Populärkulturellt: I kodens namn

Arne Järtelius, NE-redaktör

Sant eller falskt? Spelar det någon roll! Det mest spännande med Dan Browns Da Vinci-koden är ju att den sätter fantasmagin i rullning. Den annars så tafatta tvåordingen "tänk om" har i anslutning till den brownska berättelsen sett nya dörrar öppnas på vid gavel, ställt tidigare stängda fönster på glänt och fått den sinnesöppne att försöka se runt hörn och över krön. Tänk om?

Da Vinci-koden har också fört det goda med sig att folk vallfärdar till Louvren i Paris. Londons föga turistiska tidningskvarter invaderas nu i brownsk efterföljd av intresserade som med egna ögon vill se Temple Church, och Rosslyn Chapel i Edinburgh, Skottland, har tack vare Da Vinci-koden väckts ur sin Törnrosaslummer. Lägg till det att företrädare för den annars ganska sega konsthistorien och den lite småtrista religionshistorien på grund av Browns nytolkningar sett sig i behov att gå i svaromål. Tänk om!

Den vitruvianska människan av Leonardo da Vinci.

BETTMAN/CORBIS/SCANPIX

Boka filmen

Enigheten verkar vara total bland Dan Browns miljonmånga fans: Da Vinci-koden som bok överglänser på alla sätt och vis filmatiseringen av densamma. Men vad händer om man vänder på kuttingen? Fråga den som bara sett filmen om han eller hon efter den känner för att läsa boken. Mitt eget svar är: Nej. Är det inte mer spänning och en större gåtfullhet i Da Vinci-koden än den filmen bjuder på så står jag över. 14-åriga dottern (den svenska filmcensuren ville först sätta en 15-årsgräns på filmen, men Kammarrätten fick den på andra tankar) säger däremot att filmen fått henne att ge Browns bok en chans. (Att Dan Brown ser sin bok som ”sanningen”, medan filmen betecknar samma historia som ”fiktion”, kan möjligen ses som en fingervisning i sammanhanget.)

Film eller bok spelar kanske ingen större roll. Nyväckta intressen och obesvarade frågor är viktigare. Filmen fick mig verkligen att börja undra över konciliet i Nicaea år 325 och de rörelser det satte i gång med efterskalv in i vår egen tid. Och att Jesus skulle ha haft ihop det med Maria Magdalena! En tyngre matchboll i kontrafaktisk (religions)historieskrivning får man leta efter. Det skulle ju – i alla fall för den som tror på blodslinjer – betyda att aposteln Petrus, den klippa som enligt Jesus hans kyrka skulle byggas på, hade kunnat ha en utmanare i Jesu egen dotter. Tanken svindlar; en kvinnlig gudomlighet! Vad det i sin tur skulle betyda för synen på kvinnan inom främst den katolska kyrkan ger Da Vinci-koden med sin, enligt uppgift inte så allmänt uppskattade skildring av Opus Dei, ett antal blodiga exempel på.

Filmkonst

Som den konstdeckare Da Vinci-koden är står den inte alltid på så god fot med etablerad konsthistoria. Jacques Saunière, chef för Louvren och medlem av Sions brödraskap (Prieuré de Sion), blir i filmens inledning jagad av en mördare utsänd av Opus Dei. Att det då, för att aktivera inbrottslarmet i museet, lyckas honom att på egen hand riva ner Caravaggios i original fyra meter höga Marie död är ett filmtrick som kräver att tavlan presenteras med andra proportioner för att kännas trovärdig.

När Saunière inte kan undkomma sin förföljare med livet i behåll arrangerar han sin död på ett kryptiskt sätt. Svaret på gåtorna som ska leda fram till den heliga Graal visar sig till stor del återfinnas i Leonardo da Vincis verk. Det börjar med att Robert Langdon (Tom Hanks) för kriminologen Sophie Neveu (Audrey Tautou) förklarar att Saunières nakna döda kropp – i Leonardo Da Vincis efterföljd är den placerad som i hans berömda teckning Den vitruvianska människan, den med mannen i en cirkel och en kvadrat. På sin kropp har Saunière ristat ett pentagram, symbolen för Venus.

