Michael Nyhaga, författare och journalist
En ensam man på ett café ser ut genom fönstret. Det regnar och dropparna trillar längs rutan. Han trummar med fingrarna mot bordet och tiden förflyttar sig oändligt långsamt. Han är uttråkad. Till döds. Det är en scen som alla känner igen — åtminstone från den vita duken.
I ett ambitiöst försök att skriva en filosofi för ledan har den norske filosofen Lars Fr.H. Svendsen skrivit boken ”Långtråkighetens filosofi”. Den kom till för att han hade tråkigt, men resultatet är knappast trist. ”Långtråkighetens filosofi” blev snabbt en försäljningssuccé i sitt hemland och den kommer nu i pocket på svenska. Svendsen skriver bra och underhåller läsaren på ett sätt som är få filosofer förunnat. De filosofiska fackuttrycken är få och språket enkelt. Det är en bok som man långt ifrån behöver vara fackfilosof för att ta till sig.
 |
|
Hur kul tror ni att vi har det? |
|
JON FEINGERSH/CORBIS/SCANPIX |
Filosofitrendigt
”Långtråkighetens filosofi” består av fyra delar. I den första beskriver författaren långtråkighetens problem. I del två ger han fallbeskrivningar av tråkighet från filosofi, konst, film och litteratur. I bokens tredje del diskuteras ledan, varat och jaget med utgångspunkt i Martin Heideggers filosofi. Den sista och avslutande delen handlar om tråkighetens moral. Slutresultatet är en omfattande exposé över ledan ur en mängd olika perspektiv: filosofiska, historiska, litterära, psykologiska, moraliska och sociologiska.
”Långtråkighetens filosofi” speglar en tendens i fackfilosofin. Den hämtar åter en gång förlorad mark och den växer sig i omfång. I det gamla Grekland var filosofin en supervetenskap som omfattade det mesta från naturvetenskap till dramaturgi och teologi. Långsamt (sic) frigjorde sig specialvetenskaperna – först ut var naturvetenskapen och matematiken – sedan stod alla de andra i tur. Processen fortsatte in i 1900-talet när ämnen som kognitionsvetenskap och vetenskapsteori blev självständiga.
Avknoppningarna ledde till att det till slut i stort sett enbart fanns kvar moral-, kunskaps- och språkfilosofi vid de nordiska filosofiinstitutionerna. Men nu angriper filosoferna åter litteraturen, samhället och politiken. För att inte tala om ett vardagsfenomen som långtråkighet.
Litteraturförteckningen till ”Långtråkighetens filosofi” ger syn för den sägen. Den omfattar över två hundra titlar, varav många diktverk, romaner och pjäser. Svendsen undersöker långtråkigheten med hjälp av Becketts dramer, Andy Warhols konst, filmer som David Cronenbergs ”Crash” och mängder med poplåtar.
Modern leda
Slutklämmen i boken visar tydligt varför långtråkighet är ett ämne för filosofer: ”Tråkigheten måste accepteras som ett ofrånkomligt faktum, som livets egen tyngdkraft. Det är ingen storartad lösning, men tråkighetens problem har ingen lösning.” Således: Eftersom filosofin handlar om de eviga frågorna blir ledan ett filosofiskt problem. Långtråkigheten är ett tillstånd som inte kan lösas med experiment, teknik eller vetenskapliga undersökningar. Svendsen rekommenderar i stället att vi accepterar tristessen utan att maniskt bekämpa den med konsumtion, underhållning, sex och droger.
En grundläggande tes i ”Långtråkighetens filosofi” är att ledan är ett modernt fenomen. Människan har säkert haft tråkigt förr, medger Svendsen, men den existentiella långtråkigheten, den som beror på att man inte ser en mening med sitt liv, började ta fart under romantiken. Under romantiken föddes enligt Svendsen individualismen och upptagenheten av det egna jaget. Romantikerns självupptagenhet är gränslös och hon vadar omkring i ett överflöd av självreflektion. Och vad sker när ens ego översvämmar världen? ”När allting är underlagt ett överordnat subjekts välde, blir allting identiskt ? och fruktansvärt tråkigt.”
