Charlina Erliksson, NE-medarbetare
Kärt barn har många namn: Jesus Kristus, Guds son, Messias, Människosonen, Frälsaren, Fridsfursten, Profeten, Herren, Ibn Maryam. Bilden av och uppfattningen om julens födelsedagsbarn varierar från gudomlig gestalt till karismatisk moralfilosof och religiös rebell.
Sökandet efter den verklige, ”historiske” Jesus har pågått i sekler. Fokus har efter hand flyttats från bibeltexternas tillkomst till Jesu historiska judiska sammanhang – han behandlas nu ofta som vilken historisk gestalt som helst. Få forskare betvivlar att Jesus funnits. Ingen enskild källa ger förvisso ovedersägliga bevis för hans existens, men det sammanlagda värdet av texterna har övertygat även de mest kritiska forskare. Beroende på referensramar och personliga uppfattningar har studiet av källorna dock givit upphov till ett antal helt olika Jesusgestalter.
 |
|
Vem? Var? Varför?! |
|
millenium images/look/ibl bildbyrå |
Den historiske Jesus
En gemensam nämnare för flera religionsgrundare är att deras liv ofta är höljda i dunkel och mystik. Deras läror har förts vidare genom muntliga traditioner för att skrivas ner först långt senare. Spekulationer och tolkningar kring dessa läror har fått mycket utrymme, vilket kanske är ett av skälen till dessa personers odödlighet. Förutom Jesus gäller detta till exempel Buddha, Moses, Zarathustra och Muhammed.
Jesus intar dock en särställning i sammanhanget. Konfucius etik, Platons filosofi och Buddhas läror kan tillämpas oberoende av sina upphovsmakare. Deras upphovsmäns existens är inte avgörande. Kristendomens etik fungerar också den utan Jesus, men inte religionens kärna: att Jesus är Guds inkarnation som genom korsfästelsen och uppståndelsen besegrade döden och på så sätt gav sina efterföljare evigt liv. Skrifternas trovärdighet har därför stor betydelse.
Den slutsatsen drar religionsjournalisten Sören Wibeck i boken Jesus: Jude, rebell, gud? (2007), som är en kritisk biografi om den historiske Jesus. Wibeck citerar Jesusforskaren Albert Schweitzer: ”[D]et finns få personer i antiken som vi har så mycket otvivelaktig historisk information om, så många autentiska utsagor”. Förutom i Bibeln omtalas Jesus i bland andra Suetonius Claudius liv (ca 120 e.Kr.), Tacitus Romerska annaler (ca 115 e.Kr.) och Josefus Judarnas gamla historia (färdigställd ca 93 e.Kr.).
Filosof, rebell, Gud?
Vad de bibliska källorna till Jesu liv beträffar så finns det i dag inga originalmanuskript av Nya Testamentet att tillgå. Drygt 5 000 kopior, daterade 200–300 år efter originalets tillkomst, har dock överlevt i sin helhet eller i delar. Det är ett betydligt mindre tidsgap än när det gäller många andra historiska verk, vars autenticitet inte betvivlas.
Vad exempelvis beträffar verk som Julius Caesars Kriget i Gallien, skriven ca 58–59 f.Kr., är de äldsta bevarade handskrifterna 900 år yngre än originalet. Med Herodotos Historierna, skriven på 400-talet f.Kr., är skillnaden 1 300 år. I jämförelse borde alltså de manuskript av Nya Testamentet man funnit kunna anses pålitliga. Dock finns de i så många versioner att det är omöjligt att fullt ut veta vad som är ursprungligt.
Vad Wibeck kommer fram till är att Jesus måste förstås utifrån sin miljö. Var han en rebell så var han en religiös sådan, inte politisk eller antiromersk. Han förespråkade kärlekens religion och opponerade sig mot rikedom, makt, hierarki, bristande jämställdhet, våld och religiöst hyckleri. Han umgicks med kvinnor, syndare och skatteindrivare.
