Ristat i sten: Hjul på hällar

Ristat i sten:

Hjul på hällar

av Lasse Bengtssonfil.lic. och verksam vid Vitlycke museum

Professor Lars Erik Nilssons bok Hjul på hällar är det senaste tillskottet i försöken att tolka de sydskandinaviska hällristningarna. Författaren har särskilt studerat vagnsavbildningarna på ristningarna och försöker identifiera och klassificera olika typer och modeller. Han har också funderat kring vagnarnas olika användningsområden.

I arbetet har Lars Erik Nilsson naturligtvis haft god nytta av att han de senaste tjugo åren har forskat kring hjulets tidiga historia. Han är professor emeritus i vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och har således en solid teknisk bakgrund.

Stenvagn

Hjul på hällar är rikt illustrerad med mycket pedagogiska bilder som i detalj visar de olika vagnarnas funktion. Nilsson har använt sig av greppet att låta samma bild återkomma på flera ställen i texten allteftersom han diskuterar vagnarna och ibland även återkommer till vagnar som han talat om i tidigare kapitel. Detta underlättar för läsaren som slipper hålla på att bläddra fram och tillbaka i texten.

Ännu litet bättre hade det varit om Nilsson hade försett bokens illustrationer med en numrering. För den som dagligen är i kontakt med hällristningsbilder är det inga problem att identifiera dem, men för andra kan det trots de goda intentionerna i boken ibland bli lite förvirrande. Nilssons bok är skriven för en bredare allmänhet och har ett populärvetenskapligt anslag, vilket innebär att den saknar notapparat och litteraturhänvisningar. Det senare är förståeligt men också lite beklagligt.

Bland de vagnar Nilsson har identifierat finns en så kallad stenvagn. Det är en mycket sinnrik vagnskonstruktion som medger lyft av stora tunga stenar med ett minimum av kraft eftersom det hela bygger på hävstångsprincipen. Vagnar av denna typ var i bruk fram till 1800-talet. Men om det är vagnar av just denna typ och med denna funktion som avbildas på vissa hällristningar får stå för författaren. Enligt honom skulle vagnen ha kunnat tjänstgöra vid stenröjning för att skapa ny åkermark. Detta kan ju naturligtvis inte uteslutas, även om de stora markröjningsprojekten såvitt vi vet i dag inleddes först under järnåldern.

Funktionalist

En annan vagnstyp som Nilsson diskuterar är de tvåhjuliga vagnar som relativt frekvent återfinns på hällristningar i Bohuslän och på några andra platser i landet. Nilsson anser att dessa vagnar i princip använts endast för persontransporter och underkänner tolkningen att de skulle vara stridsvagnar. Detta synsätt är ganska snävt funktionalistiskt. Man kan inte betrakta hällristningarnas bilder som någon sorts vardagsbilder som framställts för att visa framtidens människor hur det gick till på bronsåldern.

Tvåhjuliga stridsvagnar har sannolikt fungerat som statussymboler för en krigarelit redan under äldre bronsålder. Förmodligen har man inte haft någon större militär nytta av dem, i varje fall inte i Bohuslän. I stället har det varit innehavet av vagnen som räknats och givit status, på samma sätt som en del människor i våra dagar köper bilar som kan komma upp i 300 km i timmen trots att man i princip inte får köra så fort någonstans på allmän väg.

Nilsson har också identifierat en tvåhjulig vagnstyp som han benämner ländvagn. Den kan enklast beskrivas som hästar som drar cirkelfigurer av lite olika utformning. Cirkelfiguren är förbunden med hästens huvud med något som förefaller vara ett rep. På vissa avbildningar finns det en förbindelse mellan repet och hästens länd; därav namnet. Författaren underkänner tolkningen att de skulle vara solvagnar, alltså vagnar som transporterar solen. Där har han i princip rätt. Endast någon enstaka hällristningsvagn kan tänkas vara en solvagn, alltså en vagn som transporterar solen.

