Den vilda jakten på elektorsrösterna
av Olle Nordquistarkivarie och USA-kännare
Så är det då äntligen dags! Efter en minst sagt utdragen primärvalsprocess och en lång, hård och kostsam valrörelse, går USA den 4 november för 56:e gången sedan 1788 till presidentval. Nu återstår för väljarna att utöva sin makt och auktoritet i valbåsen.
Frågan är vem av senatorerna Barack Obama och John McCain som ska leda unionen de närmaste fyra åren. En sak är säker: Med det pågående kriget i Irak, ett rekordstort budgetunderskott, en eroderande finanskris och en annalkande lågkonjunktur kan den 44:e presidenten inte förvänta sig någon längre smekmånad, vare sig med allmänheten eller i kongressen.
Ett hjärtslag bortI samband med de båda partikonventen kompletterade presidentaspiranterna sina respektive laguppställningar med var sin vicepresidentkandidat. När väl valet av ny president är avgjort har visserligen vicepresidenten en tendens att raskt försvinna in i skuggorna bortom ovala rummet. Men under presidentvalrörelsen påminns väljarna om att det här faktiskt rör sig om en person som tar över landets högsta politiska ämbete ifall den sittande presidenten tvingas avgå eller dör. Av USA:s 45 vicepresidenter har nio stycken genom historien på så sätt fått svära presidenteden. Den förste var John Tyler som 1841 tog över presidentposten efter den i lunginflammation avlidne William Henry Harrison. Det senaste exemplet är Gerald Ford, som blev president 1974 när Richard Nixon avgick i samband med Watergateaffären. 
national archives/afp/scanpix En företrädare – Nixon – och hans efterträdare – Ford – som president.
Demokraten Barack Obama med endast tre år i senaten har under hela sin kampanj ifrågasatts för bristande erfarenhet, inte minst på det utrikespolitiska området. Därför kom det inte som någon större överraskning när Obama valde att satsa på den erfarne senatorskollegan Joseph Biden från Delaware som vicepresidentkandidat. Biden är född 1942, senator sedan 1973 och dessutom ordförande i senatens utrikesutskott. Tanken från Obamas sida är förmodligen att försöka övertyga väljarna om att det vid en demokratisk valseger garanterat ska finnas någon form av utrikespolitisk tyngd och erfarenhet i Vita huset.
På motsvarande sätt önskar republikanen John McCain sannolikt att balansera sina 72 år och kvartssekellånga karriär i Washington DC med den friska och oetablerade Sarah Palin, född 1964. Som första kvinna och den yngsta någonsin på posten är Sarah Palin sedan 2006 guvernör i Alaska. Dessförinnan var hon 1996–2002 borgmästare i Wasilla, en liten stad med knappt 10 000 invånare i södra Alaska. Hennes tydliga ställningstagande mot såväl fria aborter som samkönade äktenskap och för dödsstraffet och rätten att bära vapen anses vara avgörande för mobiliseringen av stora och viktiga konservativa grupper. I de kretsarna har det tidvis funnits ett visst misstroende gentemot den inte helt igenom republikanskt renlärige McCain, The Maverick kallad.
Elaka tungorSarah Palins nominering till McCains running mate har mötts med en enorm uppmärksamhet i USA. Hon kallar sig på Alaskavis för hockey mom, som ett uttryck för s. k. familjevärden och ett omfattande intresse i frågor som rör den breda medelklassen i storstädernas villaförorter. Annars är det vedertagna begreppets soccer moms och dito dads etablerat genom ett utmärkande drag att engagera sig i barnens fritidsaktiviteter.
Eftersom McCain-kampanjen till en början endast lät Palin sparsamt konfronteras med media, och när hon väl kom till tals uppvisade en viss osäkerhet, ifrågasattes snart hela hennes kompetens. Den ansedda dagstidningen Washington Post gav nyligen på ledarplats sitt stöd till Barack Obama och som ett viktigt skäl anfördes McCains, som det beskrivs, "ansvarslösa" val av Sarah Palin som vicepresidentkandidat. Även en tung röst i form av George W. Bushs förre utrikesminister general Colin Powell säger sig tvivla på att Sarah Palin är redo att bli president och han har samtidigt uttalat sig till förmån för Obamas kandidatur.
