Ulf Zander, docent i historia och NE-medarbetare
Hollywoods erkännande kom sent. Först i mars 2010 förärades den då svårt cancersjuke Dennis Hopper en stjärna på Hollywood Boulevards Walk of Fame. Bland de många gästerna märktes bland andra Hoppers långvarige vän Jack Nicholson. Han var dagen till ära iförd en färgglad och uppseendeväckande skjorta, ämnad som en hyllning till festföremålet. Mot en bakgrund av den amerikanska flaggan poserade antihjältarna från Easy Rider (1969). Två månader senare red Dennis Hopper för evigt vidare mot andra planeter.
 |
|
Dennis Hopper i Blue Velvet (1986). |
|
IBL |
On the road
Hopper regisserade och skrev manus till Easy Rider tillsammans med Peter Fonda och Terry Southern och hade jämte Fonda huvudrollen. Under inspelningen var det inte mycket som talade för att The Loners, som var Easy Riders arbetstitel, skulle bli en succé. Peter Biskind tecknar i sin bok om 1960- och 70-talens nya generation av filmmakare i Hollywood, Easy Riders, Raging Bulls (1998), en kaotisk tillkomstprocess.
Varken Hopper eller Fonda hade någon erfarenhet av regi- eller manusarbete. De var kända som bråkstakar och levde återkommande upp till det ryktet. Det fanns inget manuskript när inspelningen påbörjades. Det enda som var bestämt var att huvudpersonerna skulle heta Billy, efter en av de mest omtalade laglösa i västern, Billy the Kid, och Wyatt, efter den legendariske sheriffen Wyatt Earp. Trots begränsad budget, brist på rutinerad filmpersonal, slagsmål och avhopp färdigställdes filmen, oftast med hjälp av okonventionella metoder i form av improviserad dialog och amatörskådespelare som filmteamet träffade på under resans gång.
Stämningsfångare
Snart efter premiären stod det klart att Easy Rider var en roadmovie som fångade stämningarna i USA. De frihetstörstande kokainkurirerna Billys och Wyatts motorcykelresa från Los Angeles till Mardi Gras-festivalen i New Orleans slutar med bådas undergång. Filmen skildrar ett land präglat av uppslitande motsättningar mellan gamla fördomar och en ny tids värderingar. Liksom sin nyvunne vän, den forne advokaten George Hanson (Jack Nicholson), söker Wyatt och Billy en alternativ livsstil bortom krigshets, statusjakt och pengafixering.
Easy Rider marknadsfördes som två mäns sökande efter ett USA som inte längre stod att finna. Budskapet attraherade både kritiker och publik. Den vann pris för bästa film vid Cannesfestivalen 1969. Hopper nominerades för en Oscar för bästa manuskript och Nicholson för bästa manliga biroll. I New York Times beskrev en beundrare filmen som en resebroschyr för det nya USA. Den blev dessutom sinnebilden för den nya, kreativa amerikanska filmen och visade att alternativkulturen kunde vara lönsam: inspelningskostnaden var 400 000 dollar, vinsten 20 miljoner.
En mångsidig man
Rollen som George Hanson var början på Jack Nicholsons framgångsrika skådespelarkarriär. Liksom Nicholson hade Dennis Hopper hunnit skaffa sig en stor erfarenhet vid tiden för Easy Rider. Hopper, vars far var posttjänsteman och mor livräddare, föddes 1936 i Dodge City, Kansas. Han visade tidigt konstnärliga intressen. I sin ungdom spelade han teater i The Old Globe i San Diego och vid Actors Studio i New York, där han studerade ”the Method”, den naturalistiska skådespelarteknik som är förknippad framför allt med Marlon Brando.
Tillbaka i Kalifornien påbörjade Hopper en filmkarriär i mitten av 1950-talet. Han lärde känna James Dean och hade mindre roller i två av de tre filmer som Dean medverkade i fram till sin död 1955 – Ung rebell (1955) och Jätten (1956). Hopper uppmärksammades även därefter, bland annat som den unge revolvermannen Billy Clanton i Sheriffen i Dodge City (1957). Vägen syntes vara utstakad för filmskådespelaren Hopper, men det var inte bara de många bråken med regissören Henry Hathaway under inspelningen av Dödsjakten (1958) som gjorde att han delvis valde en annan väg. Förvisso fortsatte han sin skådespelarkarriär, mestadels i TV-produktioner, men syntes även i mindre roller i spelfilmer som Rebell i bojor (1967), Häng dom högt (1968) och John Wayne-filmerna Katie Elders fyra söner (1965) och De sammanbitna (1969). Därtill medverkade han i avantgardefilmer som Night Tide (1961) och Andy Warhols Tarzan and Jane Regained… Sort of (1964) samt i den bisarra science fiction-filmen Queen of Blood (1966), där han spelar en astronaut som dödas av en vampyr.
