Charlina Erliksson, frilansande redaktör och NE-medarbetare
Vad är en ”tourist”? Carl Jonas Love Almqvist besvarar denna fråga i en artikel till Aftonbladet under en reportageresa i Paris 1840. En tourist är, enligt CJLA, en person som upptäcker, kartlägger och förmedlar upplevelser som är honom (eller henne) helt nya. I boken Tourister: Klassiska författare på resa (2006) har tretton bidrag samlats från svenska författare som tagit på sig denna roll.
Den som följer geografibok, vägvisare, reseguide eller råd och beskrivningar från tidigare resenärer är en ”dum tourist”, enligt Almqvist. En äkta tourist, däremot, kan liknas vid en kåserande journalist eller krönikör. Boken Tourister bjuder på tretton helt olika ”reseskizzer”, för att använda en heidenstamsk term, skrivna under en tidsperiod av över tvåhundra år – den tidigaste på 1750-talet och den senaste på 1970-talet. Boken är utgiven i samarbete med De litterära sällskapens samarbetsnämnd (DELS), en samlingspunkt för ett hundratal litterära sällskap i Sverige. Av redaktörerna för Tourister, Ingegerd Bodner Granberg och Marianne Enge Swartz, är den förra ordförande i Harry Martinson-sällskapet och den senare i Elin Wägner-sällskapet.
 |
|
Emanuel Swedenborg och Elin Wägner – två svenska tourister av rang. |
|
scanpix |
Nya och gamla världar
Flera av bokens ”tourister” besöker avlägsna kontinenter och tillbringar åravis i främmande länder. En av dem är kvinnoförkämpen Fredrika Bremer, som under åren 1849–51 företar en resa till den nya världen: Amerika. Hon besöker bland annat resterna av den svenska kolonin Nya Sverige (New Sweden) vid Delawarefloden och en indiansk by i Minnesota där hon förfärar sig över invånarnas ansiktsmålning: ”De målar sig så utan all smak, att det nästan är otroligt.” Hennes avsky för slaveriet väcks då hon bevistar en slavauktion i New Orleans och ser människor säljas ”som oskäliga djur!” På Cuba observerar hon att slavarna har det bättre på det sättet att de kan förvärva egna pengar och köpa sig fria, men att deras villkor på plantagerna är vida sämre än i Amerika.
Amerikaresan skildras i Hemmen i den nya verlden (1853–54). Under åren 1856–61 företar Bremer en ny resa, denna gång genom Europa och Palestina, vilken beskrivs i Lifvet i gamla verlden (1860–62). Här besöker hon Rom och Peterskyrkan, som hon beskriver som ”mer som en apoteos av påvedömet, än som ett förhärligande av kristendomen och dess lära”. Hon beviljas audiens hos påven Pius IX med vilken hon har en teologisk diskussion om huruvida protestanter som hon själv är ”äkta” kristna eller inte, och hon lämnar Vatikanen med Hans Höghets välsignelse.
Två herrar försöker sig på att lösa Orientens mysterier. Det är Sven Delblanc, som turistar i shahens Iran, och Ludvig Nordström, som besöker Turkiet. Delblanc är gäst hos en välboren finansiär och jordägare som i skildringen går under namnet Herr Kapitalist. Delblanc berättar om en fredagsutflykt till en by som till hälften ägs av denne. Sällskapet passas upp av byäldsten och bjuds gåvor från byns bönder. Herr Kapitalist delar med sig av sina kunskaper om hur man genom korruption, kryphål och kontakter i ämbetsverken kan leva ett helt liv som fri företagare utan att betala skatt. Delblancs berättelse återfinns i reseskildringen Zahak - persiska brev (1971).
År 1928 beger sig Ludvig Nordström till Turkiet för att inspektera de svenska järnvägsbyggena i Mindre Asien. I Konstantinopel (Istanbul) förfasar han sig över fattigdomen, marknadsträngseln, de utbredda sjukdomarna och vad han kallar sexualismen: pornografisk litteratur, mängden prostituerade och tidningarnas ständiga rapporterande om sexuella brott. Den nya och snabbt växande huvudstaden Angora (Ankara) beskriver han däremot som ”liv och löfte” och som Europas seger över Asien. Genom att, som i Europa, låta människans verk överglänsa naturens, befrias Asien från ”sexualismens uråldriga förbannelse och lyftes till teknikens intellektuella plan”. Nordströms rapporter från Turkiet publicerades samma år i Bonniers Veckotidning och boken Världs-Sverige.
