Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
För dagen är det Shrek som styr i den animerade filmens värld. Shrek och hans vänner gör det så till den grad att dagens uppväxande släkte snart inte vet vad den ska tro. Är det shrekversionen av sagolandet som gäller eller är det deras föräldrars (och den årligen återkommande julaftonseftermiddagens) vision à la Disney (som i sin tur använt farföräldragenerationens sagor à la bröderna Grimm som förlaga) som i stället är normen?
Nej, stopp! Arrêtez! Där kommer ju precis den lilla råttan Remy in på scen, en scen som är inget mindre än Paris, Frankrike. Och han intar den tecknad i sådana linjer, i ett sådant ljus och med sådana bakgrunder att man känner sig som tagen tillbaka till den tid då onkel Walt stod för fiolerna i Disneystudion. Är dagens Disney månne på väg tillbaka till sina en gång så europeiska rötter?
 |
|
Är Disney månne på väg till sina europeiska rötter med Råttatouille? |
|
DISNEY/PIXAR/BUENA VIST INT. SWEDEN |
Det var...
Det var en gång en tecknarstudio borta i Hollywood, USA, som under nästan 40 år kom att dominera det mesta av det som vid den här tiden producerades av animerad populärfilm. Studion var Disney Studios och den leddes av Walt Disney (1901–66). Efter ett antal kortfilmer och kortfilmsserier – bland annat stumfilmerna Plane Crazy, Gallopin' Gaucho samt Steamboat Willie, där Musse Pigg introducerades för att sedan följas av världskändisar som Kalle Anka, Jan Långben och Pluto – var det 1934 dags för Disney Studios att starta inspelningen av en rad tecknade långfilmer. Först ut var Snövit och de sju dvärgarna (1937), och den sista långfilm som Walt Disney själv deltog i produktionen av var Djungelboken 30 år senare.
Till Disneys Golden Age brukar de långfilmer räknas som han gjorde innan USA aktivt tvingades in i andra världskriget. Det var således Snövit och de sju dvärgarna, Pinocchio (1940), Fantasia (1940), Dumbo (1941) och Bambi (1942). Av dem sticker väl Disneys enda tecknade konstfilm Fantasia ut från mängden, sedan är det väl upp till personligt tycke och smak (min egen favorit från den här tiden är Pinocchio, som verkligen gör Collodis mästerverk från 1880-talet rättvisa).
Till Disneys Silver Age räknar man gärna filmerna från Askungen (1950) till Törnrosa (1959). Det som skiljer filmerna från den här tiden från guldåldersfilmerna är att Disney nu förvisso återvänt till sina europeiska rötter, men att han nu av olika skäl inte längre kunde lita till de europeiska konstnärer som varit de tidiga filmernas upphovsmän.
...en gång...
Europeisk konst och litteratur var ingenting nytt för Walt Disney. När han 1919 kom tillbaka till USA efter att ha tjänstgjort som ambulansförare i Frankrike under första världskriget baserade han inte mindre än sju av de åtta kortfilmer han då gjorde på europeiska sagor och folksagor (av 75 filmer ingående i Silly Symphonies och producerade 1929–39 var 52 baserade på europeiska berättelser eller idéer). Det var ingen tillfällighet att hans kompanjon vid den tiden var Ub Iwerks, som var son till en nederländsk immigrant i Kansas, USA.
Disneys val att i sina filmer använda sig av förmänskligade eller, som det också brukar heta, antropomorfa djur hade också djupa rötter i den europeiska myllan. De av Disney mest beundrade europeiska konstnärerna i den traditionen var fransmännen Honoré Daumier och Gustave Doré, som bland annat illustrerade landsmannen Jean de La Fontaines Fabler från sent 1600-tal.
Men nu var det 1934. I hemlighet hade Walt Disney börjat tala med sina närmaste medarbetare om att göra sin första animerade långfilm, det som skulle bli Snövit och de sju dvärgarna, med bröderna Grimms saga som förebild. Vid återkomsten från en elva veckor lång resa i Europa 1935 hade Disney med sig 350 böcker som han placerade i biblioteket på Disney Studios. Dessa böcker innehöll teckningar av alla de stora namnen. Förutom de tidigare nämnda Doré och Daumier fanns där bilder av konstnärer som Rackham, Grandville, Richter, Busch, Kley, Mussino och Folkard. Under sin resa hade Walt Disney också passat på att köpa 200 teckningar av den tyske konstnären Heinrich Kle, som medverkat i så betydelsefulla tidningar och tidskrifter som Jugend och Simplicissimus.