Mer elaka röster har jämfört Palin med president George Bush seniors vicepresident under åren 1989–93, den tidigare senatorn Dan Quayle från Indiana. Med sin flackande blick och ofta osammanhängande sätt att tala förlöjligades Quayle från första dagen i rampljuset och betraktades allmänt som en intellektuell lättviktare. Vid ett tillfälle besökte vicepresident Quayle en skola i New Jersey där en 12-årig elev vid namn William demonstrerade sina färdigheter i rättstavning. När pojken skrivit ordet potato påpekade Quayle felaktigt att bokstaven e saknades i slutet av ordet. Det hela skedde inför påslagna TV-kameror och kablades snabbt ut över världen.
Berömt (eller snarare ökänt) är också Dan Quayles replikskifte under valrörelsen 1988 med demokraternas vicepresidentkandidat, senatorn Lloyd Bentsen. På frågan om vilka kvalifikationer Quayle hade för att eventuellt axla presidentämbetet jämförde han sina erfarenheter i kongressen med den liknande bakgrund som John F. Kennedy hade när denne ställde upp i presidentvalet 1960. Bentsen bemötte dock uttalandet med ett stycke klassisk debattretorik: "Jag tjänstgjorde med Jack Kennedy. Jag kände Jack Kennedy. Jack Kennedy var min vän. Senator, ni är ingen Jack Kennedy." Quayle var förödmjukad. Han fick emellertid revansch några veckor senare genom att tillsammans med George Bush besegra Michael Dukakis och Lloyd Bentsen i presidentvalet.
KvinnounderskottFyra år tidigare nominerade för första gången – och fram till i år enda gången – ett av de två stora partierna en kvinnlig vicepresidentkandidat (en kvinna nominerad till presidentkandidat väntar USA fortfarande på). Demokraten Walter Modale utsåg nämligen 1984 kongressledamoten Geraldine Ferraro från New York till sin valpartner. Mondale hade själv varit vicepresident i Jimmy Carters administration 1977–81. Den norskättade tidigare senatorn från Minnesota betraktades av alla, inklusive sig själv, som ganska tråkig och monoton.
I kampen mot den populäre och karismatiske Ronald Reagan var Mondale också helt chanslös och det lyckades inte heller Geraldine Ferraro att entusiasmera väljarna. Reagan vann 1984 års val med nästan 59 procent av rösterna, vilket i realiteten blev en jordskredsseger sett till antalet vunna delstater. Genom systemet med majoritetsval tog Ronald Reagan nämligen hem segern i 49 av unionens 50 delstater. Walter Mondale lyckades endast vinna hemma i Minnesota. Presidentvalen i USA är dessutom indirekta. Det som i realiteten står på spel i varje delstat är ett antal elektorer. Ronald Reagan vann här med "Warszawapaktssiffror" genom att få 97,6 procent av elektorsrösterna.
DomstolspresidentenSom kontrast kan det minnesvärda presidentvalet 2000 mellan republikanen George W. Bush och demokraten Al Gore framhållas. Alla opinionsmätningar pekade mot ett jämt val och så blev det också. Sent på valnatten hade i stort sett samtliga delstaters röster räknats, med undantag för Floridas. Al Gore hade i det läget 267 elektorsröster mot George W. Bushs 246. I Florida stod 25 elektorsröster på spel. Vinnaren i Florida skulle inte bara kamma hem delstaten utan hela presidentvalet. När det så rapporterades att Bush vunnit Florida ringde Gore upp honom, gratulerade och erkände sig besegrad i traditionell ordning.
Det visade sig emellertid att Bushs segermarginal var mindre än en halv procentenhet. Vid så små marginaler säger vallagen i Florida att en omräkning av rösterna måste ske. Gore ringde på nytt upp Bush och tog nu tillbaka sitt erkännande med motiveringen att förutsättningarna hade ändrats. Efter omräkningen låg Gore under med endast 327 av nästan 6 miljoner avlagda röster i Florida. Gores advokatstab överklagade resultatet till Floridas högsta domstol. Det talades om valfusk, om röstningsmaskiner som gav oklara utslag och om poströster som inte behandlats på rätt sätt. Omräkning efter omräkning i valdistrikt efter valdistrikt ägde rum och ständigt nya tidsfrister för det slutliga valresultatet sattes.
