Rolf de Maré och Svenska baletten

Balettmästaren i Paris

av Arne Järtelius
nyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin

Låt mig börja med en bekännelse. Mitt besök för drygt en vecka sedan på Dansmuseet var mitt första någonsin. Museet har funnits i 55 år och de senaste snart tio åren har det legat mycket centralt placerat vid Gustav Adolfs torg mittemellan Kungliga Operan och Utrikesdepartementet. Men när det nu är det gjort lovar jag en sak: jag kommer tillbaka.

Det som äntligen fick iväg mig till Dansmuseet, för övrigt det enda i sitt slag i världen, var den pågående utställningen om Rolf de Maré och den, i sin tur, hade jag blivit uppmärksam på genom den imposanta och 2,7 kilo vägande volymen om samma person signerad Erik Näslund. Både bok och utställning har titeln Rolf de Maré: Balettledare, konstsamlare, museiskapare. Det går mycket väl att se den ena utan att läsa den andra och vice versa, men för den som har vägarna förbi rekommenderas livligt ett besök på museet. Det är förvisso aldrig för sent med ett besök, men varför vänta till det, som för vissa, är dags att göra avbön?

NILS DARDEL/HALLWYLSKA MUSEET/DANSMUSEET
Rolf de Maré målad 1916 av vännen Nils Dardel.

Trespråklig utgåva
Museichefen Erik Näslund tar emot inne på sitt kontor sittandes mitt i två mastodonthögar. Det visar sig vara översättningarna - en till franska, den andra till engelska - av hans just utkomna bok om Rolf de Maré (1888-1964). På grund av en hel del redigeringar i slutspurten med den svenska utgåvan sitter Erik med det minst sagt tidskrävande arbetet att göra motsvarande ändringar i två olika manus. Att sedan den franska översättningen av språkliga skäl - franska språket är mer ordkrävande än det svenska - blir litet längre än den svenska gör ibland att sidhänvisningarna i registret inte stämmer. Quelle horeur!

- Att min bok kommer ut på tre språk har framför allt med Rolf de Maré själv att göra. Han var kosmopolit och levde hela sitt liv i en internationell miljö. I Frankrike fick han status av kulturpersonlighet med åtföljande uppdrag av franska myndigheter och institutioner. Det gjorde att jag på ett tidigt stadium tog kontakter för att få boken utgiven i både Frankrike och Storbritannien. Det känns bara bra att det blev så, men just nu kan det ge mig second thoughts.

Rolf Näslund har samlat material till sin bok om de Maré i mer än 35 år. Från början gjorde han det inte främst med inriktning på den bok som nu föreligger, utan de Maré har funnits med i olika andra näslundska uppdrag. Dit hör inte minst hans böcker om sådana som Carina Ari, Nils Dardel, ryska baletten i Paris och hans avhandling om Birgit Cullbergs balett Fröken Julie. I dessa och andra sammanhang har Rolf de Maré dykt upp i en eller annan skepnad och av många pusselbitar små har det nu blivit ett stort verk och en storartad utställning. (Att boken om Rolf de Maré inte nominerades till ett Augustpris i fackbokskategorin är inget mindre än en skandal!)

- Själva skrivandet av de Maréboken kom jag igång med för en så där 8-10 år sedan. Från början var det tänkt att den skulle vara klar i samband med museets 50-årsjubileum 2003, men nu kommer den i stället till vårt 55-årsfirande. Det är väl om möjligt ett ännu rundare tal.

Boken fördröjning gjorde att man samtidigt med att den kommer ut arrangerade den utställning om de Maré som finns att bese till första februari 2009. Nästa specialutställning på Dansmuseet öppnar 15 maj 2009 och ska visa Ryska baletten i Paris 1909-2009.