"Det står klart", skriver författaren till ett av bidragen i den helt fantastiskt illustrerade boken Once Upon a Time: Walt Disney, the Sources and Inspiration for the Disney Studios, som utgavs 2006 i samband med en utställning med samma namn visad 2007 först i Paris och därefter i Montreal, "att Disneys filmer var resultatet av en klok mix av hans egen personliga intuition och den mer lärda bakgrunden hos några av hans medarbetare, alltsammans understött av solida verktyg – bibliotek, filmvisningar – och regelbunden träning för konstnärerna på plats i studion." Till det ska läggas att Walt Disney, till plagiatets gräns, inte hade några som helst skrupler när det gällde att låna fritt och från till synes varandra motstridande håll: från Shakespeare och vaudeville, från avantgardefilm och populärfilm, från klassiska målningar och barnboksillustrationer, från Stravinsky och dragspel, från tysk expressionism till brittiska julspel; en äkta eklektiker med andra ord.
...flera gånger...
Av de konstnärer som arbetade i Disney Studios under 1930- och 40-talen brukar den i Schweiz födde Albert Hurter nämnas som den främste – "a master creator of fantasy", enligt Walt Disney själv. Tillsammans med Hurter arbetade svensken Gustaf Tenggren och ungraren Ferdinand Horváth. Den förre arbetade i John Bauers anda, emigrerade till USA 1920 och var anställd hos Disney i slutet av 1930-talet då han arbetade med Snövit och de sju dvärgarna – de trolska utomhusmiljöerna är hans verk liksom den berömda filmaffischen (tillsammans med Gram Natwick) – och Pinocchio. Horváth, som emigrerade till USA ungefär samtidigt med Tenggren, arbetade också han med Snövit och de sju dvärgarna med bland annat utseendet på drottningen, jägaren och dvärgarna.
Andra notabla Disneykonstnärer med europeiska rötter och skolning är tysken Oskar Fischinger, dansken Kay Nielsen – som framför allt bidrog till Fantasias utseende – irländaren David Hall, brittiskan Sylvia Moberly-Holland och italienaren Rico Lebrun, som hade till uppgift att undervisa konstnärerna i Disney Studios i hur djur gör och hur de rör sig.
Till dem ska läggas ett antal USA-födda konstnärer, samtliga med intresse för europeisk kultur och med djupa kunskaper i europeisk konst, och det är lätt att förstå varför de tidiga Disneyfilmerna ser ut som de gör.
...och ytterligare en annan gång
Att filmen om Potter, Beatrix Potter (1866–1943), de många tecknande kaninernas mamma således, har premiär samtidigt med det nygamla Disneyäventyret Råttatouille ser ut som den tanke det inte är. En gång i tiden – året sägs ha varit 1936 – ville nämligen Walt Disney göra en tecknad film baserad på hennes först publicerade illustrerade bok, Sagan om Pelle Kanin (1902), men hon vägrade med hänvisning till att hon inte tyckte att hennes bilder var tillräckligt bra. (Det hindrade sedermera inte Walt Disney att "låna" hennes bild från 1895 där ett gäng kaniner drar en pumpa till den hästdragna pumpavagnen i Askungen, 1950.)
Miss Potter, som den aktuella filmen heter, har Renée Zellweger i huvudrollen och är en kronologisk skildring av Beatrix Potters liv med konstnärligt skapande, kvinnlig vänskap och en svårflörtad kärlek som motiv. Filmen känns nästan som något släkten Potter skapat för att hylla sin världsberömda medlems minne.
Den som vill ha mer av miss Potter rekommenderas att efter filmen – som en introduktion till författarinnans liv fungerar den utmärkt – ta del av den nyutkomna biografin om henne av miljöhistorikern Linda Lear. Den heter Beatrix Potter: A Life in Nature (2007), och av undertiteln får man en dubbel dos i boken när man betänker först Beatrix Potters gedigna naturintresse och därefter att denna biografi är skriven av en professionell naturmänniska.
Efter Råttatouilles uppdykande på den tecknade filmscenen gäller det för Shrek och polarna att se upp. För dagen är det de som har tolkningsföreträde i den tecknade sagovärlden med radikala omtolkningar av alltifrån hur gamla tiders prinsar och prinsessor definitivt inte längre beter sig, att drakar och troll kan vara i allra högsta grad snälla typer och att när det gäller Disneystöpta figurer som de tre små grisarna, den stora elaka vargen, den dumma åsnan, Pinocchio, mästerkatten i stövlar och pepparkaksgubben så är de hos Shrek av en helt annan ull. Det gör att det inte alltid är helt lätt för dagens föräldrageneration att berätta gamla tiders sagor för barn som filmuppfostrats i en shreklich ny tradition. Vad skulle farbror Walt Disney säga om det?
(Artikeln publicerad 2007-10-18)
Råttatouille: Disneys europeiska rötter
http://www.ne.se/rep/råttatouille-disneys-europeiska-rötter
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
