Henrik Oscarsson
Efter en ovanligt oviss och intensiv valrörelse valde svenska folket att stödja Allians för Sverige i riksdagsvalet den 17 september. Sysselsättningsfrågorna kom att dominera valdebatterna. Maktskiftet ändade en 12 år lång period av socialdemokratiskt minoritetsstyre. Moderaterna vann 650 000 nya väljare och gjorde sitt bästa val sedan 1928. Socialdemokraterna noterade sitt sämsta valresultat i demokratisk tid.
Den 30 augusti 2004 samlades de fyra borgerliga partiledarna i centerledaren Maud Olofssons hem i västerbottniska Högfors. Där bildades Allians för Sverige med siktet inställt på maktskifte i 2006 års riksdagsval. En två år lång period av permanent opinionsbildningskampanj inleddes för att svetsa samman allianspartierna och för att erbjuda väljarna ett trovärdigt regeringsalternativ.
Initiativet till Allians för Sverige innebar till en början stora opinionsmässiga framgångar för det borgerliga blocket. Under sommaren 2005 var försprånget omkring 10 procentenheter i opinionsmätningarna.
Men 2006 års riksdagsval kom ändå att bli betydligt mer ovisst och spännande än de tre föregående. Från november 2005 fram till valnatten var de båda regeringsalternativen jämnstarka i de flesta opinionsmätningar, oftast med en knapp fördel för utmanaralliansen. Den slutgiltiga vinstmarginalen blev knappt 2 procentenheter: 48,2 % för alliansen (M, C, FP och KD) mot 46,1 % för de tre samarbetspartierna (S, V och MP).
Maktskiftet avslutade en 12 år lång period av socialdemokratiskt minoritetsstyre med parlamentariskt stöd från först Centerpartiet (1994–98), därefter Miljöpartiet och Vänsterpartiet (1998–2006).
Moderaterna vann stort
Moderaternas valframgång i 2006 års val är den hittills största för ett enskilt parti (+11,0 procentenheter) i svensk politisk historia. Partiets 26,2 % är bästa M-noteringen sedan ”kosackvalet” 1928.
Valets stora förlorare blev Socialdemokraterna, som förlorade regeringsmakten och backade med närmare 5 procentenheter till historiskt låga 35,0 %. För att finna ett sämre valresultat behöver man gå tillbaka till landstingsvalet 1914.
På tvärs mot alla förväntningar lyckades alliansen vinna, trots att en sittande regering knappast kan önska sig bättre ekonomiska omständigheter inför ett val: historiskt låga räntenivåer, minskande inflation, kraftig ökning av hushållens köpkraft och tillväxtsiffror som överträffade alla prognoser. Även sysselsättningstalen pekade i rätt riktning för den socialdemokratiska regeringen i augusti och september, även om de flesta bedömare hade förväntat sig fallande arbetslöshetstal betydligt tidigare i konjunkturcykeln.
Folkpartiet tappade flest väljare (–5,9 procentenheter) i valet. En delförklaring till förlusterna är partiets svaga avslutning av valrörelsen. Två veckor före valet kom avslöjanden om att partiföreträdare gjort sig skyldiga till systematiskt datorintrång i Socialdemokraternas datornätverk, olagligheter som det visade sig att både partisekreteraren och pressekreteraren hade känt till. Även om huvuddelen av Folkpartiets väljarförluster ägt rum tidigare under mandatperioden gick FP tillbaka i opinionsmätningarna under de två sista veckorna.
Valet bjöd också på framgångar för övriga partier. Rekordmånga väljare (315 000) valde att rösta på partier med små möjligheter att nå riksdagsrepresentation. Sverigedemokraterna (SD) blev största parti med 2,9 % av rösterna. Feministiskt initiativ – med förra vänsterpartiledaren Gudrun Schyman som en av företrädarna – nådde endast 0,7 % i valet.
Viktiga valfrågor
Alliansens huvudstrategi blev att angripa Socialdemokraterna på sakfrågeområden som historiskt varit deras klassiska hemmaplan: välfärd, sysselsättning och regeringsduglighet.
”Jobben, jobben, jobben.” Sysselsättningspolitiken utsågs tidigt till valrörelsens huvudfråga. Moderaterna kallade sig själva för Sveriges nya arbetarparti. S-regeringen kritiserades för passivitet när det gäller att få arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade tillbaka i full sysselsättning. Trots god fart i ekonomin minskade inte arbetslösheten i samma takt och omfattning som i tidigare konjunkturcykler.