Bret Easton Ellis skildring av identitetslöshet, våld och yta i boken ”American Psycho” (1991) blir ett slags modern skräckromantik som beskriver tidsandan. Bokens framgångsrike och välklädde huvudperson Patrick Batesons excesser i mord och mode betraktar Lars Fr. H. Svendsen som den nutida västerlänningens identitetslöshet och meningsbrist utdragen till sin spets. Han menar att det enbart är vår förmåga att erkänna gränser för oss själva som skiljer oss från den uttråkade och psykopatiske mördaren i ”American Psycho”. ”Jag tror inte att det går att ge några fullkomligt övertygande, principiella skäl för att hålla fast vid sådana gränser”, skriver han, ”men vi kan ge en pragmatisk motivering: Alternativet är värre.”
Tråkig tidsbrist
Moderna människor är kringflackande subjekt som inte når utanför sig själva och ständigt driver runt i jakt på något meningsfullt. Inte undra på att vi blir uttråkade! Men förströelsen, möjligheten att slå ihjäl tiden finns, hävdar Svendsen. Och den ägnar vi oss helhjärtat åt genom att se på teve, festa, använda droger och lyssna på musik. Tillvaron har blivit ”ett cocktailparty som vi alla är inbjudna till”. Det märks att det är en välmående västerlänning ligger bakom den analysen. Lars Fr. H. Svendsen hävdar att han aldrig haft ångest och hans studenter säger sig inte heller haft det. Däremot har de ofta tråkigt.
Men de flesta vuxna i vårt samhälle sitter inte uttråkade framför tevespelet som ungdomarna på omslaget till ”Långtråkighetens filosofi”. I stället kastar de i sig frukosten på morgonen, rusar i väg med barnen till dagis och är tvingade att ta med sig jobb hem. Den ordinarie lönen räcker inte till räkningarna, de måste arbeta mer än de vill samtidigt som den information de förväntas ta in och behandla bara ökar.
Stress och utbrändhet är växande folkhälsoproblem, och tidsbristen kryper ner i åldrarna med ökade studiekrav i grundskolan och gymnasiet. Frågan är nog snarast hur många av oss som ens har tid att bli uttråkade. Ändå är det lätt att känna igen sig i tillståndet. Alla har haft tråkigt, men kanske inte lika ofta som Lars Fr.H. Svendsen och hans studenter.
Våld och meningsbrist
Det samband som ”Långtråkighetens filosofi” ser mellan självupptagenhet, meningsbrist, uttråkning, utsvävning och upptagenhet av yta i stället för djup är en känslig punkt i vårt samhälle. Vi bombas med reklam och jagar efter ett självförverkligande som vi inte förstår. Vi förfasas över drogmissbruket och det tilltagande våldet. För att mätta hungern efter mening försöker vi konsumera oss glada och fylla våra sinnen med medieunderhållning. ”När allt kommer omkring finns det knappast något annat skäl till att se på TV flera timmar varje kväll än att man vill göra sig av med tid som är överflödig eller obehaglig”, konstaterar Svendsen.
Våldet och bristen på mening är ämnen som jag antar att Svendsen utvecklat i sin senaste bok, ”Ondskans filosofi”, nyligen utkommen på svenska.
Det är en pessimistisk syn som Svendsen i sin bok ger på en tid där långtråkighet är ett av de stora problemen. Men det är ingen historia om förfall. ”Jag tror inte att det går att jämföra olika historiska epoker och kalla dem för bättre eller sämre än andra”, skriver Svendsen.
Vi lever helt enkelt i en tråkig tid. Eller?
(Artikeln publicerad 2005-09-27)
Pocketfilosofi: Skittråkigt!
http://www.ne.se/rep/pocketfilosofi-skittråkigt
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
