Gunnar Ekelöf 100 år
av Staffan Bergstendocent i litteraturhistoria
En outsider i svensk 1900-talslitteratur – så kan man karakterisera Gunnar Ekelöf med ett epitet han gärna använde om sig själv.
Med lika rätt kan man kalla Gunnar Ekelöf för en centralgestalt i 1900-talets svenska litteratur, och det i kraft av hans konstnärliga storhet, rikedomen på arter och former i hans skapande och genom det inflytande han utövat både på samtida och senare lyriker.
OutsiderDen stora utgåvan av hans Skrifter från början av 1990-talet omfattar åtta rejäla volymer och rymmer utöver poesin även flera samlingar med essäer samt diverse uppsatser och artiklar. Även rent kronologiskt intar hans verk en central plats i förra århundradet, från debuten 1932 till den sena blomstringen åren före hans död 1968. Särskild anledning att hylla honom denna höst utgör hans födelsedatum den 15 september 1907. Man kan inte tänka sig en mer vital och angelägen hundraåring. 
svenskt pressfoto/scanpix Gunnar Ekelöf
Som outsider vägrar han dock att vila lugnt i vårt nationella kulturarvs centrum. Vad var det då han valde att ställa sig utanför? Listan kan göras lång och omfattar just sådant som brukar kallas centrala värden, som respekt för överhet och social välfärd. "Till de folkhemske" kallar han en dikt med ett av honom präglat ord, och den riktar sig ironiskt till "den offentliga inskränktheten, legaliserad, toppsvensk, socialbürokratisk... kyrklig, andligt beredskapsmässig etc." Dikten ingår i 1945 års samling Non serviam vars titeldikt börjar "Jag är en främling i detta land". De latinska orden betyder "Jag må (eller vill) inte tjäna" och anförs ibland som den fallne ärkeängeln Satans valspråk. Ekelöf vände sig inte bara i förakt mot sitt hemlands enligt hans mening inskränkta socialdemokratiska folkhemsideologi utan ställde sig på djävulens sida gentemot kristendom och kyrka. "Jag har svarta vingar till mitt vita bröst", heter det i en sen djävulsdikt, "det beror på att Han däruppe startade en fabrik/med usla löner. Att jag blev utsparkad / bostadslös, betyder inte att jag förlorat min makt. / Jag är mäktigare än den slöa, slappa, goda."
UpprorsmakareAtt Ekelöf samtidigt kunde vara en outsider och en centralgestalt förklaras av den litterära strömning han på sitt egensinniga vis tillhörde. Från sin första till sin sista dikt är Ekelöf modernist i någon av denna terms många betydelser, och som varje sann modernist är han en upprorsmakare som ställer sig utanför det etablerade samhället och de traditionella poetiska normerna. Under olika skeden av sitt liv var han surrealist, dadaist, konkretist, minimalist med mera utan att någonsin försvära sig till en speciell skola. Dessutom vände han ibland sitt uppror mot modernismen själv och hyllade den antika kulturen och det klassicistiska 1700-talet.Debuten i bokform 1932 var som en "fanfar" – just så heter en av dikterna:skär upp magen skär upp magen och tänk inte på morgondagenskär upp magen det är din egen invärtes sorglighet som går åt helvetelåt altaret bli vattenklosett låt pekfingret mjuknaallting att glömma och ingenting att minnas i drömmen mellan detta liv och nästaskär upp magen idag är vi glada som sjungande ljus och klingande glasskär upp magen och prisa gud för 30 dagar kvar i detta helveteskär upp magen skär upp magen och tänk inte på morgondagen
Liksom hela sent på jorden – som debutsamlingen heter – stavar Ekelöf här med enbart små bokstäver – av demokratiska skäl påstod han ironiskt. Radernas centrering är ett grafiskt grepp han gärna prövar för att ge fast struktur åt en annars splittrad text. Men vad motiverar den desperata maningen att begå harakiri? Själv kallade han hela samlingen en "självmordsbok", och tillvarons nollpunkt utgör ett genom hela författarskapet återkommande stämningsläge.
