Renässans för sonetten

Staffan Bergsten, litteraturhistoriker och författare

”Evigt kan ej bli det gamla, / ej kan vanans nötta läxa / evigt repas upp igen.” Så skrev Tegnér för 200 år sedan, föga anande att hans sätt att skapa poesi skulle komma att avfärdas som just vanans nötta läxa.

På 1940-talet, när den lyriska modernismen segrade i vårt land, dömdes allt vad rim och meter heter ut som förlegat och ersattes med vers befriad från regler och tvång. I spetsen för denna revolution gick Erik Lindegren med sviten mannen utan väg (1942).

Sonettsprängning

Men hur fri är egentligen denna svit? Var och en av dess 40 delar består av exakt 14 rader – varför? Svaret kan man hitta i hans debutsamling Posthum ungdom (1935). Med stor elegans repar han där upp gamla nötta läxor, bl.a. den som heter sonett och består av just 14 rader. mannen utan väg är ett exempel på det som kallas sprängd sonett. Resultatet av sådana explosioner kan te sig olika men kvar står alltid antalet rader: 14.

Göran Sonnevi, en annan av våra stora modernister, har givit ut två hela samlingar med idel fjortonradingar: Små klanger; en röst (1981) och Klangernas bok (1998). I dem tillkommer den traditionella sonettens indelning i fyra strofer om 4+4+3+3 rader. Titeln ”små klanger” är dessutom en direkt översättning av italienskans ”sonetto”.

Formen skapades i södra Italien i början av 1200-talet och nådde sin fulländning följande sekel med Petrarca. Det som fattas hos Sonnevi är dels rimmen, dels det bestämda antalet stavelser eller versfötter per rad, elva respektive fem jamber.

Mästarprov

Men iakttagande av givna versmönster utgör inte nödvändigtvis poesins fiende. Tvärtom behöver konstnärer av alla slag ofta något att ta spjärn mot. Största tänkbara motstånd bjuder den form som kallas sonettkrans. Nordisk mästare i den genren är danskan Inger Christensen med Fjärilsdalen (1991).

Där består de enskilda raderna av fem jamber och de första 4+4 raderna hålls samman av en grupp rim, de senare 3+3 av en annan grupp. Som krona på verket består hela sviten av lika många sonetter som rader i de enskilda dikterna, alltså 14, men därutöver ytterligare en som är sammansatt av inledningsraderna i var och en av de föregående 14 dikterna. Ytterligare en finess är att sista raden i varje enskild sonett bildar inledningsraden i den närmast följande. Sonettkrans, eller -korona, kallas en sådan komposition och är något av det svåraste en poet kan ge sig i kast med.

I nutida svensk poesi är det bara en som lyckats med detta mästerstycke: Lotta Olsson i Den mörka stigen (2003). Den formella uppvisningen är skicklig nog och man kan inte begära samma poetiska lyskraft som hos Christensen. Olsson har valt ett mer traditionellt ämne: sagan om Orfeus och Eurydike.

Shakespeares sonetter har lockat flest uttolkare.

REX/IBL

Sonettanter och sonettoner

Sonettformens livskraft bevisas också av talrika översättningar av utländska klassiker: Ingvar Björkeson av Petrarca (1989), den sprängda sonettens mästare Rilke av Lars Gustafsson (1987) och Martin Tegen (2009).

Den som lockat flest översättare är Shakespeare med sin svit om 154 sonetter – avfattade i en något förenklad form jämfört med Petrarcas. Enstaka nummer oräknade föreligger minst fem kompletta tolkningar: C.R. Nyblom (1871), Erik Blomberg (1965), Sven Christer Swahn (1981), Lena R. Nilsson (2006), Martin Tegen (2007) och nu i höst Eva Ström.

Jag ska inte betygsätta alla dessa ambitiösa försök utan nöjer mig med påpekandet att italienskan har en rik terminologi för det ändamålet. Så till exempel är ”sonettante” en klåpare i konsten, medan ”sonettone” är en dikt i genren av högsta kvalitet. Eva Ström placerar sig i betryggande närhet av den senare polen.

Mystisk lady

Eva Ströms bok är med sina drygt 300 sidor stort upplagd med både engelsk och svensk text, ett innehållsrikt förord och kommentarer till varje enskild sonett. Bland de många mysterier som omger sviten intresserar hon sig särskilt för den ”dark lady” som figurerar mot slutet. Vem var hon i verkligheten, och i vilken bemärkelse var hon mörk: till karaktären eller hudfärgen? Ström prövar tanken att hon rent av var negress – något som dock måste uteslutas. Det finns visserligen uppgifter om ”infödingar” vid den tidens elisabetanska hov men de klassades snarast som sällskapsdjur.

Vem hon än var inspirerade hon Shakespeare till en intensivt bitter uppgörelse med sexualiteten som drift.

Th’expense of spirit in a waste of shame

Is lust in action, and till action, lust

Is perjured, murd’rous, bloody, full of blame,

Savage, extreme, rude, cruel, not to trust.

Så börjar den svartaste dikten i hela sviten. I Ströms version:

Att tömma ut sin livskraft ner i skam

är lustan i aktion, och sådan lust

är djävulsk, mordisk, mera varg än lamm,

vild, rå, extrem, en grymheternas dust.

Översättningen av ”spirit” med ”livskraft” är välfunnen med tanke på att man på Shakespeares tid trodde att varje sädesuttömning förkortade mannens liv med en dag.

Tilltufsad och kantstött

Ända sedan Petrarca har flertalet sonetter ägnats hyllning av en älskad person, kvinna eller man, levande eller död. En som fullföljer denna tradition är Magnus William-Olsson med sitt i höst utgivna häfte Ingersonetterna. Föremålet där avviker emellertid från allt man är van vid: författarens av Alzheimers sjukdom drabbade mor.

William-Olsson har tidigare prövat sonettformen men inte som här i en hel svit om 27 nummer. I en efterskrift förskönar han sitt opus en smula när han talar om ”de fjorton radernas femtaktiga jamber [som] periodiserar tillvaron som vågorna för dem som lever intill stränder”. Denna vackra metafor må gälla formens mästare, men i Ingersviten snubblar man över både fyr- och sextaktiga rader.

Andra avvikelser är avhuggna rader och stympade ordformer. Att tala om sprängd form vore ändå missvisande, snarare tilltufsad och kantstött, som om den tappats i golvet. Så här låter den avslutande sextetten i nr 12:

vara kön och kropp där livet rinna

Vara här. Och nu. Och hopp. Slut

ögonen. Så tyst. Så mörkt. Besinna

levnadsstunden. Snittet. Nuets klinga

klyver andningen i in och ut

Hjärtslagstråden sig med Intet tvinna

”rinna”, inte rinner; ”tvinna”, inte tvinnar – nödrim eller meningsbärande defekter? Med god vilja kan man tolka dem som språkliga analogier till Ingers sjukdomssymtom. Bilden med ”nuets klinga” har i och för sig en vidare och vacker existentiell klang.

Haltande eller vid full vigör: sonetten som form lever uppenbarligen vidare och har gjort comeback på bred front. Välkommen! bör alla poesiälskare säga.