Ron Wood – rätt man vid rätt tidpunkt
av Peder Gravlundfrilansjournallist
Bäst skulle man förmodligen beskriva Ron Wood som en vapendragare. Han är det perfekta komplementet till huvudpersonen. Den som fungerar som det bollplank som gör stjärnan ännu bättre, utan att på något sätt själv aspirera på dennes position.
I sin självbiografi, Ronnie (2007), framställer Ron Wood sig själv som en man med vissa talanger, men som framför allt råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det är säkert sant. Men framför allt framträder han som rock'n'rolls bästa kompis. En skön figur med ett gott hjärta. En person som älskar att ha det kul och som de flesta tycker om. En som bara fanns där och som var skicklig nog att rida på vågen när den passerade.
UppväxtenRonald David Wood föddes 1947 i Yiewsley i västra London, där han också växte upp. Hans familj bestod till stor del av kanalarbetare, så kallade water gypsies, och Wood påstår att hans egen generation var den första att födas på land. Det var ett fattigt hem, men, skriver han, fyllt av musik, värme och ständiga fester. Något som också till stor del kommit att prägla Ronnies syn på hur livet bör levas.
jeremy craine/ibl Ronnie Wood signerar sin självbiografi i Eason's Book Store i Dublin, Irland.
Föräldrarna – Archie och Lizzie – uppmuntrade alltid sina barn att följa sina drömmar. Ronnies båda äldre bröder – Art och Ted – började tidigt syssla med både konst och musik, och den yngre brodern var inte sen att följa. Konsten skulle alltid komma att följa honom vid sidan av musiken.
Genom sina bröder fick han direkt tillgång till musikens värld. De gav honom både hans första skivspelare och en gitarr att lära sig spela på. Han satt alltid med när de spelade och han lärde sig alla de instrument som brödernas vänner tog med hem till huset. Och när det fattades en man fick han till och med vara med och spela tvättbräda med Teds band. Kanske var det under denna tid han grundlade sin flexibilitet som musiker.
Sitt första egna band bildade Ron Wood 1962 och han kallade det Thunderbirds, efter en av Chuck Berrys låtar. Senare ändrades namnet till The Birds. Som så många andra band under den tiden turnerade de flitigt och under miserabla förhållanden. Men de lyckades göra sig ett namn och fick spela in ett antal singlar och album som etablerade dem på den engelska musikscenen.
The Jeff Beck Group och The FacesThe Birds blev en del av den klubbscen vars centrum var Oxford Street i London, där band som Beatles, Stones, Kinks och Who regerade. 1965 träffade Wood sin blivande fru, Krissie, som då gick ut med Eric Clapton. Det var också under denna tid som han lärde känna Rod Stewart – "tack vare att de hade likadan frisyr" – och Jeff Beck. Den senare hade just hoppat av The Yardbirds och eftersom The Birds samtidigt sjöng på sista refrängen, så startade de The Jeff Beck Group tillsammans. Men Beck ogillade att dela på gitarrposten och Wood plockade i stället ödmjukt upp basen. De tog in Rod Stewart på sång och Mickey Wallace på trummor och gav sig av för att turnera USA i flera omgångar.
I slutänden visade det sig för svårt att samarbeta med Beck. Under en kortare konflikt fick Wood sparken och turnerade i stället med Creations, innan han återanställdes för en turné med Beck, som skulle bli den sista. Wood sökte sig i stället till The Small Faces, vars gitarrist Steve Merriot just hoppat av. Han lyckades senare övertala Rod Stewart att följa med, och i den konstellationen blev de i stället The Faces.
De återvände till USA för sammanlagt elva turnéer och fick sådana framgångar att de under en tid var Storbritanniens näst största rockband efter The Rolling Stones. Bland annat blev de det första bandet med en fullfjädrad bar på scenen och gjorde sig ökända genom att ofta – av lika doser hemlängtan och tristess – slå sönder sina hotellrum. Över huvud taget blev alkohol och droger ett alltmer framträdande inslag för Wood under resorna.
Bara en Rolling StoneUnder en fest 1974 hoppade The Rolling Stones gitarrist Mick Taylor av bandet mitt framför ögonen på Wood och Jagger. Wood erbjöds genast platsen. Han ville inte svika The Faces, men lämnade dörren på glänt. Åtta månader senare hörde Jagger av sig och frågade Wood om han kunde komma till München. Det visade sig vara en provspelning. Gitarrister som Beck, Marriot och Clapton var på plats och spelade på olika sessions. Vad de inte visste var att Jagger samtidigt tog sig friheten att använda materialet till den kommande Stones-skivan Black and Blue (1976).
