Henrik Oscarsson, fil. dr i statsvetenskap
De svenska väljarna bytte parti som aldrig förr och ovanligt många bestämde sig alldeles innan valet. Trots detta rubbades inte balansen mellan de två blocken.
Valutslaget i 2002 års svenska riksdagsval innebar mycket små förändringar av styrkeförhållandena mellan de två politiska blocken i svensk politik. Socialdemokraterna lyckades förbättra sitt valresultat jämfört med det historiskt dåliga valresultatet 1998 och ökade från 36,4 till 39,9 %. Det är ovanligt att ett regeringsparti lyckas stärka sitt röststöd efter fyra år som minoritetsregering. Därför måste Socialdemokraterna betraktas som riksdagsvalets stora segrare. Efter valet kunde partiet regera vidare i minoritet, alltjämt med stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Vinnarpartierna i 1998 års val, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna, hade som väntat svårt att konsolidera sig på 12-procentsnivån. Kristdemokraterna backade till 9,1 %, vilket ändå var partiets näst bästa valresultat i historien. Vänsterpartiets valförlust var något större (backade till 8,4 %), vilket främst orsakades av en återströmning av väljare till Socialdemokraterna.
De mest uppseendeväckande valresultaten stod Folkpartiet och Moderaterna för. Folkpartiet lyckades nästan tredubbla sitt väljarstöd jämfört med 1998 årsval (13,4 %), medan Moderaterna gjorde sitt sämsta riksdagsval sedan 1973 (15,3 %).
Trots stark motvind för miljöfrågorna på den politiska dagordningen under 1990-talets senare hälft lyckades Miljöpartiet klara riksdagsspärren för fjärde gången (4,6 %). Valresultatet innebar att Miljöpartiet fick en tydligare vågmästarställning mellan de politiska blocken, en ställning som partiet utnyttjade i de regeringsförhandlingar som följde efter 2002 års val.
I valet bröt Centerpartiet den långa nedåtgående trenden av valförluster som inleddes redan i 1973 årsval. Centerpartiet ökade sitt röststöd från 5,1 till 6,2 %.
Ospännande valupptakt
Socialdemokraternas valseger kom inte som någon överraskning, åtminstone inte mot bakgrund av partiets starka ställning i opinionsundersökningarna under mellanvalsåren. Väljarnas sympatier och förtroende för statsminister Göran Persson hade förbättrats markant under 2000 och 2001. Sveriges ordförandeskap i Europeiska unionen under våren 2001 och oron som följde efter terrorattackerna mot World Trade Center och Washington 11 september 2001 är två faktorer som förändrade bilden av Persson och den Socialdemokratiska regeringen i positiv riktning.
Mot bakgrund av sanerade statsfinanser och en sjunkande arbetslöshet kunde Socialdemokraterna under våren 2002 njuta av ett starkt stöd i opinionsmätningarna. I vissa vårmätningar nådde partiet 45 %. Regeringspartiets och stödpartiernas försprång till den borgerliga oppositionen tycktes då ointagligt. Men valet skulle komma att bli jämnare än vad de flesta bedömare hade trott.
På grund av det stora opinionsmässiga försprånge för den sittande regeringen kom förhandsspekulationerna om valet att handla om vilka stödpartier som Socialdemokraterna skulle behöva under den kommande valperioden och vilka partier som eventuellt riskerade att hamna under fyraprocentsspärren. Miljöpartiet och Folkpartiet (!) befann sig under våren i riskzonen att åka ur riksdagen. Det skulle så småningom visa sig att alla sju riksdagspartierna fick förnyat förtroende av väljarna. Och Folkpartiet skulle komma att göra sitt bästa riksdagsval sedan Bengt Westerbergs succéval 1985.
Sena utspel
Det hör inte till vanligheterna att partierna presenterar nya förslagspaket under valrörelsen efter det att partiprogram och valplattformar blivit internt förankrade. Socialdemokraternas förslag om maxtaxa i barnomsorgenunder 1998 års valrörelse var kanske det första exemplet på vad som kan komma att bli ett vanligare fenomen i svenska valrörelser: de sena utspelen. I årets valrörelse hände det igen.