Solhäst

Begreppet solvagn är intimt förbundet med den så kallade Trundholmsvagnen från Danmark. När Nilsson diskuterar Trundholmsvagnen gör han samma misstag som de flesta andra, nämligen att kalla den solvagn. I själva verket är det en häst som drar en bronsskiva som är förgylld på den ena sidan och med all säkerhet är en avbildning av solen. Mellan skivan och hästens hals har det funnits en nu förkommen kedja. Hästen och solskivan är monterade på en liten vagn. Hela ekipaget, som är gjort av brons, har offrats i en sjö och återfanns vid torvtäkt. Det handlar alltså inte om en solvagn utan en solhäst som är monterad på en vagn, sannolikt för att dras omkring vid religiösa ceremonier.Den vagnstyp som Nilsson kallar ländvagn är således ingen vagn utan en solhäst, alltså en avbildning av en häst som drar solen över himlavalvet. Detta blir särskilt tydligt när man granskar den skiva eller cirkelkors som hästen drar. En cirkel som omsluter ett kors föreställer i allmänhet antingen ett hjul eller solen. När det gäller hjulen är det ganska oproblematiskt, de sitter på en vagn. När de förekommer i andra sammanhang handlar det oftast om solsymboler.

Ett närmast övertydligt exempel på det är ett litet föremål av brons som hittats i Danmark. Det påminner om ett förstoringsglas men i stället för en lins sitter där en skiva av bärnsten. I bärnstenen är ett kors inristat. Tillsammans med infattningen bildas ett cirkelkors. Genom att lyfta föremålet mot solen fångar man solens strålar i bärnstenen. När hästar avbildas på hällristningarna då de drar ett sådant cirkelkors framstår det som närmast övertydligt att de drar på solen.

Akademisk humor

De helt uthuggna skivor omgivna av gaffelliknande utskott som också dras av hästar tolkas av Nilsson som vattenhål. Tolkningen är inte ny, den framfördes redan i mitten på förra seklet, men då närmast som ett uttryck för akademiskt skämtlynne. Tanken är att man ser djur eller andra varelser som sticker ner sina huvuden i ett vattenhål. Det hela avbildas ovanifrån.

I Österrike har man funnit ett välbevarat lik från slutet av bronsåldern med just denna symbol tatuerad på kroppen. Att man skulle tatuera in en symbol för vattenhål är ytterligt långsökt, även om vatten naturligtvis var viktigt då som nu. Detsamma kan i högsta grad också sägas om solen! Att solen dyrkats som en gud i större delen av Europa under bronsåldern tycks ha undgått Nilsson som vill förlägga en eventuell solkult till att bara omfatta Själland.

I till exempel den grekiska mytologin kan vi se hur Faethon, solguden Helios son, lånar sin fars hästar, alltså de hästar som drar solen, och med mindre lyckat resultat far omkring på himlavalvet med solen i släptåg. Solhästen har en pendang i solskeppen som föreställer skepp som transporterar solen, sannolikt under natten då solen måste tillbaka österut.

Att bli vid sin sten

Sammanfattningsvis kan man säga att Lars Erik Nilssons bok Hjul på hällar är intressant så länge författaren skriver om hjul och vagnar utifrån ett tekniskt perspektiv, det vill säga det område han är specialist på. Där har han en hel del intressanta tankar att tillföra diskussionen. När han däremot ger sig in i den kulturhistoriska tolkningen utan att beakta vagnarnas roll som statussymbol och inte bara transportmedel blir det hela genast mindre intressant.

Nilsson borde i Hjul på hällar antingen ha hållit sig till de tekniska aspekterna eller också bättre ha satt sig in i vagnarnas kulturhistoria under förhistorisk tid. I sin bok nämner han vagnsbegravningar, alltså att vagnar skickats med som gravgåvor i rikt utrustade gravar från slutet av bronsåldern. Men han reducerar dem till ett centraleuropeiskt fenomen, trots det stora antalet vagnar på hällristningarna.

Den som är intresserad av de konstruktionstekniska detaljerna på hällristningarnas vagnar och jämförelser med vagnar från historisk tid – ett nog så intressant område – ska utan tvekan köpa boken. De som är intresserade av vagnens roll ur ett kulturhistoriskt perspektiv har dock inte mycket att hämta.

Det står givetvis Lars Erik Nilsson och andra helt fritt att framföra sina tolkningar, men de måste då, som här gjorts, räkna med att deras tolkningar granskas, diskuteras och kritiseras.

(Artikeln publicerad 2005-06-15)

Extern länk: Vitlycke museum

Ristat i sten: Hjul på hällar
http://www.ne.se/rep/ristat-i-sten-hjul-på-hällar
Nationalencyklopedin, 2014-04-16 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin

Kontakt