Den 12 december beslutade USA:s högsta domstol i Washington slutgiltigt att samtliga omräkningar skulle upphöra. Med en rösts övervikt avgjorde därmed de nio domarna under ordföranden William Rehnquist – själv utnämnd av den republikanske presidenten Nixon 1972 – utgången av presidentvalet. Det för dagen aktuella resultatet skulle gälla. George W. Bush förklarades som vinnare med endast 537 rösters marginal. I hela unionen hade Al Gore däremot erhållit en röstövervikt på drygt en halv miljon, men det hjälpte inte. George W. Bush kunde räkna in 50,4 procent av elektorsrösterna.
Vitt valsystemEndast tre presidenter före George W. Bush har blivit valda med en minoritet av folkets röster bakom sig: John Quincy Adams 1824, Rutherford B. Hayes 1876 och Benjamin Harrison 1888. Konstitutionen ser till att presidenten inte väljs direkt av folket utan av ett elektorskollegium (electoral college). Bruket av indirekta val genom elektorer växte ur en animerad debatt i samband med formandet av konstitutionen 1787. En del av de namnkunniga män som då samlades i Philadelphia ifrågasatte om befolkningen i den unga nationen verkligen var mogen att välja den bäst lämpade kandidaten till statschef. Det vore kanske istället att föredra om kongressen – antingen representanthuset, senaten eller båda kamrarna gemensamt – utsåg unionens president. Mot det förslaget invände bl. a. James Madison – med tiden USA:s fjärde president – att en president vald av kongressen lätt skulle bli undergiven den lagstiftande församlingen. Den viktiga principen om maktdelning mellan de lagstiftande och verkställande organen skulle därmed komma att undergrävas.
Kompromissen hette elektorskollegiet bestående av ett antal elektorer från varje delstat. Hur elektorerna utsågs fick delstaterna själva bestämma, genom allmänna val eller på annat sätt. Elektorerna skulle vara lika många som det sammanlagda antalet senatorer och medlemmar i representanthuset. Idag består elektorskollegiet av 538 ledamöter, varav 55 kommer från den folkrikaste delstaten Kalifornien. Unionens sju minsta delstater och huvudstadsområdet District of Columbia är garanterade tre elektorer vardera. På valdagen krävs minst 270 elektorer för att vinna.
Enda lediga valdagenFör tiden fram till 1820-talet finns för USA inga pålitliga siffror bevarade över valdeltagande eller röstsammanräkningar. De vita män som var de enda som i unionens barndom hade rösträtt gjorde sin stämma bokstavligt talat hörd vid öppna möten. Någon valhemlighet var det inte frågan om. Till en början fanns heller ingen gemensam valdag för hela nationen. Som regel varierade det mellan en eller flera dagar i oktober och november. Först 1845 beslutade kongressen att presidentvalet skulle äga rum första tisdagen efter första måndagen i november.
Att valet föll på den dagen berodde på att USA i mitten av 1800-talet fortfarande dominerades av jordbruksnäringen. I november var det lågsäsong på de flesta gårdar. Många människor var också tvungna att åtminstone ägna en hel dag åt att resa till sin vallokal. Resandet kunde omöjligen förläggas till vilodagen söndag, men om färden istället kunde ske på måndagen blev tisdagen således en lämplig valdag. Slutligen fick valet inte heller krocka med domstolarnas sammanträden som ofta skedde den första dagen i varje månad. Därför blev det första tisdagen efter första måndagen, vilken infaller någon gång mellan den 2 och 8 november. I år är det alltså den 4 november som gäller. Nästa morgon vet vi förhoppningsvis vem som valts till ny president. Därefter börjar omedelbart kampen om Vita huset 2012.
(Artikeln publicerad 2008-10-27)
Presidentkvalet: Den vilda jakten på elektorsrösterna
http://www.ne.se/rep/presidentkvalet-den-vilda-jakten-på-elektorsrösterna
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