Samma år spelade Wood också in sitt första soloalbum, "I've got my own record to do", som han sade. The Faces hade alltmer kommit att handla om Rod Stewart, så när The Rolling Stones erbjöd Wood att följa med på deras kommande turné kunde han inte tacka nej. Under en tid alternerade Wood mellan banden, men hösten 1975 splittrades The Faces och året efter blev han fullvärdig medlem av The Rolling Stones.
1976 föddes Woods första son, Jesse James Wood. Men äktenskapet med Krissie var redan på upphällning. Året efter träffade han Josephine Howard på en fest i London. Tillsammans flyttade de till Los Angeles och fick där en dotter, Leah. Det blev en tid som annars mest kom att handla om Woods eskalerande droganvändande. The Rolling Stones turnerade inte för tillfället. I stället satte Wood samman en kort turné med det tillfälliga bandet The New Barbarians.
Familjen Woods flyttade till New York 1981 och levde relativt knapert under en tid. Inte minst på grund av att Wood samarbetade med opålitliga manager som i kombination med hans narkotikamissbruk tömt plånboken. I stället fick han under en period förlita sig på inkomster från konsten snarare än musiken. Samma år genomförde The Rolling Stones en massiv amerikaturné som blev deras längsta hittills. Under de följande åren släppte bandet två skivor, Undercover (1983) och Dirty Work (1986), men skulle inte turnera igen på flera år.
När The Rolling Stones inte turnerade fanns det tid för annat. 1983 föddes Ronnies och Josephines andra barn, Tyrone. Och följande år gifte de sig. Wood både jobbade med eget material och gästspelade med musiker som Sting, Prince och inte minst med Bob Dylan under 1985 års upplaga av Live Aid.
Hemkomsten och återföreningenÅret efter flyttade familjen Wood tillbaka till Storbritannien, dragna av hemlängtan och en önskan att komma bort från våldet i New York. I den studio Wood inrättade bakom sin familjs hus tog hans konstnärliga karriär ny fart. Samma år fick Wood uppträda i New Orleans med ett gäng barndomshjältar: Jerry Lee Lewis, Ray Charles och Fats Domino. Det följdes upp av en turné med Bo Diddley, en annan tidig förebild. De kallade sig Gunslingers och var ute på vägarna i sammanlagt arton månader under 1987–88.
Den 18 maj 1988 återförenades The Rolling Stones på Savoy Hotel i London. Följande år blev bandet först invalda i Rock'n'Roll Hall of Fame och spelade sedan in Steel Wheels (1989). Det följdes av en turné med samma namn som fortfarande är den största i bandets historia. Wood firade med att köpa en gård på Irland.
Under nittiotalet följde två gigantiska turnéer med bandet – "Voodoo Lounge" och "Bridges to Babylon" – vilka Wood kombinerade med sin växande konstkarriär. Han såg till att ställa ut i gallerier i samma städer som bandet spelade och lyckades på så sätt få enorm uppmärksamhet. Men han lyckades nästan bli bankrutt igen genom att investera i en exklusiv klubb i London. Endast genom att anställa sin son Jamie som manager och få ett förskott på den kommande turnén, "Forty Licks", lyckades Wood rädda sin ekonomi.
Inför turnén hade Wood efter många års missbruk äntligen lyckats bli nykter. Hans musikaliska samarbete med Keith Richards – som de kallade "den uråldriga konsten att väva" – nådde en ny nivå när den inte påverkades av alkoholen. Likaså utvecklades och uppmärksammades hans konst. Under åren som följde ställde han ut flitigt, inte minst på Drury Lane Theatre i London. Samtidigt med det fortsatte han att turnera med The Rolling Stones "Bigger Bang", som 2005 tog bandet till Sydamerika för första gången.
Vapendragaren rider vidare på vågen.
(Artikeln publicerad 2008-03-27)
Rocksnubbe: Ron Wood rätt man vid rätt tidpunkt
http://www.ne.se/rep/rocksnubbe-ron-wood-rätt-man-vid-rätt-tidpunkt
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