Den 3 augusti presenterade Folkpartiledaren Lars Leijonborg partiets nya integrationspolitik. Bland nyheterna fanns förslaget att låta invandrare som har fått löfte om jobb i Sverige erhålla särskilda temporära uppehållstillstånd som exkluderade vissa välfärdsförmåner de första fem åren. Ett annat förslag, som kom att sätta stark prägel på valrörelsen, var kravet att införa språktest för invandrare som ville bli svenska medborgare.
Diskussionen om huruvida Folkpartiets nya integrationspolitiska program var invandrarfientligt till sin natur kom i gång omedelbart. Folkpartiet anklagades för att ha abdikerat från sin position som det mest flyktingtoleranta partiet. Statsministern anklagade Folkpartiledaren för att ha ”fiskat i grumliga vatten”. Massmediernas uppmärksamhet kring berättelsen om det flyktingvänliga partiet som börjat ställa krav förändrade sannolikt väljarnas bild av Folkpartiets integrationspolitik.
Debaclet som följde fick omedelbara och positiva återverkningar på Folkpartiets opinionsstöd under inledningen av valrörelsen. Mellan 4 augusti och 4 septembergick partiet oavbrutet fram i opinionsmätningarna; enligt Sifo dubblerade partiet sitt stöd från 4,9 till 9,9 %. Framgångarna fortsatte sedan även under de två sista veckorna av valrörelsen.
Massmediernas förkärlek för partiledarna innebar att stor uppmärksamhet ägnades åt Folkpartiledarens metamorfos från sänke till flöte. Leijonborgs ledarskap hade så sent som hösten 2001 varit starkt ifrågasatt, såväl inom som utom partiet. Berättelsen om förloraren som blivit en vinnare bidrog till en positiv mediebild av Folkpartiet under valrörelsen. Lars Leijonborg tilldelades snart epitetet ”Leijonkungen”. För Moderaterna blåste motsvarande motvind; Moderatledaren rubriksattes med ”Bu Lundgren”.
Under den sista valveckan ökade uppmärksamheten för integrationspolitiska frågor ytterligare. TV-programmet Uppdrag granskning hade låtit ett reportageteam smygfilma i valstugor runtom i landet och spelat in främlingsfientliga uttalanden från partifunktionärer. I särklass hårdast drabbat av avslöjandena var Moderaterna, eftersom ett antal ledande lokalpolitiker hade fällt uppseendeväckande rasistiska omdömen. Moderatledaren Bo Lundgren tog snabbt avstånd från uttalandena, men skadan var redan skedd. Rasistuttalandena diskuterades flitigt under valrörelsens fem sista dagar. Smygfilmningarna visades i repris även under valsöndagen.
Sena beslut
Enligt vallokalsundersökningen slog de svenska väljarna nya rekord i rörlighet (30 % bytte parti mellan1998 och 2002), röstdelning (26 % röstade på olika partier i riksdags- och kommunval) och i sena beslut (32 % bestämde partivalet under sista veckan före valet).
Den allt rörligare och svårmobiliserade väljarkåren ställde till det även för opinionsinstituten i valspurten, vilka alla missade Socialdemokraternas och Moderaternas valresultat med omkring tre procentenheter. En förklaring till den kollektiva felvisningen, dvs. att man underskattade Socialdemokraternas och överskattade Moderaternas valresultat, är att det måste ha ägt rum stora förskjutningar efter att instituten upphört med sina förvalsmätningar. Med andra ord: under de sista tre–fyra dagarna före valet gjorde Socialdemokraterna en stark spurt bland de mest svårmobiliserade väljarna, medan Moderaterna fortsatte att blöda väljare framför allt till Folkpartiet.
”Ställa krav är att bry sig”
Medan medierna ägnade mycket utrymme åt flykting- och invandrarfrågor följde de svenska väljarna i stor utsträckning sin egen agenda i valrörelsen. I själva verket torde avvikelsen mellan mediernas valrörelsebevakning och väljarnas viktiga frågor ha varit rekordstor inför 2002 års val. Flykting- och invandrarfrågorna återfanns endast på tolfte plats på väljarnas rangordning av viktiga valfrågor. Två tredjedelar av väljarna uppgav att skolfrågorna hade mycket stor betydelse för deras partival (67 %). En majoritet av väljarna nämnde sjukvård, ekonomi, äldreomsorg, barnomsorg och sysselsättning som betydelsefulla för partivalet. Vården, skolan och omsorgen var, liksom i 1998 års riksdagsval, dominerande sakfrågor i väljarnas ögon. Dessa välfärdsfrågor har i tidigare val varit Socialdemokraternas hemmaplansfrågor.
