Lars Collin
2008 skulle kunna karakteriseras som återkomsternas år. De fyra siffrorna födde också företeelsen Spotify – ännu ett sätt att bruka musik allt längre bort från den fysiska CD-skivan.
Om musikstilarna och de stora trenderna inte sände ut tydliga signaler, utan fortsatte spreta även under 2008, var det betydligt lättare att leta sig fram till några av årets modeord: leverera och kommunicera. När dessa luddiga termer väl hade sipprat ut ur styrelserummen applicerades de plötsligt lika flitigt på toppidrottsmäns prestationer som på fallande finansbolag.
Förhoppningar och löften – begreppen leverera och kommunicera går förstås lika bra att applicera på musiken. För när osäkerhet och rädsla för långsiktiga beslut tycks styra samhällsklimatet verkar även musiken följa samma säkra mall. Så visst ”levererades” många förväntade och trygga toner från banden vi alla känner från förr. Och många av dem som för första gången slog sig in där högt uppe på toppen valde att göra det i genrer som redan firat framgångar. Årets mest omtalade debutalbum från nästintill ihjälkramade brittiska Glasvegas och amerikanska Fleet Foxes var bara två exempel.
Kvartetten från Glasgow erövrade helt självklart platsen som självutnämnt rockband med patos. I sina bästa stunder är Glasvegas med sina tunga riff och angelägna fraser naturliga arvtagare till både The Clash och Manic Street Preachers. Kvintetten Fleet Foxes från Seattle lutade sig å sin sida tryggt mot sin uppdaterade men robusta timmerstuga från 1960-talet, byggd under en gemensam skäggig stämsångsstund av finsnickarna Crosby, Stills, Nash & Young och Beach Boys-bröderna Wilson.
Välslipade versioner
Att artister mer och mer ”kommunicerar” med marknaden är något vi antagligen bara har sett början av. Här skulle en annan av årets trendtermer kunna inflikas: transparens. Att vara öppen med att visa upp en välslipad version av sin verksamhet och vara tydlig med sitt budskap har förstås blivit vardagsmat i en tid när konsumenternas medvetenhet, och i förlängningen makt, blir allt större. Varför skulle annars den ekologiska trenden ha vuxit sig så stark? Inte beror den på producenternas drivkraft som de sanna altruisterna. Det är nog allt annat än en slump att det var just 2008 som Chris Martin, sångaren i världens mest bespottade musikaliska samvete Coldplay, tog klivet fullt ut ur garderoben och på utsålda världsarenor basunerade ut att han var vegetarian och käkade biodynamiskt.
Samtidigt försöker samtidens artister nå ut med sitt budskap genom att locka med exklusivitet – exempelvis med hjälp av förhandslyssningar av splitternya låtar endast för medlemmar i fancluben eller genom att ge ut en läckert lyxig samlingsbox med tidigare outgivet material och kuriosa som turnébilder och andra tidsdokument.
Spotify strömmar musiken
Lika mycket som MySpace känns anno 2006 förknippas den svenska musiktjänsten Spotify med hösten 2008. När musikens demokratisering är ett faktum och ”alla” har chansen att slå igenom och upptäckas med hjälp av MySpace-sfären är vi lyssnare inte längre lika pigga på att betala dyrt för att vara med och vaska fram guldkornen.
Mitt i fildelningsdebatten lyckas Spotify, åtminstone så här under några inledande smekmånader, på ett helt lagligt sätt erbjuda musik på ett i dag naturligt sätt: strömmat genom datorns bredband. Allt ligger öppet här och nu för lyssnaren – som kan sluta bekymra sig över att göra moraliskt eller juridiskt fel. Men om Spotify nu verkligen ska bli det där ultimata alternativet till CD-skivan eller nedladdningen står de inför en utmaning. I det nuvarande musikbiblioteket råder det ingen brist på snävare titlar, men man saknar rättigheter till flera av de verkligt stora namnen, exempelvis Beatles.
Parallellt med denna tekniska utveckling fortsätter kriget mellan musikmedierna. Mest intressant i år måste vara att amerikanska Atlantic Records som första skivbolag vågade gå ut och berätta att deras digitala försäljning nu överstiger CD-skivans.
