Romantiserande Kinabilder

teh eng koon/afp/scanpix

Bilden är från 2001 i samband med att tibetanska dansare hyllade att Kina fått OS 2008. I vilken takt dansar tibetanerna i dag, sju år senare?

Förföriskt

Andra Kinavänner som Perry Johansson skildrar i Sinofilerna är Johan "Kina-Gunnar" Andersson, mannen som lade grunden till Östasiatiska museets samlingar i Stockholm, upptäcktsresanden Sven Hedin, och slutligen även Orvar Karlbeck, som åkte på samlarexpeditioner till Kina.

Fem män avhandlas i Sinofilerna och deras kön är i detta fall viktigt. Perry Johansson driver tesen att Kina är som en kvinna, en brud för samlarna att föra hem i form av kinesiskt porslin, ett land redo att erövras av västerländska upptäcktsresande. Bernhard Karlgren introducerade bilden av ett passivt Kina, vilket tar sin utgångspunkt i mellankrigstidens stereotypa bild av kineser – och kvinnor – som "fredliga, lydiga och passiva". Kina porträtteras under mellankrigstiden som en kvinna och på så sätt motiverar Karlgren västs övertag, menar Johansson.

Det kan tyckas långsökt, men Johansson är inte ensam om att likna erövrade kolonier vid jungfruligt land. Att det var ett språkbruk som faktiskt användes visar ett utdrag ur ett brev som den brittiske vicekungen i Indien, Lord Curzon, skickade till Sven Hedin. Bakgrunden är att brittiska styrkor nyligen hunnit före Hedin till Tibets huvudstad Lhasa. Hedins mål hade annars varit att ta sig in i staden som den förste europén i modern tid. Lord Curzon skriver därför till Hedin att han skäms för att ha "tagit jungfrudomen på den brud du åtrått".

Tyskvännen Sven Hedin hyllades för sina expeditioner, men i sinom tid fick hans nazisympatier honom att tappa sin hjältegloria. Den som vill läsa mer om denne man kan ta sig an biografin Äventyr på riktigt: berättelsen om Sven Hedin (2008) av Axel Odelberg.

Kinesisk gigant

Perry Johansson beskriver hur Bernhard Karlgren förvisso tecknar en bild av ett Kina som inflytelserikt över sina närmaste grannar, men att detta är ett passivt inflytande. "Kina är inte ett aktivt subjekt utan intar istället objektets roll som förförare", skriver Perry Johansson. Kina har alltså inflytelserikt påverkat grannländerna genom att landets kultur fungerat som en tjusande attraktion, inte för att Kinas ledning tagit någon form av initiativ eller utövat makt.

Samtidigt uttrycker de svenska Kinaforskarna en stor skepsis gentemot grannfolken – tibetaner och mongoler – som de inte anser delar Kinas "högkultur" och "eleganta civilisation". Kärleken till Kina innebar inte en kärlek till Asien, utan Kina-Gunnar beskriver landet som en högkultur "på alla sidor omgivet av barbarländer".

Dessa framstående sinologer hade det gemensamt att de hade en nära relation till den kinesiska makten. De var alla starka förespråkare av att upprätta ett stor-Kina, det vill säga ett integrerande av grannprovinser – Inre Mongoliet, Xinjiang och Tibet – i regimen. När tibetaner 2008 åter gör uppror mot den kinesiska överhögheten är det en brännande aktuell fråga – och det är intressant att sinologerna aktualiserade den redan då, innan Maos intåg i Tibet 1950. Det visar tydligt att fallet Tibet under mycket lång tid har varit en infekterad fråga för Kina med vänner.

Rofferi

I erövringen och samlandet lät sig sinologerna, i sann Indiana Jones-anda, sällan hindras. Inledningsvis skedde detta i samförstånd med den kinesiska regimen. Även om svenskarna inte alltid själva står för gravplundringen så är de medvetna om varifrån föremålen kommer. Särskilt utsatta var Kinas nämnda grannfolk, som västerlänningarna ofta uppträdde respektlöst gentemot.

Efter att den kinesiska ledningen under Chiang Kai-shek tydligt markerat att utförsel av historiska föremål var otillåten bildades 1926 The Society for the Preservation of Cultural Objects. Detta hindrar emellertid inte samlaren Orvar Karlbeck från att resa på flera inköpsresor strax därefter eller hans fynd från att i smyg hamna på Östasiatiska museet. Det svenska samlandet pågår fram till dess att Folkrepubliken Kina utropas 1949 och kommunistpartiet tar makten.

Dörren stängs

Sverige var det första land i världen som fick till ett ömsesidigt erkännande av det nya kinesiska styret under ordförande Mao. Detta kan vara en förklaring till den nära relation som existerade mellan svenska maoister och den kinesiska ledningen efter att kommunisterna tagit makten. Men alla delar inte de svenska maoisternas uppfattning – Karlgren avfärdar exempelvis de kinesiska kommunisterna som banditer. Vad man än anser om den svenska maoismen ger det återuppväckta Kinaintresset sinologin ett uppsving.

Perry Johansson beskriver även hur Maos Kina, liksom sina föregångare den nationalistiska republiken och kejsardömet innan dess, var en oemotståndlig förförare som erbjöd väst den förtjusande kinesiska kulturen – men också en dröm om ett annat sätt att leva. Perry Johansson skriver: "Kina blev den nostalgiskt agrara drömmen för ett Sverige där man dragit igång miljonprogrammet för att bygga höghusgetton för folkströmmarna som just övergav den svenska landsbygden." Den kinesiska kommunismen blir även idealbilden för hur man kan rädda de fattiga och förtryckta, och Mao dyrkas som en kult och befriare.

Rämnande kulisser

Den svenska Kinabilden efter Maos intåg påverkades mycket av de resor som den kinesiska regeringen bjöd utvalda svenskar på. Vad svenskarna fick se på dessa resor var kraftigt kontrollerat, samtidigt som resenärernas berättelser efter hemkomsten var de enda skildringar som fanns tillgängliga om det slutna Kina under denna tid. Detta då Kina redan under 1950-talet hade utvisat alla permanent boende icke-kineser från landet.

Kinas ledning har i dag tappat denna kontroll över hur Kina skildras utomlands. Detta blev särskilt tydligt under vårens oroligheter i Tibet. Samtidigt har den traditionella bilden av ett förföriskt Kina överlevt ett omvälvande århundrade och på senare tid har just Tibet blivit ett populärt turistmål. Kina lockar fortfarande besökare genom sin kultur och sin tradition, sin kinesiska mur och sin förbjudna stad.

Historiefällan

Den klassiska och kärleksfulla Kinabild som härskar i väst kan emellertid ibland också fungera som en tvångströja. Redan 1935 uttrycker Karlgren besvikelse över Kinas modernisering. Han beskriver bittert hur Beijings stadsmurar och gamla manchupalats tvingas lämna plats åt järnvägsstationer, vägar och kontorsbyggnader.

Liknande tongångar hörs i dag när delar av Beijing totalrenoveras inför de olympiska sommarspelen i augusti. Sådana protester blir ohållbara i längden. På Östasiatiska museet i Stockholm kan man lämna föremålen orörda, men en pulserande och levande stad som Beijing kommer ofrånkomligen att förändras.

Detta oavsett vad vi – upptäcktsresande och samlare i västerlandet – själva önskar.

Länk till NE.se: Kinesisk trädgård i centrala Stockholm