Sveriges Televisions vallokalsundersökning visar att sysselsättningen var den viktigaste frågan förväljarna i 2006 års val. Hela 56 % uppgav att sysselsättningen hade mycket stor betydelse för partivalet, vilket var en klar ökning jämfört med riksdagsvalet 2002 (+13 procentenheter).
Andra frågor som uppfattades som nästan lika viktiga som sysselsättningen var skolan (54 %), sjukvården (51 %) och ekonomin (50 %). Gemensamt för dessa sakfrågeområden är att de uppfattades som klart mindre viktiga för väljarna än vid valet 2002.
Partibyten
Väljarrörligheten ökade ytterligare i samband med 2006 års riksdagsval. Andelen väljare som bytte parti mellan 2002 och 2006 var 34 % enligt SVT:s vallokalsundersökning. Liksom i tidigare val var två tredjedelar av den totala rörligheten i väljarkåren inomblocksrörlighet – det vill säga partibyten mellan partier inom de två blocken.
De största väljarströmmarna flöt mellan Folkpartiet och Moderaterna. Tre av tio (29 %) folkpartiväljare från 2002 valde att rösta på Moderaterna 2006. Moderaterna vann därmed tillbaka huvuddelen av de väljare som de tillfälligt ”lånat ut” till Folkpartiet i samband med 2002 års val.
Eftersom Folkpartiet förlorade väljare i huvudsak till andra borgerliga partier fick förlusterna inte några konsekvenser för alliansens möjligheter att vinna valet. I stället var det trafiken över blockgränsen som kom att avgöra valet. Blockbytandet handlade i ovanligt hög grad om direktbyten från Socialdemokraterna till Moderaterna. Socialdemokraterna tappade rekordmånga väljare (8 %) direkt till Moderaterna 2006. Det betyder att omkring var tionde M-väljare tidigare har röstat på Socialdemokraterna.
Moderaterna gjorde ett bättre val än vanligt bland arbetslösa (17 %), arbetare (14 %) och LO-medlemmar (11 %). Men det handlar inte om något rekord när det gäller moderata inbrytningar i arbetarleden. Även i samband med det förra borgerliga maktövertagandet 1991 gick Moderaterna lika starkt framåt i dessa väljargrupper.
En närmare analys av de S-väljare som lämnade partiet för Moderaterna visar att det inte var flykten av arbetarväljare som kostade Socialdemokraterna regeringsmakten. Bland direktbytarna från S till M var tjänstemän och anställda i privat sektor mycket klart överrepresenterade i förhållande till andra grupper som lämnade Socialdemokraterna.
Sverigedemokraterna
I skuggan av kampen om regeringsmakten nådde Sverigedemokraterna stora valframgångar i riksdagsvalet; 2,9 % av rösterna räckte inte till riksdagsrepresentation men ger partiet statligt partistöd under kommande år.
Den ideologiska profilen hos Sverigedemokraternas väljare har stora likheter med Ny demokratis väljare vid valet 1991. Hälften av SD-väljarna bekänner sig till höger i politiken, och hälften placerar sig i mitten på en traditionell vänster–högerskala.
Närmare analyser av väljarrörligheten visar att partiet vann sina nya anhängare i lika stor utsträckning från Socialdemokraterna (ca 30 000) som från de fyra allianspartierna tillsammans (ca 27 000). Lika många väljare rekryterades från gruppen som inte röstade i det senaste riksdagsvalet 2002 (ca 27 000). Sverigedemokraternas framgångsrika lokala valkampanjer mobiliserade soffliggare och var således en bidragande orsak till att valdeltagandet ökade i 2006 års riksdagsval (82 %).
Enligt vallokalsundersökningen är stark misstro mot politiker ett gemensamt karaktärsdrag hos Sverigedemokraternas väljare. Partiets omfattande kritik mot flykting- och invandringspolitiken tycks vara en andra viktig huvudförklaring till framgångarna. Bland personer som ansåg att flykting- och invandringspolitiken var en viktig fråga för partivalet röstade närmare var tionde väljare (9 %) på Sverigedemokraterna.
(Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2006)
Riksdagsvalet 2006: Ett val fyllt med spänning och överraskningar
http://www.ne.se/rep/riksdagsvalet-2006-ett-val-fyllt-med-spänning-och-överraskningar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