Tidens tand
Ägget eller hönan? Ser man utställningen först och läser boken sedan eller? För den som inte är speciellt bevandrad i Rolf de Marés biografi är utställningen att rekommendera som ett första närmande till honom. Om utställningar kan man tycka, men de har ett försteg framför böcker: de är taktila - går i alla fall nästan att ta på - och de ger en annan närvarokänsla än aldrig så välskrivna och inlevelsefyllda sakbokstexter. Innehåller de dessutom, som den aktuella de Maréutställningen, filmer, ljudillustrationer och originalkonstverk, så känner man sig som åskådare ganska snart som vore man på plats när det hände, där det hände. Ska någon invändning resas mot de Maréutställningen så handlar det om att den tid de Maré levde i inte finns särskilt väl representerad.

- I utställningen har jag följt bokens kronologi i de tre roller som Rolf de Maré spelade: konstsamlare, balettledare och museiskapare, och där är det hans person och de manifestationer den åstadkommit som jag tagit fasta på. Det gjorde att tidsmässiga utvecklingar fick stryka på foten.

De finns i stället i rikligt mått i Erik Näslunds bok, som förutom en spännande text är fylld av bilder som visar i vilken tid och i vilken epok vi befinner oss i. Man kan undra varför de Maré inte lyfts fram på det här sättet tidigare.

- Jag vet inte varför ingen annan har gjort något. I branschen har väl mitt intresse för de Maré varit känt, men det hade ju funnits anledning att ägna ett mer systematiskt intresse för honom och hans verk redan under hans livstid. Detta att han tidvis var så illa förtalad i Sverige kan ha spelat en roll i sammanhanget. Det krävs ju som bekant ett visst mod att ställa sig bakom den som av olika skäl ställts off side.

Opus magnificus
27 000 gram bok är inte illa, inte ens för en person som utkommit med ett antal böcker tidigare. Att vederbörande innevarande år passar på att fylla jämt gör väl att de Maréboken kan fungera som ett tungt vägande opus magnum att ge sig själv. Låt oss ställa OS-guldmedaljörfrågan: Hur känns det?

- Det känns självklart väldigt bra. Jag har ju gått havande med den där klimpen till bok under en ganska lång tid och då känns det extra skönt att kunna avbörda sig den. Att boken handlar om museets grundare gör det hela självklart extra roligt för både mig som museichef och för museets styrelse. Med boken får vi äntligen tillfälle att rättvisande lyfta fram Rolf och hans insatser på olika områden. Genom åren har hans roll varit lite diffus i olika sammanhang och när han nämns är det ofta med att lite smått hånfullt kalla honom mecenat, direktör eller, som jag sett i något sammanhang, sugar daddy. Det gör att eftervärlden inte varit helt på det klara med vilken roll han hade.

Efter att ha läst Erik Näslunds bok behöver man inte för en sekund tvivla över att Rolf de Maré var mycket framstående som såväl balettledare som konstsamlare och teaterskapare. Det eftervärlden kanske har anledning att minnas honom mest för är hans opus magnum, Ballet Suédois/Svenska baletten, som verkade i Paris 1920-25 med Théâtre des Champs-Elysées som spelplats. Det som framfördes där var inte bara balett med Rolf Börlin som det främsta namnet, det var också nyskriven musik (med tonsättare som Debussy, Poulenc och Satie) och ett sätt att integrera poesi (med författare som Claudel, Cocteau och Pirandello) och konst (med konstnärer som de Chirico och Léger) i dansen på nya sätt.

- Som jag ser det finns det ingen svensk från den här tiden som tillnärmelsevis kan mäta sig med Rolf de Maré som kulturpersonlighet.

Men i sin bok inskränker sig Erik Näslund inte till att framhålla de Marés verk. Det är lika mycket en djupt inkännande bok om de Marés person. Det räcker att läsa bokens inledningsrader för att förstå det och för att vilja läsa mer: "Man kan nästan säga att Rolf de Maré föddes in i ett utanförskap."

Extern länk: Dansmuseet

(Reportaget publicerat 2008-12-04)

Rolf de Maré och Svenska baletten
http://www.ne.se/rep/rolf-de-mare-och-svenska-baletten
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Nationalencyklopedin