Irka Cederberg, journalist
År 2000 erkände Sverige romerna som nationell minoritet. Deras språk, romani chib, med alla sina olika varianter, blev ett svenskt minoritetsspråk.
Det gjorde att inte bara de som tidigare kallades zigenare därmed fick en egen status i Sverige, det fick därmed samtidigt de uppemot 25 000 personer som tidigare kallades tattare, numera resande, som ingår i gruppen romer.
Pionjärskildring
Vilka är ”tattarna”? Är de, vilket en del forskare genom tiderna har hävdat, socialt utslagna svenskar på landsbygden, kriminella landstrykare, emellanåt ingifta i zigenska släkter? Eller är de ett eget folk, med en egen kultur och ett eget språk? Härstammar de som en egen romsk grupp från Indien?
Bo Hazell har skrivit den första breda skildringen av detta folk, ”Resandefolket” (2002). Boken har inga akademiska ambitioner, säger han inledningsvis. Den vill bara berätta ”om en grupp svenskar – resandefolket – som funnits i Sverige i 500 år och vars kultur och vardagsliv är obekant för de flesta”.
 |
I boken får vi möta resande som berättar om ett liv i lönndom, utanför det svenska samhället. De beskriver det lidande som samhället utsatt dem för. Och de berättar om sitt språk och sitt sätt att leva, det som skiljer dem från ”bönderna”, övriga svenskar.
I ”Resandefolket” ges många upprörande aspekter på de resandes liv. Här berättas om den skandalösa diskrimineringen av dem, särskilt i form av steriliseringslagarna som drabbade dem katastrofalt.
Vunnet förtroende
Vilka är de resande? Vad är deras kultur? Är de ättlingar till de där första romerna som enligt källorna anlände till Stockholm 1512?
Bo Hazell har inget givet svar på alla de frågor som kan ställas om denna grupp, som nu blivit nationell minoritet. Det är inte enbart hans fel. Det beror också på att forskningen om de resande är otillräcklig, bitvis ensidig och fördomsfull. Inte heller bland de resande råder enighet om ursprunget, även om de flesta förefaller mena att de har samma ursprung som romerna, dvs. Indien.
Bo Hazell har rest omkring under tio år och sökt upp resande i Sverige, Norge och även andra europeiska länder för att få material till radioprogram – på radion har Hazell sin dagliga gärning – och till sin bok.
Det var ingen lätt uppgift han tog på sig. Till en början blev han betraktad med stor misstänksamhet: alltför många utomstående har under åren ställt till skada genom att skriva om de resande. Vid ett par tillfällen utsattes han också för hårdhänta ”grillningar” av dem han ville intervjua. Efter hand vann han dock uppenbarligen sina intervjupersoners förtroende, och boken innehåller många intressanta samtal med gamla och unga resande.
Svensk rasism
Hazells bok innehåller också belysande exempel på hur resandefolket behandlats i litteraturen och inte minst filmen. Författaren påpekar indignerat att Sveriges Television fortfarande då och då sänder gamla filmer från 1920-, 30- och 40-talen, som ger en ytterst schabloniserad och ibland rent rasistisk bild av ”tattarna”.
Filmen ”I mörkaste Småland” från 1943 betecknar Hazell ”som en av de mest rasistiska filmer som någonsin gjorts i Sverige”. Efter att ha sett ”Folket i Simlångsdalen”, också den från 40-talet, säger en tvåbarnsmamma av resandeursprung till Hazell: ”Som förälder försöker jag få mina barn att känna stolthet över sitt ursprung. Och så ska de riskera att få se en sådan här film när de sitter med sina kompisar framför teven!”
Antisemitiska filmer får numera inte visas i SVT, skriver Hazell. Tydligen får man däremot bedriva hets mot andra folkgrupper, eftersom SVT, TV 4 och andra svenska TV-bolag, utan debatt, fortsätter att visa filmer som diskriminerar resande. Avgörande skäl är nog, hävdar Hazell, ”att vi i Sverige aldrig gjort upp med rasismen mot de resande”.
Officiell upprättelse
Hazells bok innehåller också ett kapitel om rommani, resandespråket. I ett appendix presenteras resandesånger och andra visor. Här finns också en utförlig källredovisning.
I dag har de resande fått officiell upprättelse i Sverige. Såväl Svenska kyrkan som regeringsrepresentanter har bett om förlåtelse för de oförrätter som resandefolket fått lida i det svenska samhället. De resande erkänns i dag som en nationell minoritet inom den romska gruppen, och deras språk, rommani, är ett minoritetsspråk i Sverige. Och, inte minst viktigt, den svenska skolan har fått en skyldighet att undervisa om dem och deras historia.
Extern länk
(Artikeln publicerad 2003-01-14)
Romer: Resandefolket
http://www.ne.se/rep/romer-resandefolket
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