FrämlingExistentiellt och socialt utanförskap betyder ändå inte total alienation. "Jag är en främling i detta land" börjar som nämnt en dikt, och den fortsätter: "men detta land är ingen främling i mig". Som landskap och natur lever Sverige i Ekelöfs diktning, under 30-talet i nostalgiskt romantisk anda. Solnedgången t.ex. är ett tema som varieras flera gånger på både vers och prosa. Senare blir tonen kärvare men närheten till naturen lika påtaglig. Sensommaren utnämner han till sin speciella årstid, och så här inleder han samlingen Om hösten (1951):Jag tror inte på ett liv efter dettaJag tror på detta livOch nu, när saven slutat stiga och jag har hunnittill sensommaren, min årstid, minns jaghur ångestfullt jag förr tyckte syrsornas filande,tycker så inte längre.
Det är redan skumtoch åkervägens smala rödskiftande bandförsvinner in i dungar, löper ut ur dungar:Om varje vägkrök ett mysteriumav färgernas och ljusets egenlivDet är skönt att gåEn gammal gärdsgård är också medDet är den stund då stenarna tänker som bästDet är den stund då denna stora varelseandas och doftar...
Den "stora varelsen" är förstås hela naturen, i romanisk anda uppfattad som besjälad. Försjunkenheten i landskapet djupnar ibland till meditativ mystik som i dikterna "Eufori" och "Absentia animi". Ända sedan studietiden hämtade han inspiration ur orientalisk mystik, särskilt sufismen, medan han som vi sett vände den kristna traditionen ryggen.
RadikalGunnar Ekelöfs bana som poet kännetecknas av flera tvära kast. Den djärvt modernistiska debuten följdes av ett närmast romantiskt skede från vilket han uttryckligen tog avstånd i och med samlingen Färjesång (1941). När han fyra år efter Om hösten återkom med Strountes (1955) var tonen återigen en annan. Den och de närmast följande samlingarna består till stora delar av vad han med en från Almqvist lånad term kallar "poesi i sak". Där samsas t.ex. fabeln om lammkotletten som inte vill bli uppäten med mystikerns maning: "Var stilla, var tyst och vänta / Gör dig alldeles tom och stilla". Från Almqvist hämtade han också titeln Strountes, vilket är en fransyskt spexartad stavning av det hederliga svenska ordet strunt. Ytterligare en gång visade sig Ekelöf mäktig en radikal förnyelse. Redan dödligt sjuk i cancer drabbades han 1965 av en väldig våg av inspiration och skrev som i ett rus början till den trilogi som kom att kröna hans livsverk. Huvudpersonen är den fritt uppfunne fursten av Emgion, men annars är mycket av stoffet hämtat från bysantinsk krönika och legend. Fursten tillfångatas av sina fiender, torteras och bländas och vandrar sedan hemlös omkring som ett koncentrat av lidande mänsklighet. Ett i det tidigare författarskapet ofta intonerat tema ljuder här fulltonigt: bekännelsen till Jungfrun, till den antika världens Stora moder och, mer överraskande, till den ortodoxa kyrkans ikon – Maria – i samtliga fall uttryck för den faktiska modersförlust som präglade han uppväxt men därutöver och långt mer den självuppgivande intighetens positiva motpol.Ständigt närvarande är också döden. I en av de sena dikterna möter han den med dessa ord:Se vad som återstår digav Själ. Ande.Du kan räkna dagarna och årenKanske fyra kanske fem –Vad är det för tid?Och du skall infinna digpå PlatsenpunktligtDär möter ingenhur än soluret vänder sin linje
Ingen har fött dig, ingenDetta möte stämde du när du födde dig självDå var också Ingen född avdin Skugga.
Länk till notis på NE.se: Gunnar Ekelöfsällskapet
(Artikeln publicerad 2007-09-14)
Poet: Gunnar Ekelöf 100 år
http://www.ne.se/rep/poet-gunnar-ekelöf-100-år
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
