Malin Magnusson, NE-medarbetare
Legenden om mästerskytten i huva, Robin Hood, har traderats i tider och evighet. Genom åren har det blivit en rad filmer och TV-serier, där hjälten ömsom spelats av en lallande man i trikåer, ömsom av en tecknad räv. Nu kommer Ridley Scotts berättelse om historien bakom legenden, om hur det gick till när stenhuggarsonen Robin Longstride blev den laglöse Robin Hood.
Det är något av en omöjlighet att gå och se Ridley Scotts Robin Hood utan att dra paralleller till hans tidigare magnifika hjältesaga Gladiator (2000). I alla fall om man tillhör dem som har sett filmen fler gånger än vad som är tillbörligt och varje gång med samma ständiga gåshud över hela kroppen.
Scott är en regissör väl bevandrad i genren våldsamt historiskt epos. Efter Gladiator kom Kingdom of Heaven (2005), även den med ett korstågstema och en mängd dyra borgstormande scener, tusentals statister och skäggiga män i rustning. Liksom i Gladiator innehar australiensiska biffen Russell Crowe huvudrollen i Robin Hood, och efter nu fem filmer tillsammans har ”Rid ’n’ Russ” blivit ett filmvärldens radarpar.
Precis som gladiatorn Maximus slåss Robin Hood mot förtryckarna, för friheten. Båda bär de på en hämnd, en oförrätt i det förflutna. Till skillnad från gladiatorn står Robin Hood inte ensam utan flankeras av sina tre kumpaner i kampen. Maximus har skaffat båge och skinnbyxor – och även något av glimten i ögat – men bjuder på närkamper lika raffinerade som Colosseums skådespel.
Bloddrypande
Robin Longstrides sjumilabåge knäcker, knäcker nackar av invaderande fransmän och bakhållssluga hirdmän. Det är så klart en mycket blodig berättelse det här, om än väldigt vacker. Ryttarna som svart flyter fram över de engelska hedarna, byarna som sätts i brand. Sherwoodträdens blad prickas röda av striderna, Engelska kanalens vatten färgas mörkt. Scott vet vad han kan och levererar en kanonad av action och äventyr.
Robin Longstride är inte en kung Lejonhjärtas gunstling. Han är en enkel fotsoldat som inte särskilt högaktar sin konung. När berättelsen tar sin början är det en krigsutled och skeptisk huvudperson som griper tillfället att fly från armén när det ges. Slumpen – för att inte avslöja för mycket av filmens handling – gör att bågskytten Robin kommer tillbaka till England som en viss sir Robert Loxley, med allt av konsekvenser det innebär.
Russell Hood är inte den som flyger i spagat mellan trädgrenarna, inte heller sysslar han med flöjtspel. När han landar på ett halmtak yr höet och bjälkarna skakar, sin fiendes huvud klyver han lika lätt som en melon.
Med sina 45 år är Russell Crowe en fårad Robin Hood, och med sin läderhärdade kroppshydda får han Kevin Costners upplaga från 1991 att framstå som en knappt målbrottskommen gosse i jämförelse.
 |
| DAVID APPLEBY/UNIVERSAL PICTURES/AP/SCANPIX |
| I stridens hetta. Russell Crowe i rollen som Robin Hood. |
Pragmatiska kvinnor
Den fräschaste behållningen med Scotts hjälteepos är persongalleriet. Scott låter sina karaktärer överraska.
Redan i början möter vi kung Richard och det inte alltför sympatiska porträttet verkar lovande för filmen. Lejonhjärta framstår som något narraktig och kitslig – litet trött med påsiga kinder påminner han till det yttre mer om det harhjärtade lejonet i Trollkarlen från Oz. Kungens närmast dumdristiga stridsmod tycks komma ur en blandning mellan den giriges blinda lystnad och en uttråkad krigsmans frustration.
Särskilt filmens kvinnoporträtt känns upprustade och den som söker efter våp får det svårt. När Robin och hans tre merry men kommer till den på män åderlåtna byn Nottingham kastar sig de uthungrade kvinnorna över dem, äter dem med glittrande ögon och uppknäppta blusar. Kvinnorna i Robin Hood agerar. De är pragmatiker minst lika mycket som männen.
Den plattbröstade Lady Marian (Cate Blanchett), som kratsar hästhovar och går med såningspåsen över byns åkrar, tvekar inte att skära halsen av den man som gud nåde vågar antasta henne. I själva verket är hon en av Robins män, likvärdig dem både i mod och i bågskytte.
Änkedrottning Eleonora av Akvitanien, mor till kung Richard och dennes bror John, styr med värdigheten och allvaret hos en abbedissa det kantrande riket i sin äldste sons frånvaro. Med ryggar av stål tar de båda kvinnorna emot korstågets dödsbud, utan att fälla några tårar och med blicken riktad mot det kommande.
En glädjande sak är även de knappt befintliga kärleksscenerna mellan Robin och Marian. Erotiken sträcker sig på sin höjd till ett par kyssar och något förstulet smek och jag jublar inombords över att slippa det klibbiga klichésamlaget framför den öppna eldens flämtande sken.
Ondskans skepnader
Intressant i Robin Hood är att ondskan inte är en enda man utan att den visar sig i olika skepnader. Kung Richard är med sitt meningslösa heliga krig en despot, i det att han för egen äras skull slösar bort både statskassan och Englands män. Det är hans långa krig som har utarmat befolkningen till svältnödens gräns.
Hans bror John beter sig än sämre. Självsvåldig och maktberusad brandskattar han sitt eget land tills lorderna kokar av vrede. Sheriffen av Nottingham får också vara med på ett hörn. I den här förhistorien till legenden är han än så länge en ganska harmlös typ – mer utav struttig sprakfåle i de styrandes koppel. Den enda helt genomruttna personen utan tillstymmelse till själsliv är Sir Godfrey, förrädaren med rakat huvud och blicken hos en orm.
Maktens förtryck, det är den allsmäktiga eviga ondskan. Makten ringlar sig genom berättelsen, byter värddjur. Makten korrumperar på sin väg, förblindar och gör människor till bödlar.
Robin Hoods rättvisa handlar i Ridley Scotts regi mindre om skatteåterbäring och mer om folkets frihet, jämlikhet och broderskap. Filmen slutar där legenden tar vid – i Sherwoodskogen. Fördrivna ur samhället lever Robin och hans Marian i ett skogskollektivets anarkistiska paradis, lyckligt laglösa i alla sina dar.
Publicerad 2010-05-12
Robin Hood 2.0
http://www.ne.se/rep/robin-hood-2-0
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