Skapartvång
Inspirerad av skådespelarkollegan Vincent Prince, mest känd för sina många roller i skräckfilmer, började Hopper under 1960-talet att samla konst och byggde under åren upp en imponerande samling med verk av bland andra Roy Lichtenstein, Robert Rauschenberg, Edward Ruscha, Julian Schnabel, Jean-Michel Basquiat, Jasper Johns och Andy Warhol. Den sistnämnde förevigade Hopper i silkscreen efter att inspelningen av Easy Rider var avslutad.
Hoppers enligt egen utsago ”tvångsmässiga skaparlust” innebar också att han skrev dikter, målade och samarbetade med den nydanande franska konstnären Marcel Duchamp. Dessutom tog han under 1960-talet tusentals fotografier. Den huvudsakligen självlärde fotografen Hopper dokumenterade såväl gatulivet i New York och Los Angeles som kända och okända vänner på besök hos honom samt konstnärliga happenings. Hans bilder återfinns i en mängd böcker om 1960-talet och har varit utställda i gallerier och museer runtom i världen. Ett urval av dem återfinns i böckerna 1712 North Crescent Heights: Dennis Hopper Photographs 1962–1968 (2001) och Dennis Hopper: Photographs 1961–1967 (2009).
Tempoväxling
Efter framgången med Easy Rider fick Hopper en miljon dollar för sitt nästa projekt, The Last Movie (1971), som spelades in i Peru. Den vid tiden drog- och alkoholberoende Hopper hade visat paranoida tendenser redan under inspelningen av Easy Rider. Nu blommade de ut och resulterade i ännu en turbulent filminspelning. Denna hallucinogena film om en filminspelning var onekligen före sin tid, och den vann pris för bästa film vid Venedigs filmfestival 1971. Varken den eller den samtidigt inspelade dokumentären The American Dreamer fann något större gensvar hos kritiker och publik. Hopper gick i inre exil i New Mexiko samtidigt som hans drog- och alkoholmissbruk förvärrades.
Under de följande åren förekom Hopper främst i marginalen, men hade några enstaka huvudroller, främst som Tom Ripley i Wim Wenders Den amerikanske vännen och som återvändande soldat från Vietnam i Tracks (båda 1977). Förvisso var inte framträdandet som påtänd fotograf i Francis Ford Coppolas Vietnamkrigsepos Apocalypse (1979) omfattande, men desto mer minnesvärt. Uppmärksamheten för denna roll, i kombination med ett sundare leverne under 1980-talet, resulterade i ett ökat arbetstempo.
Rebel with a cause
Han regisserade ett flertal filmer, bland andra Out of the Blue (inspelad 1980, distribuerad 1983), den kontroversiella Colors (1988) och film noir-pastischen The Hot Spot (1990). Parallellt gjorde han ett flertal lysande rollprestationer. Hans gestaltning av en alkoholiserad pappa till en ung baskettalang i Hoosiers (1986) resulterade i en Oscarsnominering för bästa manliga biroll. Samma år levererade han i David Lynchs skräckthriller Blue Velvet ett lysande porträtt av Frank Booth, en man som inhalerar syrgas, gråter över sentimentala sånger och kallar sin älskarinna för mamma under bisarra sexscener, varefter han misshandlar henne. Därefter har han vid flera tillfällen återkommit som hänsynslösa men samtidigt bräckliga psykopater, i bland annat Speed (1994), Waterworld (1995) och den första säsongen av TV-serien 24 (2002).
Hopper förblev aktiv på vita duken och i TV-rutan ända tills sjukdomen hindrade honom från att fortsätta arbeta. En av hans sista roller var som musikproducent i TV-serien Crash, en fortsättning på den Oscarsbelönade filmen från 2004 med samma namn. Den filmens excentriske Ben Ceders var, deklarerade Hopper stolt, den galnaste karaktär han någonsin spelat. Så talade en man som förblev en rebell livet ut.
(Reportaget publicerat 2010-05-31)
Rebell till sista andetaget
http://www.ne.se/rep/rebell-till-sista-andetaget
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