Nästa ledtråd i Da Vinci-koden är Leonardos Madonnan i grottan. Här påstår Brown att Jungfru Maria i bildens centrum lägger sin arm kring en bedjande Jesus, medan det i själva verket är Johannes. Kvinnan till höger i bilden är ärkeängeln Uriel, som enligt Brown har Johannes Döparen vid sin sida, inte Jesus. Med Browns synsätt blir då tavlans motiv motsatt det vedertagna, det vill säga han menar att det är Johannes som välsignar Jesus och inte tvärtom. (Brown går ett steg längre i sin tolkning när han ser Marias utsträckta vänstra hand som en örnklo och Uriels finger antydande att den vill skära halsen av Johannes.)

Konstomtolkningar

Kvar i Louvren kan Brown självklart inte hålla sig borta från Leonardos Mona Lisa i sin bildtolkande iver. Här ser Brown mycket riktigt en könsspecifik uppdelning av bilden. En sådan fanns i 1400- och 1500-talens konst, men emedan Brown förlägger den mer framträdande sidan hos Mona Lisa till höger (sett från betraktaren) var det i själva verket den vänstra sidan hos den avbildade som i den tidens konst gällde som den ädlare. Browns försök att göra Leonardo – som enligt konsthistoriskt skvaller själv förmodligen var mest intresserad av unga pojkar – till en en förkämpe för det kvinnliga saknar – tyvärr kan man kanske tillägga – i alla fall en konsthistorisk grund att stå på. Men för den skull ska man inte frånta Brown rätten till sina nytolkningar och om inte annat har den öppnat ögonen på en ny konstpublik.

Allra längst i sin nyorienterande och mycket självständiga tolkning av konsthistorien går Brown när det gäller Leonardos fresk Nattvarden. Den kalk, den Graal vi vid första anblicken inte ser i den bilden hittar Brown i form av bokstaven V som enligt honom bildas mellan Jesus och, håll i er nu, Maria Magdalena på hans högra sida. För Brown är det på samma gång det kvinnliga tecken han såg i Den vitruvianska människan och ett tecken för nattvardskalken. Konsthistorien har en helt annan tolkning av Nattvarden. Enligt den är det den skägglöse Johannes som sitter på Jesu högra sida, och de olika tomrum som skapats i bilden har att göra med de grupperingar som uppstått efter Jesu utpekande av en förrädare bland lärjungarna.

Temple Church I London

RAGNHILD MÖLLER

Da Vinci-turism

Den som vill göra en resa i Da Vinci-kodens geografi har ett antal spännande utflykter framför sig. Resan inleds lämpligen i Louvren i Paris, tar sig över Seine till kyrkan Saint Sulpice, fortsätter till Milano och klostret Santa Maria delle Grazie för att se Nattvarden och går därifrån lämpligen vidare till Zür… nej, London med dess Temple Church och Westminster Abbey. Sista anhalt på denna resa blir Rosslyn Chapel i Edinburgh (om nu inte resenären är sugen att ta sig tillbaka till Louvren för att se om inte den heliga Graal trots allt och tack vare Brown är begraven under den uppochnedvända pyramiden – som à propos inte innehåller de apokalyptiska 666 skivorna utan mer prosaiska 673 – vid museets entré).

Filmarna av Da Vinci-koden lyckades förvisso med det tidigare inte accepterade konststycket att få filma inne i Louvren, men när det gällde Saint Sulpice och Westminster Abbey fick de ett bestämt och mycket tydligt nej. Stand-in för Westminster Abbey är i filmen katedralen i Lincoln, där för övrigt Magna Charta finns att bese. (Att filma Nattvarden på plats i Milano var kanske aldrig aktuellt eftersom man klarade att visa den på ett intressant sätt med hjälp av digitala bilder.)

Vad Dan Brown med Da Vinci-koden – som bok eller film är således ovidkommande – lyckats göra är att väcka intresset för ett antal ganska tunga frågor inom konst, historia och religion. Inte ett ont ord om populärkulturen efter detta! En bättre dörröppnare får man nämligen leta efter.

Litteratur: Sanningen om koden av Marie-France Etchegoin och Frédéric Lenoir (finns även översatt till tyska)