så småningom i grogghörnan på sin advokatbyrå i Tranås drog vilda men omsorgsfullt komponerade Münchhausenhistorier från Karibiska havet och Färs härad.
Det var en roll som han med framgång i bortåt ett par decennier spelade: från mitten av 1910-talet då han, precis som förebilden till en av hans mer imposanta romanfigurer, hunnit bli en berömd juris studerande i den södra av landets två universitetsstäder och fram till 1932, då han med Bombi Bitt och jag fick sitt genombrott och bestämde sig för att bli författare.
Och det visade sig som bekant att Piraten hade även det skrivna ordet i sin makt. Får man tro Magnus Öhrn var den makten dock inte oinskränkt. I sin avhandling, Talat glöms men skrivet göms (2005), granskar han ambitiöst och sakkunnigt Piratens författarskap med utgångspunkt i dess nära samröre med ett muntligt berättande. Hans intention är att klargöra både av vilken art detta samröre är och vilka konsekvenser det vad form och struktur beträffar medfört och inte medfört.
(Avhandlingstiteln är som synes en parafras på den latinska devisen verba volant, scripta manent, orden flyger bort, men det skrivna består. Men den är också ett citat eller rättare sagt två. Talat glöms men skrivet göms. Det är det argument på vilket Bombi Bitt stöder sig när han i Bombi Bitt och Nick Carter uppmanar Eli att anteckna budskapet på den mystiska lappen i träbenet från Franskans kista. Och det är vad Piraten i en av sina dagboksnoteringar meddelar att hans granne i Kivik, kapten M., brukade säga.)
Estradör och skribent
Enligt Magnus Öhrn inte bara var Piraten ursprungligen en muntlig berättare. Han förblev det innerst inne. Och det märks i hans texter, menar Öhrn, närmare bestämt på den ambivalens man kan skönja hos berättaren i hans texter. Det är en berättare som i Öhrns ögon vacklar mellan två positioner: skribentens och estradörens. Och här kan man, vilket annars i alla litteraturvetenskapliga läror räknas till de metodiska dödssynderna, betrakta berättaren som identisk med författaren. Författaren, Piraten, som slits mellan det tryckta ord som blivit hans uttrycksmedel och det talade ord som en gång var det. Öhrn beskriver det som att han delvis söker fortsätta sin muntliga berättargärning samtidigt som han skapar ett litterärt skriftspråkligt konstverk. (Man erinrar sig i sammanhanget att Piraten gärna presenterade sig som raconteur det franska ordet för berättare i lite vidare bemärkelse. )
Med Piratens muntliga berättargärning avser Öhrn framför allt hans framträdanden inför den akademiska bohemen på krogar och kaféer i studietidens Lund. Det var på de arenorna, med den publiken som hov, som han firade sina första mer betydande oratoriska triumfer. Till hemligheterna bakom dem hörde, enligt Öhrn, förutom Piratens personliga kvalifikationer fabuleringsförmågan och karisman den starka gemenskap i vilken han och hans auditorium var inneslutna. En gemenskap som var stundens och stämningens men, påpekar Öhrn med tidsenligt eftertryck, också könets.
När Piraten berättade var det, konstaterar Öhrn, för män. Män, grupperade i mer eller mindre exklusiva sammanslutningar men alla från hans egen krets. Bröderna, för att låna ett numera något antikverat kollektiv av en annan av epokens och stadens kulturella förgrundsgestalter, Frank Heller. Öhrn använder den inte fullt så romantiska beteckningen homo-socialt nätverk.
Det var herrar som, antyder Öhrn, visste vad de ville höra och som väntade sig att Piraten skulle säga dem det. Och de behövde aldrig bli besvikna. Piraten gav dem precis vad de önskade. Han talade med bröderna på bröders vis. Han anpassade sig helt enkelt efter dem, sammanfattar Öhrn som betraktar den följsamheten som en del av hans begåvning. För att förklara hur den manifesteras myntar Öhrn en särskild term. Det Piraten med sina berättartekniska konststycken vid stamborden i Lund visade att han behärskade var broderskapsdiskursen.
Muntligt och skriftligt
Broderskapsdiskursen tycker sig Öhrn ibland ana också i Piratens prosa. Det är som om han där emellanåt på nytt slår an tonen i den som om han vore ute efter att etablera kontakt med inte sina läsare utan med de forna åhörarna i de lundensiska kotterierna. Allt för att återskapa en frånvarande, muntlig berättarkontext något som dock ofta leder till stilistisk konflikt. En strid mellan det talade och det skrivna. De exempel Öhrn funnit på sådana rekonstruktionsförsök är många och i flertalet fall ganska träffande. Så långt förefaller hans iakttagelser på det hela taget trovärdiga.
Något mindre övertygande är hans redovisning av de dolda budskap som han här och där anser sig ertappa Piraten med att framföra. Det kan röra sig om den symboliska informationen i skildringen av cigarrök som tätnar kring manschauvinistiska kroggäster, de hemliga signalerna i omnämnandena av vackra kvinnor eller den underliggande meningen i bokstavskombinationen öl i substantivet mjölk. Här går Öhrn i sin hermeneutiska upptäckariver en aning för långt.
Som än mer oförskräckt framstår han i den analys som han i sitt sista avhandlingskapitel gör av Bock i örtagård. Den mynnar ut i slutsatsen att berättelsen om den gudlöse analfabeten som under en blöt kväll på Hotell Horn i Malmö slår vad om att han ska bli kyrkvärd i Tosterup, och som sedan också blir det, i själva verket är en allegori över den kamp mellan muntligt och skriftligt som Öhrn just har refererat. Det skulle Piraten vetat.
(Artikeln publicerad 2006-08-24)
Extern länk: Piratensällskapet
Piraten: I tal och skrift
http://www.ne.se/rep/piraten-i-tal-och-skrift
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