På äventyr i hembygden
Till skillnad från ovan nämnda globetrotters finns det de tourister som väljer att utforska den egna hembygden. En av dessa är Selma Lagerlöf, som med förtjusning upptäcker att hennes Värmland är ett ombytligt ställe: ”Det är roligt med ett landskap, som inte är sig likt dag från dag, utan kan bjuda på små överraskningar”. Ta Fryksdalshöjden, till exempel, med sin backe som en natt är så otroligt lång och brant att åka utför, för att några år senare visa sig vara bara en serie små, krokiga backar. ”Det måtte visst ha varit bergtrollen, som reste opp den där backen åt oss i midsommarnatten.” Eller riksgränsen vid Östmark, där allt är så onaturligt stilla att platsen verkar vara mer än en gräns mellan två riken, kanske också en gräns mellan synligt och osynligt, mellan verkligt och overkligt. Precis som i sina romaner lyckas Lagerlöf fläta samman saga och verklighet också i denna korta historia som ingår i Höst (1933).
Elin Wägner föddes i Lund men kom att vistas mycket hos moderns släkt i Småland. Det är i detta landskap och framför allt till dess sjöar hon touristar, ”ty det är där vi finner historia”. Det var där, omkring de stora sjösystemen, som smålänningarna slog sig ner för några tusen år sedan. Wägners färd går bland annat till sjön Stråken vid ett stycke vildmark kallat Svänans. Hon beser resterna av en övergiven by, där de forna invånarna bodde i jordkulor och ”levde och dog utan att äga en järnspik”. Berättelsen är ett kapitel i hennes hembygdsbok Tusen år i Småland (1939), som fortfarande kan användas som reseguide – av dumma tourister, förstås.
En märklig uppmaning
”Gräsligt! Övermåttan djävligt att resa! [---] Res aldrig ut för att se något; det finns ingenting att se!” Så låter det i ett av Strindbergs brev till vännen Pehr Staaff. Det kan låta något märkligt eftersom Strindberg var en ovanligt flitig resenär. Han gick i självvald exil 1883 och befann sig, med avbrott för korta besök i Sverige, på resande fot till slutet av 1890-talet, flyttande från pensionat till pensionat i bland annat Frankrike, Tyskland, Schweiz, Österrike och Danmark. Naturligt nog korresponderade han en hel del under denna tid med familj, vänner och förläggare – sammanlagt finns ca 10 000 brev från 1857 till 1912 bevarade. Dessa har samlats och utgivits i 22 volymer av Strindbergssällskapet. Några av breven, adresserade till bland andra Albert Bonnier och Verner von Heidenstam, återfinns i Tourister.
Den besynnerligaste resan i antologin är ändå den som företas av Emanuel Swedenborg (1688–1772). Han är känd som mannen som efter en religiös kris lämnade sin naturvetenskapliga bana för att helt ägna sig åt exegetiska studier, något som han blev världsberömd av. I Tourister återges hur han i en uppenbarelse från Gud får besöka tre jordklot och där tala med andar från avlidna människor. Det var Swedenborgs tro att alla fixstjärnor omgavs av jordklot (”Varför skulle annars en så stor himmel ha så många stjärnor?”) och att han själv förlänats en särskild gåva att kunna meddela sig med det hinsides. Berömd är Swedenborgs Kristusvision påsken 1744, vilken har antagits bottna i hans kluvenhet mellan det religiösa och det världsliga livet och visa på hans behov av gudomlig bekräftelse.
Swedenborgs berättelse återfinns i verket Om jordkloten i vår solvärld som kallas planeter; och om jordkloten i stjärnhimlen och om deras invånare, samt om andarna och änglarna där enligt vad som hörts och setts, som utgavs i London 1758. Hans märkliga reseskizz får sätta punkt för den här resan. Bland ytterligare bidrag i Tourister att särskilt rekommendera kan nämnas Ellen Keys bildningsresa i Italien, den unga Astrid Lindgrens fotvandring och världsnomaden Harry Martinsons skildring av livet som sjöman.
(Artikeln publicerad 2007-06-27)
Länk till NE.se
Reseskizzer: Äkta tourister berättar
http://www.ne.se/rep/reseskizzer-äkta-tourister-berättar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