De påstådda mirakler Jesus utförde ger honom inte automatiskt gudomlig status. Tron på onda andar var utbredd i den judiska kulturen, och sådant som mirakelmän och exorcister var vanligt förekommande. Jesus var således inte den enda som utgav sig för att kunna bota sjuka och driva ut onda andar. Tvivlet från Jesu samtida gällde alltså inte huruvida han kunde utföra mirakler, utan med vilken makt och auktoritet han gjorde det. Vid ett tillfälle anklagas han för att driva ut demonerna med hjälp av Beelsebub, demonernas furste. Det kontrar han med att säga att han gör det med hjälp av Guds ande (Matt. 12:24–28)
Profetisk uttolkare
Ett helt annat sätt att närma sig den historiske Jesus har Joseph Ratzinger, även känd som påven Benedictus XVI. Hans bok Jesus från Nasaret: Från dopet i Jordan till Kristi förklaring (2007) gör inte anspråk på att vara auktoritativ, utan sägs endast vara ett uttryck för påvens ”personliga sökande”. Grundtanken i boken är att förnuft och tro inte står i något motsatsförhållande till varandra utan snarare stöder varandra. Utifrån detta försöker Ratzinger beskriva evangeliernas Jesus som den verklige, historiske Jesus, mer begriplig och meningsfull än senare års rekonstruktioner av Jesus som moralfilosof och politisk rebell. Där Wibeck mer eller mindre objektivt presenterar forskning om den historiske personen Jesus, utgår påven från att Jesus är Guds son.
Ratzinger poängterar att Jesus är unik genom sitt förhållande till Gud. I Femte Mosebok förutsäger Moses: ”Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram ...” (18:15). Det speciella med Moses var inte hans storverk utan just hans relation till Gud: ”Herren talade till Mose som en människa talar till en annan” (2 Mos. 33:11). Det är alltså inte vilken profet som helst som utlovas. Löftet uppfylls i Jesus. Bara utifrån sitt unika förhållande till Gud kan hans uppträdande och dragningskraft förklaras. ”Jesu lära kommer inte av mänsklig lärdom av vad slag det vara må. Den kommer ur den omedelbara beröringen med Fadern”, skriver Ratzinger. Han menar att utan detta resonemang missar man det väsentliga i Jesu gestalt, och den blir obegriplig.
I Matteusevangeliets bergspredikan, Jesu berömda tal, ingår bland annat sex antiteser, som Ratzinger kallar ”Kristi lag” (Matt. 5:17–48). De följer alla mönstret ”Ni har hört att det blev sagt till fäderna ... Men jag säger er ...” och vill med det visa att Jesus inte upphäver de gamla (judiska) buden utan uppfyller dem. När Jesus använder ordet ”jag” menar Ratzinger att han därmed gör anspråk på att stå i nivå med lagstiftaren själv, det vill säga Gud. Det är på grund av detta som folk i evangeliet beskrivs som överväldigade, eftersom Jesus undervisar ”med makt”, och inte som deras skriftlärda. Det beror alltså inte på retorik, utan på det oerhörda i att tala med gudomlig auktoritet. Enligt Ratzinger framstår Jesus i bergspredikan varken som rebellisk eller liberal, utan helt enkelt som den profetiske uttolkaren av Lagen (Tora).
Andra religioners Jesus
Naturligtvis finns det många fler sätt att se på Jesus än genom en historieforskares eller en troende katoliks ögon. För det första skiljer sig naturligtvis de olika kyrkornas kristologi och dogmer åt beroende på om de är ortodoxa, österländska, katolska, reformerta eller protestantiska, och på individnivå kan man förstås hävda att varje människa, kristen eller ej, har sin egen syn på kristendomens centralgestalt.
Inom den judiska traditionen uppfattades (juden) Jesus länge som en falsk Messias, en bastard, trollkarl och villolärare. Han har även setts som en symbol för det kristna förtrycket av judarna. I nyare tid har inställningen dock blivit mer positiv, och vissa judiska tänkare ser honom till och med som en av Israels största söner genom tiderna.
Inom islam kallas Jesus Isa och ses som en stor profet, dock inte jämbördig med Muhammed. Han är liksom Adam skapad av Gud och jungfrufödd men inte gudomlig. I islams släktträd över profeterna betonas Jesus härstamning på mödernet, han är Ibn Maryam, Marias son. Däremot dog han enligt islam inte på korset. En annan korsfästes i hans ställe och Jesus togs levande upp i himlen. Vid den yttersta tiden ska han återkomma och bekämpa ad-Dajjal, ’Bedragaren’, islams motsvarighet till Antikrist.
Vilken bild har du själv av Jesus? Hur har den växt fram och utvecklats över tiden? Spelar den någon roll för din syn på julen och hur den bör firas?
Länk till NE.se
(Artikeln publicerad 2007-12-19)
Religiöst: Jesus – en man med många ansikten
http://www.ne.se/rep/religiöst-jesus-en-man-med-många-ansikten
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