De stora namnens återkomst
Men utan musik spelar det förstås ingen roll på vilket sätt den konsumeras. Och 2008 var mångas långa väntan äntligen över. Mest surr har omgärdat Guns N’ Roses eviga uppföljare till 1991 års Use Your Illusion I och II, deras senaste album med egna låtar. Arbetet har dragit ut så mycket på tiden att skivan blivit ett stående skämt i rockvärlden. I år plockade till och med läsktillverkaren Dr. Pepper upp skämtet och lovade alla amerikaner en gratis läsk om skivan skulle komma ut innan 2008 var slut. Men det var faktiskt Axl Rose som fick det sista skrattet när Chinese Democracy i november äntligen landade i skivdiskarna.
Efter ett drygt decennium av uppehåll, sidoprojekt och ett par enstaka återföreningar följde även Bristolduon Portishead upp sitt självbetitlade album från 1997 med Third. Vid tidpunkten för Portishead hade triphopen just nått sin höjdpunkt och var redan på väg ned – i dag är genren åtminstone en fotnot i musikhistorien tack vare just dem och Massive Attack.
Åtta år tycktes vara exakt vad som krävdes för att lyssnare i åtminstone 29 länder skulle välja att putta upp AC/DC:s comeback Black Ice till toppen av försäljningslistorna. Lite toksvängig gubbrock tycks vara melodin när världen är i gungning. Metallicas Death Magnetic lät bara vänta på sig i fem år. Men den verkliga återkomsten stod Grace Jones för, hela 19 år efter albumet Bulletproof Heart från 1989. Hurricane var ett typiskt Sly&Robbie-dubbat album från en amerikansk amazon och sångdiva som fortfarande är världsbäst på att visa att coolhet inte har ett skvatt med kyla att göra.
Bland dem som sedan länge lämnat vi vill upp-skolan hittades bland annat både nämnda Coldplays Brian Eno-producerade album Viva La Vida och Oasis ultratraditionella Dig Out Your Soul. Uppstickare bland dem som kallas indie i dag men kanske är mega i morgon var bland andra ungtuppiga Bloc Party från Storbritannien och The Killers från USA.
Kvinnodominans på hemmaplan
På hemmafronten dominerade de många kvinnliga solo artisterna. Lykke Li, Anna Ternheim, Veronica Maggio, Rebecka Törnqvist, Frida Hyvönen och Annika Norlin var några av dem som låg i luften. En av de största överraskningarna stod Titiyo för med Hidden. Efter sju svåra år var vår svala soullady tillbaka med en helt ny ljudbild: lite mörkare, mycket modernare. Plötsligt fick den genre hon under arbetet kallat krautsoul en musikalisk innebörd.
Namnen på våra svenska manliga musiker var mer förväntade. Rävar som Ulf Lundell och Eldkvarn släppte båda hungriga plattor, Omaha respektive Hunger Hotell. Precis som Ulf Lundell även utgav romanen Vädermannen tog sig Eldkvarns frontfigur Plura Jonsson an bokformen genom Resa genom ensamheten och Texter & historier från Den stora landsvägen.
Per Gessle klädde orden i engelska och ljuden i dans på albumet Party Crasher, medan The Soundtrack of Our Lives lyxade loss med 24 sånger och ett mycket ironiskt skivomslag på sin Communion. Hårdrockarna In Flames utgav A Sense of Purpose och turnerade flitigt internationellt runt. Bland de nya namnen lyste Kleerup, vars debutalbum innehöll främst duetter med bland andra nämnda Lykke Li och Titiyo, starkt.
MARTINA ERIKSSONHårdrocksbandet In Flames spelade i USA, Mexico, Tyskland, Schweiz, Slovenien, Italien, Bulgarien, Österrike, Spanien …
Samtidigt pågår ett tydligt generationsskifte i den svenska musikfabriken. Samlingsalbumet från Kent och inte minst liveskivan Vi var där blixten hittade ner av Lars Winnerbäck lockade en publik som är både kär och galen.
I kampen om att bli den riktigt stora talesmannen för generationen post-Lundell har dock Lars Winnerbäck hård konkurrens av Håkan Hellström, vars senaste bevis hette För sent för Edelweiss. Få kan som han locka både allehanda aktuella subkulturer – och samtidigt ro hem tanterna framför Allsång på Skansen när han sjunger duett med Sven-Bertil Taube i scarf och skepparkavaj. Håkan Hellström: se där en totalt tidlös och äkta entertainer för det tidiga 2000-talet.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2008
Pop & rock 2008: Många år av väntan över
http://www.ne.se/rep/pop-rock-2008-många-år-av-väntan-över
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