Partiväljarnas rangordningar av olika sakfrågor visar partiernas profiler och kan erbjuda sakpolitiska förklaringar till partiernas med- och motgångar. Folkpartiet etablerade sig som ett skolfrågeparti bl.a. genom en särskild lansering av skolborgarrådet i Stockholm, Jan Björklund. Under paroller som ”att ställa krav är att bry sig” fick framför allt förslaget om att lärare skulle ges möjligheter att beslagta elevernas mobiltelefoner uppmärksamhet under inledningen av valrörelsen. Även om fler analyser behöver göras är det en god gissning att skolfrågornas topposition på väljaragendan gynnade Folkpartiet i 2002 års val. Förslaget om språktest för blivande svenska medborgare slog sannolikt an samma strängar som Folkpartiets övergripande valbudskap om ökade krav.
Moderaternas hårda profilering på skattepolitik gillades av de moderata väljarna, som hade skattefrågorna på andra plats på sin dagordning. Bland andra partiers väljare hade dock skatterna betydligt lägre prioritet. Sådana omständigheter gynnade inte Moderaternas möjligheter att vinna väljarnas gunst. Snarare kan den ensidiga skatteprofileringen ha bidragit till partiets stora valnederlag.
Väljarströmmar
Folkpartiet hämtade de flesta av sina nya väljare från Moderaterna. Av dem som röstade på Moderaterna i 1998 års val valde 21 % att rösta på Folkpartiet i 2002 års val. Moderaterna tappade alltså var femte väljare till Folkpartiet. Folkpartiet drog väljare även från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Jämfört med andra partier var Folkpartiet lyckosamt när det gällde att mobilisera 1998 års soffliggare och blankröstare.
Inom det socialistiska blocket flöt de största väljarströmmarna från Vänsterpartiet till Socialdemokraterna. Vänsterpartiet tappade en fjärdedel (24 %) av sina väljare från 1998 till Socialdemokraterna.
Starka och svaga grupper
Såväl ålders- som könsskillnaderna i väljarnas röstning jämnades ut i 2002 års riksdagsval. Kvinnor är fortfarande något överrepresenterade när det gäller röstning på Vänsterpartiet (13 %) och underrepresenterade när det gäller röstning på Moderaterna (11 %). Vänsterpartiet och Miljöpartiet gjorde bättre ifrån sig bland de unga väljarna, medan framför allt Moderaterna gjorde ett historiskt dåligt val i den gruppen. Bland de svenska medborgare som uppger att de vuxit upp i Europa eller utanför Europa råder en mycket stor övervikt för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna sammantagna (66 % för dem som vuxit upp i Europa respektive 79 % för dem som vuxit upp utanför Europa). Första generationens invandrare torde vara en nyckelgrupp för att uppnå goda valresultat i framtiden för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Vänstervind?
Åt vilket håll blåste opinionsvindarna i samband med 2002 års val? Å ena sidan fortsatte den ideologiska vänstervinden att blåsa i den svenska väljarkåren. En större andel väljare valde till exempel att själva placera sig till vänster på den traditionella vänster–högerskalan, enligt vallokalsundersökningen. Å andra sidan visar valutslaget ett starkare röststöd för mittenpartierna. Socialdemokraterna, Centerpartietoch Folkpartiet gick framåt medan flankpartierna Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna gick bakåt.
Den viktigaste förändringen för framtiden är att styrkeförhållandena inom det borgerliga blocket nu har förskjutits ordentligt mot mitten, vilket ger ändrade förutsättningar för kampen om regeringsmakten i 2006 års riksdagsval.
(Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2002)
Riksdagsvalet 2002: Strömmen mot mitten går, blockbalansen består
http://www.ne.se/rep/riksdagsvalet-2002-strömmen-mot-mitten-går-blockbalansen-består
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
